Personlighetsdaning

Zacharias Topelius’ Fältskärns berättelser- om mannen som låter det höga ändamålet helga vilka medel som helst och som är alla politiska opportunisters skyddspatron – har länge präglat den svenska bilden av jesuiten. Nu kan denna bild möjligen ersättas av en som Baltasar Gracián utvecklar i Handbok i levnadskonst som Natur och Kultur har publicerat i svensk översättning av Elisabeth Helms. Tyvärr har den inte översatts direkt från det spanska originalet Oraculo manual y arte de prudencia (kritisk utgåva, Madrid 1954) utan från en engelsk översättning av Christopher Maurer. Handboken består av 300 aforismer och förtjänar utan tvekan att finna en intresserad läsekrets. Baksidestexten rekommenderar den som ”en bok om de bästa tillvägagångssätt för att inhämta kunskap, göra bedömningar och handla; om hur man reder sig i världen och uppnår anseende och fullkomlighet […] en konst som alla skulle vilja behärska.”

Baltasar Gracián (1601-1658) är en intressant personlighet och en märklig man. Hans liv och hans olika verk ger kanske en nyckel till att förstå klokhetens konst. 1619 inträdde han i Jesu sällskap. Efter sin utbildning blev han professor i moralteologi i Lerida och två år senare professor i filosofi vid universitetet i Gandia. Ytterligare stationer i hans liv var Huesca, Tarragona och Valencia. Hans talrika böcker ger en bild av honom som en mångsidigt begåvad skribent. Bland annat skrev han en roman i tre band, El Criticon, som i dag anses vara hans mästerverk. Som professor i Nya testamentets exegetik skrev han El Comulgatorio (altarrunden) med femtio eukaristiska meditationer som ger prov på hans lärdom och andliga sinnelag. På samma gång var han en känd predikant och under en tid biktfader åt vicekonungen av Aragon och Navarra. Men han hade också åtskilliga svårigheter med sina ordensföreståndare och delvis med sina medbröder inom orden.

Graciån kan främst betecknas som ”moralist” i den bemärkelse som hans samtid lade in i ordet. Hans tänkande är utan tvekan präglat av kristen tro. Det tar sig i Handboken emellertid uttryck främst på ett humanistiskt och hovmannamässigt sätt som ett försök att allsidigt dana människans naturliga personlighet. ”Att bli sann som person är att nå högsta fullbordan” säger han i sin första aforism. Man har påpekat att han därigenom närmar sig sina samtida Descartes (1596-1650) och Pascal (1623-62) utan att för övrigt närmare känna dem. Idehistoriskt sett framträder hos Graciån hans tids tilltagande skiljelinje mellan filosofi och teologi.

Inflytandet från Ignatius av Loyolas Andliga övningar märks tydligt i många maximer i Arte de prudencia, exempelvis i den klassiska paradoxen: ”Man måste utnyttja människans tillgångar som om det inte funnes några gudomliga, och de gudomliga som om det inte funnes några mänskliga” (251). Men Ignatius frälsningsteologiska syn har i denna bok ersatts av tanken på personens fullt ut naturliga utdaning. Människans kristna och andliga prägel i ignatiansk anda visar sig tydligt först några år senare i Graciåns El Comulgatorio (Saragossa 1655).

Per Beskow har i ett bidrag i Signum 1995:3 annat hur det engelska ”education” bäst kunde återges pa svenska med ”personlighetsdaning”. De stickord med vilka han kännetecknar denna personlighetsdaning kan på ett märkligt sätt identifieras i Baltasar Gracians Handbok i levnadskonst.