Vem säger ni att jag är?

Jag läser några böcker om 1500-talets reformationsdramatik. Det är lätt att se hur historieskrivningens urval och accenter blir beroende av skribentens egen utkiksplats. Livsvärlden, där min bild av vägarna från då till nu är en väsentlig beståndsdel, är en inifrån skapad verklighetsbild, dock med utgångspunkt i den sinnevärld jag erfar och den tankevärld som är min förförståelse. En ambition att beskriva historiska händelser och samhällsprocesser sakligt och mångsidigt är självklart värdefull men måste kompletteras med insikten om att den egna utgångspunkten ”färgar in” ens egen verklighetsbeskrivning: ingen ontologi utan kunskapsteoretiska implikationer.

Om jag som lärare i religionskunskap eller historia ger mig i kast med att beskriva reformationen i Sverige och den evangelisk-lutherska kyrkans uppkomst, så står jag alltså med delvis olika historieskrivningar om vad som hände och hur den nya kyrkoformationen ska beskrivas. Om vi förenklar två uppfattningar: Reformationen kan framstå som en katastrof för den katolska kyrkan där det under hundra år sker en utrensning av det katolska medeltida arvet och där katoliker förföljs, landsförvisas och till och med avrättas på grund av sin religiösa tro. Klostren stängs och förblir förbjudna ända fram till 1950-talet. Ur evangelisk-lutherskt perspektiv kan reformationen framstå som en förnyelse och utveckling av den medeltida kyrkan; den nya kyrkan är i kontinuitet med den gamla. Brottet med Rom och skapandet av en evangelisk-luthersk nationalkyrka är en viktig del av den nationella identiteten i kamp mot den katolska kyrkan och dess intressen och inflytande i Europa.

Om vi håller fast vid att det är värdefullt med den icke-konfessionella undervisningen med krav på opartiskhet och saklighet, så måste det handla om att utforma det som skrivs och sägs i klassrummet med en ”bifocal vision”, ett inifrån-/utifrånperspektiv; att kunna beskriva den svenska kyrkohistorien utifrån ett faktaperspektiv så att åtminstone de flesta kan godta beskrivningen om än inte accenterna i denna. Samtidigt måste detta ”utifrånperspektiv” kompletteras med ett ”inifrånperspektiv”; hur ser den troende katoliken på sin egen tro och på and­ras? Hur ser den praktiserande lutheranen på sig själv och på de andras livssyn? Metodiken har som mål att vi lär oss att leva med, och stå ut med, att vi är både lika och olika; att både det som är gemensamt och det som skiljer oss åt får komma till sin rätt.

Någonstans i G.K. Chestertons textmassor finns ett ställe där han vill motivera varför han är demokrat. Om jag minns rätt uttrycker han det så, att det som är gemensamt och lika för oss människor väger tyngre än det som skiljer oss åt. I de ekumeniska och interreligiösa samtalen borde detta vara en god utgångspunkt om vi ska undvika den sekterism som bygger på att vi överdriver skillnaderna mellan oss och de andra eller, vilket är den andra ytterligheten, att vi låtsas som att skillnaderna är oväsentliga.

Reformationen i Sverige för 500 år sedan kastar långa skuggor in i vår samtid. ”Reformationsåret 2017”, till minne av Luthers teser, som nu förbereds för fullt, kommer kanske att leda till ännu mer fokusering på hur historien spelat roll för bilden av ”den andre”. Kan vi hoppas på en öppenhet och lyhördhet när vi ställer frågan till de andra: ”Vem säger ni att jag är?”

Ola Björlin är pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, verksam i Västerås.