av HENRIK WILLIAMS
År 2018 publicerades boken Beowulfkvädet: Den nordiska bakgrunden av Bo Gräslund, framstående arkeologiprofessor vid Uppsala universitet. Jag vill påstå att det är ett av de viktigaste bidragen inom svensk humaniora från senare tid. Gräslund visar övertygande att den fornengelska hjältedikten är djupt förankrad i nordisk, särskilt svensk forntid och att inget i dess innehåll pekar mot de brittiska öarna.
Själva berättelsen, nu utgiven som Beowulf: En nordisk berättelse från 500-talet, är en spännande historia om en germansk superhjälte som far till Lejre på Själland för att där hjälpa kungen Hrothgar vars hall hemsöks av monstret Grendel. Beowulf brottas med Grendel som dödligt sårad flyr till sin grotta i en sjö dit hjälten förföljer honom och där besegrar även monstrets moder. Efter sina triumfer återvänder Beowulf till sitt hemland där han blir kung och på ålderns höst dör i en kamp mot en drake. Flera bihandlingar ingår också i texten.
I den engelskspråkiga världen har mästerverket Beowulf en topplacering i den litterära kanon, även om inte alla engelskstudenter uppskattar studiet av ”Old Anguish”. Det finns också ett otal utgåvor och tolkningar till modernt språk. Mest känd bland de senare är nog den av Seamus Heaney från 1999 som återger den berömda inledningen Hwæt, we Gar-Dena in geardagum, þeodcyninga þrym ellen gefrunon, hu ða æþelingas ellen fremedon med So. The Spear-Danes in days gone by and the kings who ruled them had courage and greatness.
På svenska har det bara funnits två fullständiga översättningar, och den som gällt sedan 1950-talet är av Björn Collinder. Hans inledningsrader lyder: ”Lyss! Vi har sport / om spjutbärardaners / folkdrottars dåd / i forntidsdagar, / hört om de högbornes / herrliga bragder.” Språket är högtidligt, bitvis arkaiskt och allitterationerna (markerade med fetstil i citatet) dunkar rytmiskt fram. På vissa sätt ligger faktiskt svenska närmare språket i Beowulf än vad modern engelska gör.
Lustigt nog är Rudolf Wickbergs första svenska översättning från 1889, i nystavad och lätt reviderad version från 1914, mindre ålderdomlig än Collinders tolkning. Här är stilen inte så högstämd: ”Ja, vi ha sport spjut-danernas / Folkkonungars bragder i flydda dagar, / Huru de ädle övade mandom.”
Bo Gräslund har nu gjort en läsbar, tydlig och ”grundlig bearbetning” av Wickbergs ”bitvis mycket ålderdomliga svenska”. Bland annat har han överfört de flesta namnen till mer nutida former. Gräslunds egen inledning låter: ”Hör upp! / Vi har hört om spjutdanernas / och deras konungars bragder i flydda dagar, / hur de visade stort mod […]”. Som synes är inte heller detta ultramodernt. Frasen ”konungars bragder i flydda dagar” kunde ju i stället ha återgivits som ’kungars storverk förr i tiden’. Men Gräslund vill inte helt släppa den språkliga kontakten med originalet utan skriver: ”Vid en översättning måste därför ord och uttryck väljas inte bara efter betydelse utan också efter ljudvärde.”
Kompromisser mellan textnära och stilistiskt bra översättningar är vanliga. Personligen föredrar jag antingen en fullödigt poetisk tolkning eller en så exakt översättning till prosa som möjligt. Varför Gräslund inte i stället har nyöversatt allt från grundtexten motiverar han inte. Kanske är skälet att han trots allt inte är språkvetare. Det visar sig också i hans rätt rikliga noter till texten, alla påkallade och intressanta. De utgörs dock nästan uteslutande av innehållsliga förklaringar. Läsaren får ingen hjälp att förstå textval och särskilt inte de språkliga överväganden som varje översättning av en forntext måste medföra. Att diktens text helt saknar radhänvisningar gör den mycket svår att jämföra med vetenskapliga utgåvor eller andra översättningar. Detta är en i övrigt värdefull boks största svaghet.
Till sist hänger översättningen på dess pålitlighet. Jag är inte specialist på fornengelska men har granskat några avsnitt och har inte funnit några grova missar. Säkert beror detta på att Wickberg var en kvalificerad filolog och gjorde ett kompetent grundjobb. Däremot präglas moderniseringen av Gräslunds uppfattning om bakgrunden till och innehållet i Beowulf. Han anser att originalets geatas som motsvarar svenskans götar i verkligheten avser gutar. Det kan han ha rätt i, eftersom handlingen blir rimligare med Beowulf som gute. Men när han hävdar att själva ordet geatas kan språkligt utvecklas till gutar och genomgående översätter det så har han missförstått något och avviker dessutom från sin tidigare bok. Götar, gutar och goter kunde tydligen alla kallas geatas på 500-talet. (Att översätta ordet British med skotte bara för att det handlar om någon från Glasgow vore samma slags fel.) Collinders ”gautar” är därför bättre.
Gräslund underkänner också diktens kristna inslag som sekundärt smink. Här visar han en kunskapslucka i hur annan fornengelsk diktning ser ut, exempelvis Genesis A som behandlar Första Mosebok. Gammaltestamentliga teman med en mycket lågmält kristen röst är snarare typiska för en litteratur i övergångstiden mellan religionerna. Respekt för äldre traditioner blandas med nya föreställningar. På samma sätt uppfördes monumentala högar och andra ”hedniska” minnesmärken även efter kristna svenskar under vikingatiden. Hedniska motiv återanvänds där också i en kristen kontext, på samma sätt som författaren av Beowulf skickligt integrerar äldre trosföreställningar i ett nytt religiöst sammanhang, även om inte allt det gamla och främmande har förståtts korrekt. De kristna inslagen handlar därmed inte om sekundära inskott, annat än möjligen undantagsvis.
Något annat som Gräslund enligt min mening missar är hur engelskt själva diktverket är även om innehållet är nordiskt. Han tänker sig att en svealändsk eller gutnisk furstedotter gift sig i England och att sällskapet dit inkluderat en skald med diktverket i sin repertoar. Där skulle det ha överförts till fornengelska, traderats och slutligen skrivits ner. Överföringen i samband med en furstedotters bröllop låter trovärdig men kan ha skett såväl i Norden som i England. Oavsett vilket tycker jag att ett troligare scenario är att en fornengelsk skald lyssnat på den nordiska berättelsen och nyskapat ett verk i sin egen litterära tradition och smak. Det förändrar egentligen inte Gräslunds huvudresultat.
Vetenskapliga recensioner tenderar att vara kritiska, men mina invändningar får inte skymma min glädje över att det finns ytterligare en version på svenska av Beowulf. Dikten förtjänar att läsas mycket mer i det land där den delvis utspelas. Bo Gräslunds svenska bearbetning är utan tvekan den mest tillgängliga, och den fylligt förklarande bakgrund som avslutar boken är både informativ, välskriven och intressant. Heder åt en sådan insats!
Henrik Williams är professor i runologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2022, s. 61–63.