av HEINZ WERNER WESSLER
Elin Thorsén ägnar sin doktorsavhandling åt ett gränssnitt mellan en ”modern” (dvs. samtida), globaliserad religiositet, som uppfattar sig som bekännelsemässigt obunden och den klassiska hinduiska läran om ”icke-dualitet” (advaita), det vill säga världssjälens (Brahman) identitet och den enskilda själens (atman). Denna identitet utgör ett slags ”underlying assumption” inom den internationella krets som denna studie behandlar.
I Rishikesh i den indiska delstaten Uttarakhand, där Ganges rinner från Himalayas utlöpare och ut i det indiska låglandet, har redan sedan urminnes tider guruer och asketer slagit sig ner – långt innan orten utvecklades till den småstad som i dag rymmer cirka 100 000 invånare. Under 1960-talet upptäcktes Rishikesh som en plats att längta till av Beatles, som här hos Maharishi Mahesh Yogi sökte en alternativ spiritualitet och läkning. Maharishi Mahesh Yogi började därefter att predika sin ”transcendentala meditation” över hela världen och byggde med sitt växande antal anhängare upp ett världsomfattande nätverk.
Alltsedan de romantiska medvetandesökarnas trevande inledning under tidig kolonialtid har det under decenniernas gång vuxit fram en blomstrande värld av ashram (kloster-liknande andlig gemenskap), där många alltmer riktar sig till en internationell publik, vilket inte minst den statliga turistmyndighetens reklam hänvisar till. Den föreliggande studien ägnas nästan uteslutande åt fyra levande guruer, deras ashram och framför allt åt deras internationella anhängare – detta är vad Thorsén beskriver som ”the international scene of modern Advaitic Satsang” (samling med gurun).
Tusentals människor från utlandet i väster reser, företrädesvis under den klimatmässigt gynnsamma årstiden februari–mars, till sin kurort Rishikesh för att här ”fylla på”, känna sig hemma och uppleva platsens atmosfär. Till skillnad från Camino de Santiago är det mer själva ankomsten än att vara på väg som står i förgrunden. Advaita, icke-dualismen, är den egentliga världsåskådningens fascinosum för denna internationella och engelskspråkiga spiritualitet som kommer till uttryck i lättsmälta (”easily digestible”) samlingar, satsang, med gurun som man bjuder in till med hjälp av moderna kommunikationsmedel. I satsangerna iscensätts guruerna som vishetslärare och vägledare, som är beredda på att reagera på elevernas frågor. En satsang kan dock även innehålla faser av stilla meditation, musik och gemensam sång. Någon bekännelse förväntas inte, men intervjuerna, som ligger till grund för Thorséns undersökning, tydliggör också en särskild troshorisont inom denna tillfälliga religiositet, som beskrivs som en modern form av gnosis.
Undvikandet av bindande bekännelseformuleringar hör dock till miljöns fasta kännetecken. Det handlar för adepten, vilket intervjuerna mycket fint klargör, om erfarenheten i motsats till dogmat, om spiritualiteten i motsats till teologin, om självförståelsen i motsats till den innehållsliga tomheten i religiösa ritualer. Många har med sig en bakgrund av kristen uppfostran, som de inte förnekar utan så att säga ser som ett förstadium eller som motbild till den större helheten, som de i Vedantas lära om alltets enhet återupptäcker som den egentliga kärnan i all mystik – varvid de intervjuade ofta klargör att de också experimenterar med olika former av buddhism, yoga eller även sufism. Många av de intervjuade tillbringar sedan flera år tillbaka regelbundet veckor eller till och med månader av året i Rishikesh. Som Thorsén på ett mycket fint sätt klargör växer därigenom med tiden diskret deras hierarkiska ställning inom ashramen. Alla gäster i ashramen förväntas delta i det gemensamma arbetet.
Den orientalistiska klichén om hinduismens särskilt starka andliga genomsyrande förmåga spelar en viktig roll i den samlande iakttagelsen av Rishikesh utifrån en ett insider-perspektiv. Thorsén är för övrigt själv en sådan insider. Hon reflekterar frispråkigt över denna inte helt oproblematiska sida av sin roll som doktorand. Hon kommer från denna miljö och reflekterar samtidigt kritiskt över denna, dokumenterar en djup kännedom om forskningslitteraturen om samtidens religiositet och uppfattas samtidigt av adepterna som en av dem. Begreppet ”non-dual habitus”, som hon utvecklar med hänvisning till Pierre Bourdieu, behöver dock förtydligas ytterligare. Gäller denna ”habitus” endast i Rishikesh – finns det kvar detta i hemländerna av de andlig sökande som vänder sig till ett ashram i Rishikesh? Alla intervjuerna har gjorts på plats.
Frågan om klyftan mellan reträtterna i Rishikesh och det ”normala” livet i själva hemlandet dyker antydningsvis upp ibland men får inte någon systematisk behandling i denna studie. Vad betyder det när adepter från väst, med en returflygbiljett i fickan, becknar Rishikesh som ”hemma”? Och hur förhåller sig den internationella kretsen till de hinditalande traditionella pilgrimerna och deras tempel? Rör det sig här om två helt skilda världar sida vid sida? Problemet med anglifieringen av den hinduiska religiositeten antyds endast i en fotnot. Vad händer med en traditionell religion när den framställs på engelska och med självförståelsejargong utan sitt traditionella sammanhang? Bidraget från den internationella kretsen i Rishikesh till den politiska hindunationalismens självlegitimering tas visserligen upp i samband med världsyoga-festivalerna men behandlas inte systematiskt.
Denna studies styrka ligger å ena sidan i intervjuerna och i analysen av dessa, som riktar strålkastarljuset mot mentaliteten hos den internationella kretsen kring en traditionellt hinduistisk pilgrimsplats, och å andra sidan i försöket att koppla ihop fenomenet Rishikesh med teorier om modern religion och religiositet. Såtillvida utgör denna studie ett viktigt bidrag till förståelsen av den indiska advaitas attraktivitet inom de västliga eliternas post-traditionella religiositet.
Översättning: Per Lindqvist
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 7/2022, s. 59–61.