Forskningens förväntade värde och oväntade nytta

Ny kunskap kan skapas på många olika sätt. Den kunskapsproduktion som betraktas som mest sofistikerad och i olika bemärkelser mest sann kallar vi forskning. Och när vi talar ospecificerat om forskning menas oftast grundforskning. Forskning börjar med nyfikna frågor eller förflugna idéer; dessa uppstår ”när forskaren upptäcker en spricka i rådande förklaringsmodeller eller ett behov som ännu inte fyllts”, skriver Sveriges unga akademi i sitt inspel till den forskningspolitiska proposition som regeringen förväntas presentera under innevarande år.

Vad är forskning till skillnad från andra kunskapsaktiviteter? I näringslivet talas det ofta om FoU, forskning och utveckling. På så sätt anges att det finns andra dimensioner av kunskapsproduktion som inte behöver ha samma strikta krav på sig eller samma mål, exempelvis produktutveckling och utredning.

Forskning identifieras genom de rigorösa och vedertagna tillvägagångssätt som brukas. Det handlar om strukturerat tänkande, metodisk faktainsamling och prövbarhet. Det handlar sällan om enbart magkänsla eller tillfälligheter, ty, som den franske naturvetenskapsmannen och hängivne katoliken Louis Pasteur en gång påpekade: dans les champs de l’observation le hasard ne favorise que les esprits préparés (vid vetenskapliga observationer gynnar tillfälligheten bara det förberedda sinnet).

Det som ytterligare karakteriserar forskning med hög kvalitet är originalitet, nydanande och oförutsägbarhet. Vi skattebetalare och företrädare för civilsamhället ska givetvis ha en hög förväntan på det värde som våra forskningsresurser skapar. Men om vi vill ha forskning av hög kvalitet, så måste vi tillåta hög risk och oförutsägbarhet och inte fika efter den omedelbara nyttan. Begreppen nyfikenhetsforskning och blue sky research indikerar riktningen.

Louis Pasteur lyfte vid ett annat tillfälle fram en anekdot om Benjamin Franklin, som en gång ska ha närvarat vid en förevisning av ett mycket teoretiskt grundforskningsexperiment och fått frågan: Och vad ska det här tjäna till? Han lär då ha svarat: Vad tjänar ett nyfött barn till? Precis som barnet har de vetenskapliga experimenten sitt eget existensberättigande utan hänvisning till någon nytta. Precis som barnen kan de väcka hopp och det är allt, lär Franklin enligt Pasteur ha sagt. Men om man fostrar barnet, låter det växa, så ska man få se att det kan bli till något helt oväntat.

Om det enkelt uttryckt är denna sorts kunskapssökande som vi avser med forskning, så borde de åtgärder som statliga och privata forskningsfinansiärer vidtar kalibreras mot denna beskrivning. Det svenska forskarsamhället samlar sig just nu för att förse politikerna med underlag inför vad som förväntas bli en forskningspolitisk proposition med ett tioårigt perspektiv. Många viktiga inspel görs. Från Vetenskapsrådet har grundliga förberedelser gjorts genom ett flertal stora kunskapsöversikter, vilka resulterat i den digra syntesrapporten Vägval för framtidens forskningssystem. Målbild och rekommendationer. Utifrån ett gediget empiriskt underlag rekommenderas regeringen att satsa på mer av allt: fria projektbidrag, ökade basanslag till lärosätena, stöd till särskilt excellenta forskningsmiljöer, förutsättningar för tydliga karriärsystem särskilt för unga forskare, för samverkan med det omgivande samhället och nyttiggörande av forskning.

Allt detta är gott och väl, men frågan är vad som hänt och händer i praktiken när statsmakterna (och andra aktörer) tillfört forskningsmedel. En antydan om det ges i förbifarten i Vetenskapsrådets nyligen publicerade dokument Forskningskvalitet för framtiden. Där gör man ett viktigt konstaterande: ”I stor utsträckning har de nya medel som tillförts systemet använts till omfattande nyrekryteringar, vilket inneburit att resurserna per forskare har minskat. Det är viktigt att bryta den trenden; anställda forskare måste få stabila och goda villkor genom att lärosätena i högre utsträckning finansierar forskningstid, stödpersonal och lokal infrastruktur.” Med andra ord anställer lärosätena fler och fler (gärna på visstidsanställningar) och med sämre och sämre infrastruktur. Det finns för många forskare med för dåliga förutsättningar för att åstadkomma originell och banbrytande forskning i det svenska forskningssystemet.

Inom de infrastrukturtunga forsknings- och utbildningsområdena finns det för många forskare med för litet resurser. Här behövs i första hand inte fler forskargrupper, utan långsiktiga satsningar på färre grupper. Inom de undervisningstunga områdena behövs det tvärtom fler forskande lärare, som i sina anställningar har ett rejält garanterat forskningsutrymme. Då skulle bättre förutsättningar kunna ges så att det riktigt oväntade kunde skapas.

I de dokument som nu produceras på olika håll som inspel till forskningspropositionen kan man finna publikfriande (läs: politikerfriande) resonemang som fokuserar samhällsutmaningar och nytta.

Visst är klimatfrågan och migrationen viktiga att beforska. Men det är på lång sikt som forskningen kan ha viktiga bidrag att komma med; den ger oftast inte omedelbara resultat via quick fixes. Vill vi ha sådana – och det är ju helt legitimt – får vi vända oss till andra aktörer, som kan åstadkomma produktutveckling och förse oss med utredningar och åtgärdsplaner. De forskningsansökningar som har skisser på de färdiga resultaten redan innan forskningen påbörjats kommer förmodligen inte från de miljöer där det finns förutsättningar för skapande av något banbrytande.

Visst behöver de svenska företagen få fram det som förr benämndes snilleindustri och som nu kallas innovationer. Men de in­novationer som verkligen blir nyskapande kommer troligen inte till stånd genom regionalpolitik eller förtäckt industristöd i forskningsprogram med innovationsknorr. För att åstadkomma det nydanande är det viktigt med forskningsmiljöer, som av tålmodiga finansiärer utan dikterande pekpinnar ges frihet att vara prövande och sökande.

Den tillämpade forskningen hittar oftast sina finansiärer genom myndigheter, organisationer, företag, riskkapital och de utmärkta organen för stöd till nyetablering av företag. Det är forskningen som inte direkt har medicinska, tekniska eller sociala uppfinningar inom räckhåll som mest behöver finansiering från aktörer – staten och forskningsstiftelserna – som bara förväntar sig forskning av hög kvalitet.

”Min bästa forskning har varit överraskande”, sa den svenske Nobelpristagaren Tomas Lindahl nyligen i en intervju. Att skapa förutsättningar för sådan forskning är det som behövs. Härvidlag är behoven desamma inom såväl human- som naturvetenskaperna – och de goda resultaten kan i båda fall bli till oväntad nytta.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.