Verbum Domini – ett nytt dokument om Bibeln

Dokumentet Verbum Domini (Herrens ord) skall inte förväxlas med Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen med titeln Dei Verbum (Guds ord). Det hade varit önskvärt att den nya skrivelsens namn tydligare hade varit skilt från konciliets text. För att ytterligare öka förvirringen heter den första delen av det nya dokumentet ”Verbum Dei”.

Bortsett från dessa oklarheter är det en högst intressant text att fördjupa sig i. Den har Johannesprologen (Joh 1:1–14) som ledtext och innehåller en rad ställningstaganden om tolkningen av Bibeln, Bibelns roll i liturgin och i de troendes liv. Det allra mesta är bekant från andra påvliga och konciliära texter, främst Dei Verbum, men ibland sätts accenterna på ett något annat sätt än vad som tidigare har skett.

Den första delen, ”Verbum Dei”, tar upp vissa grundläggande frågor om Gud som talande i sitt ord. Det understryks att det inte är något självklart att Gud talar till människorna och svarar på deras frågor. Här belyses bland annat ordets realism och kristologi, förhållandet mellan Skriften och traditionen och inspirationens faktum. Problemet med ”privatuppenbarelser” tas upp. Sådana uppenbarelser, till exempel den heliga Birgittas (men hon nämns inte) kan erkännas av kyrkan och vara en hjälp till att förstå Guds ord, men de är aldrig förpliktande. Därefter behandlas mera kortfattat människans svar till den talande Guden, varefter olika hermeneutiska problem belyses. Här varnas både för en sekulariserad hermeneutik och för den fundamentalistiska bibelutläggningen. Fundamentalismens huvudfel sägs vara, att den inte gör allvar av den nära förbindelsen mellan gudomligt och mänskligt i relationen till Gud. Den fundamentalistiska bibelsynen har helt enkelt inte förstått inkarnationens hemlighet, och därför ligger ”det sanna svaret på en fundamentalistisk tolkning i den heliga Skriftens utläggning i tron”.

Den andra delen heter ”Verbum in ecclesia”. Det är här som Bibelns användning i gudstjänsten analyseras. Vi får veta åtskilligt om förhållandet mellan ordet och sakramenten i liturgin, om predikans betydelse och ordet i tidegärden. Dokumentet försummar inte att framhålla tystnadens betydelse i liturgin. Bibliska texter får inte ersättas av andra i gudstjänsten, och man skall särskilt tänka på syn- och hörselskadade.

Liksom Bibeln är teologins själ, något som framhålls redan i Vaticanum II, så är den själen också i den pastorala verksamheten. Här utreds vilken betydelse Bibeln har för dem som innehar tjänster i kyrkan, för dem som lever ordenslivet och för lekmän. Avslutningsvis betonas Guds ords betydelse för det heliga landet, ”det femte evangeliet”. ”Hur viktigt är det inte, att det trots alla svårigheter finns kristna gemenskaper i detta land!” Det är en önskan som man gärna vill instämma i.

”Verbum mundo” heter den tredje delen, vilket bör betyda ”ordet för världen”. Här tas upp olika aspekter av kyrkans sändning i världen, främst sådana som hör ihop med ordets förkunnelse. Man observerar att flyktingar och migranter har fått en särskild sektion. Slutligen behandlas Guds ord och kulturerna, bland annat Bibeln som kulturernas ”stora kodex”. Här heter det: ”Synodfäderna har framhållit hur viktigt det är att kräva en passande bibelkunskap bland kulturens företrädare, också i den sekulariserade världen och bland icke troende; i den heliga Skriften finns antropologiska och filosofiska värden som positivt har påverkat hela mänskligheten” (110). Här behandlas också Bibeln i olika konstnärliga uttrycksformer, bibelöversättningar och bibelspridning.

Så långt om innehållet. Hela texten är, som väntat, genomvävd av bibelcitat och här intar Johannesevangeliet en tätposition. Det beror delvis på att Johannesprologen används som ledtext, men nog också på ett inflytande från Hans Urs von Balthasar som kan märkas på flera ställen. Särskilt i inledningen framhålls det gudomliga ordets skönhet, något som går väl ihop med von Balthasars teologiska estetik. Mängden av citat från kyrkofäder är imponerande. Problemet här är att den initierade ofta på förhand vet vilka ställen som kommer att lyftas fram, repertoaren är nämligen ganska begränsad (Augustinus: Gamla testamentet ligger öppet i det nya, Nya testamentet ligger fördolt i det gamla, Hieronymus: Att inte känna Skriften är att inte känna Kristus, Gregorius den Store: Ordet växer med den som läser det, och så vidare). Origenes citeras flera gånger, något som knappast hade skett för femtio år sedan.

Bland medeltida teologer citeras Bonaventura flera gånger, vilket väl återspeglar den unge Ratzingers avhandlingsämne, medan Thomas av Aquino tycks vara på väg in i glömskan. Bland nyare gestalter nämns i huvudtexten, intressant nog, Galileo Galilei och dennes ord om att kosmos kan förstås som en ”bok”.

I allt väsentligt kan detta dokument läsas som en kommentar till och vidareutveckling av Dei Verbum och andra uttalanden av kyrkans läroämbete om Guds ord. Konciliedokumentet är mera kortfattat och Verbum Domini kan redan genom sitt större omfång vara tydligare på vissa punkter, vilket är en fördel. Men dessutom finns det vissa nyansskillnader, och de skall här belysas under tre rubriker: ”bibeltolkningen”, ”språk och översättningar” och ”ordet i liturgin”.

Bibeltolkningen

Verbum Domini erkänner fullt ut den historisk-kritiska bibelforskningens hemortsrätt i den katolska kyrkan. Denna metod sägs ha sin grund i själva inkarnationens princip (Joh 1:14). Det medges även att en exegetik som utan bakgrund i den kristna tron närmar sig den heliga texten kan leda till intressanta insikter i textens struktur. Allt sådant är dock endast av förberedande art, ty ”skriftutläggningens ursprungliga ort är kyrkan” (29). Det är naturligtvis riktigt om man ser det historiskt, men det förefaller som om ”ursprunglig” här snarast betyder ”riktig”, ”egentlig”. Det intrycket förstärks när Augustinus berömda ord strax därefter anförs: ”Jag skulle inte tro evangeliet, om inte den katolska kyrkans auktoritet förde mig dit.” Och det är svårt att komma ifrån intrycket, att inställningen till den vetenskapliga bibelutläggningen har blivit mera restriktiv. Det ligger redan i omdömet att man måste undvika ett vetenskapsbegrepp som intar en neutral ståndpunkt gentemot Skriften (47). Bortsett från det oklara i att inta en ”neutral” ståndpunkt frågar man sig varför det måste undvikas.

Det intrycket förstärks om vi från exegetiken går över till hermeneutiken, alltså bibeltolkningen med avseende på kyrkans tro och liv. Här betonas det gång på gång att detta kan ske endast i kyrkans gemenskap. Hermeneutik är nödvändig; en exeges som begränsar sig till den historiska innebörden gör Bibeln till en bok av och om det förgångna. Om risken med detta får vi läsa något längre fram: frånvaron av en kyrklig hermeneutik leder med nödvändighet till att Guds ord påtvingas en positivistisk och sekulariserad hermeneutik, som förnekar möjligheten av att det gudomliga inträder i historien. Det leder i sin tur till ”en intensiv dualism mellan en exeges som stannar på den första nivån och en teologi som spiritualiserar Skriftens innebörd och förnekar uppenbarelsens historiska natur” (35 c).

Allt detta låter sig sägas, och säkert finns det anledning till varningsord. Men den ängsliga och bekymrade tonen kan leda till att både exegetiken och hermeneutiken betraktas som minerade fält och inte som en väg till att djupare inträngande i Skriften. Det verkar också som om man nästan postulerade en motsats mellan två sätt att nalkas Skriften: ”Om medvetandet om inspirationen avtar hos oss, då infinner sig faran av att läsa Skriften som ett föremål för historiskt intresse och inte som den heliga Andens verk” (19). Men nog kan man väl alltid läsa Skriften också av historiskt intresse? Har inte inkarnationen skett i historien, under Augustus regering?

Relationen mellan Gamla och Nya testamentet behandlas ganska utförligt, och det framhålls att det är både en kontinuitet och ett brott, både uppfyllande och övervinnande. Sedan heter det: ”Gamla testamentet är fullt av spänningar mellan sina institutionella och profetiska synpunkter.” Vad man tänker på här blir inte fullt klart; möjligen är det fråga om den profetiska kultkritiken. Hur som helst är nog spänningen mellan institution och det fria, profetiska momentet i Israels religion här överdrivet.

Bibelns ”dunkla” ställen ägnas en kortfattad översikt. Hit räknas bedrägerier, våldsdåd och folkmord, men – märkligt nog – inte det löfte om landet som i Deuteronomium och Josua tycks kunna motivera vilka folkfördrivningar och religionsförföljelser som helst. Inte minst mot bakgrund av vad som annars sägs om Guds ord i det heliga landet (89), hade det varit intressant att få någon synpunkt på detta. Nu får vi veta att dessa svåra ställen kräver en omfattande kunskap för att kunna förstås och att det ändå inte kan ske slutgiltigt förrän i Kristi ”påskmysterium”.

Språk och översättningar

I denna skrivelse betonas Skriftens andliga sida starkt. Det blir delvis en följd av den fornkyrkliga orienteringen: allt i Skriften måste tolkas på ett andligt sätt. ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” Men detta leder också till att Bibelns yttre sida inte framträder så starkt. I kyrkliga texter av detta slag brukar vikten av kunskaper i Bibelns grundspråk starkt framhållas, men Verbum Domini talar endast i förbigående om det. Språkstudiet i den teologiska utbildningen skall framför allt ske under ett fördjupat andligt liv ”så att de inser att man inte kan förstå Bibeln om man inte lever den” (47).

Om översättningar av Bibeln talas det ännu mindre. Det heter dock att ”många folk ännu hungrar och törstar efter Guds ord” men inte har någon översättning att tillgå. Därför måste fackfolk utbildas för detta syfte. Med tanke på den i detalj gående uppmärksamhet som numera riktas från Rom mot översättningar till folkspråken (se Signum nr 5/2010), hade det varit värdefullt att få veta mer om detta. Nu inskärps vikten av ganska litterala översättningar, till exempel att översätta det för denna skrivelse viktiga Joh 1:14 med ”Ordet blev kött”. För att göra en sådan översättning krävs endast ganska ytliga språkkunskaper, för att översätta det mera adekvat med ”Ordet blev människa” (Bibel 2000) krävs en mera djupgående insikt i översättningsarbetets villkor.

Ordet i liturgin

När det gäller de rent pastorala aspekterna försvinner till stor del den atmosfär av återhållsamhet som annars präglar detta dokument. Här ges många både konkreta och nyttiga anvisningar, som, om de följdes, säkert skulle leda till en större bibelkunskap hos Guds folk.

Synoden föreslog att Bibeln (den konkreta boken) även utanför gudstjänsten skulle få en särskild plats i kyrkorummet. Det tillstyrks här med tillägget: ”dock så att tabernaklets centrala ställning inte påverkas”. Med tanke på alla de biblar som under årens lopp har legat och samlat damm i svenska kyrkor både på altaret och på andra ställen, får man hoppas att detta förslag inte leder till något.

Däremot vill man gärna framhålla tanken, att ”varje familj skall ha sin Bibel, förvara den på ett värdigt sätt för att kunna läsa i den och be med den” (85). I fortsättningen ges flera goda råd om hur Guds ord kan läsas under bön och bli en lectio divina. Men det är viktigt att besinna sig på att Guds ord inte är givet åt individen utan till en gemenskap, och att det rätta bruket av Guds ord alltid sker inom den kyrkliga gemenskapen.

Sammanfattande kan det sägas att Verbum Domini bjuder på en god framställning av hur Guds ord lever i kyrkan. Inga stora nyheter finns här, snarast en försiktigt avvaktande attityd till sådant som dock redan är etablerat. Försiktighet brukar vara en dygd, inte minst när det gäller så viktiga materier som dessa. Ty som det så riktigt heter i början av det dokument som här har anmälts: ”Det finns ingen större prioritet än denna: att för människan av i dag åter öppna tillgången till Gud, till den Gud som talar och ger oss av sitt liv för att vi skall ha livet i fullhet (jfr Joh 10:10).”