av SILUANA TENGBERG
För två månader sedan fick jag ett vykort skickat till mig, tryckt i Holland. Det visar en närbild av den heliga karmelitnunnan Elisabeths ansikte, Elisabeth av Treenigheten. Blicken är djup och talande. Antydan till ett leende på läpparna. Fotografiet fascinerar i så hög grad att jag använder det som bokmärke och därmed får många tillfällen att studera det närmare.
När jag nu läste Ingegerd Källströms bok Den heliga ensamheten fann jag lösningen på den gåtfulla blicken. Elisabeth levde förenad med sin himmelske brudgum, och under varje fotografering i klostret befann hon sig i bön, enligt egen utsago. ”Jag sänder dig mitt fotografi. Medan man tog det tänkte jag på honom [Kristus], det är alltså honom fotot kommer att förmedla till dig.” Idag när många människor vill förkunna sig själva via Instagram och andra sociala medier kan Elisabeth vara en ledsagare för vår tid. Hon ville inte förmedla sig själv, sin förträfflighet eller skönhet, utan honom, den treenige Guden. Som hon skriver till en väninna: ”Jag lyfter blicken, och betraktar Gud, och jag sänker den sedan mot dig och utsätter dig för hans kärleks strålar.”
Dessa strålar drabbar mig när jag ser hennes fotografi och de har även drabbat författaren till denna essäsamling. Citatet blev en gång i tiden dörröppnare för Ingegerd Källström till mystiken.
Författaren är litteraturvetare, filosofie licentiat, knuten till Lunds universitet och hennes känsla för poesi kommer fram i bokens första del, som kan förvåna den läsare som väntar sig en biografi av klassiskt snitt. Även hennes föregående bok Flyg i Treenighetens fart utgår från karmelitisk spiritualitet och berör Treenighetens mysterium. De flesta svenskar är döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, men för många tycks det vara ett dött begrepp. Inte så för Elisabeth från Dijon. Gud är gemenskap och kärlek i sig själv, ett mysterium som Elisabeth trängde allt djupare in i under sina fem klosterår. Ensamheten är gemenskap, blev hennes upptäckt.
Att en introduktion till detta relativt moderna helgon kommit ut är glädjande. Hennes ordenssyster Lilla Thérèse har länge varit allemans egendom. Elisabeth däremot är mer svårgripbar men inte mindre inspirerande för den som vill vandra helighetens väg. Hennes brevsamling finns på svenska sedan 1979, utgiven av karmeliterna, men kanske behövs det en mer lättsmält introduktion för att väcka intresse till fördjupning i hennes skrifter.
Elisabeth föddes i Frankrike 1880 och växte upp som en livlig flicka med ett ”vulkaniskt temperament”. Hon tyckte om militärparader och att dansa, och var därtill lite kokett. Källström beskriver henne som en bestämd ung dam med humor som visste att ge svar på tal. Hur hon kunde förvandlas till den blida nunnan som inte ens under sjukdom och plågor beklagade sig utan hade ett vänligt ord till hands för alla får tillskrivas Kristi verk. Med sin förvandlande kraft levde han i hennes hjärta och drog ner henne från det ytliga planet till själens bråddjup. Elisabeth själv avslöjar att hon vill drunkna i honom, förlora sig själv i hans oändlighet, bli dold i honom, i väntan på Herrens dag. Entusiastiskt skriver hon: ”Man finner honom överallt, vid tvätten såväl som i bönen.” Och preciserar: ”Man lever honom, man andas honom.” Bara 26 år gammal hade hon fullbordat loppet.
Ingegerd Källströms bok avslutas med den heliga Elisabeth av Treenighetens bön, ett slags andligt testamente som gott sammanfattar hennes budskap.
Nyligen träffade jag en dansk som berättade att han flera gånger dagligen ber Elisabeths bön, eftersom den innehåller allt han behöver. Hänfört pekade han särskilt ut två meningar som han bad mig titta närmare på: ”Kärlekens Ande, kom och intag mig, så att Ordet liksom blir kött än en gång i min själ. Låt mig få vara en annan mänsklighet för honom, där han på nytt kan låta hela sitt mysterium bli till verklighet.”
Sedan dess har jag sökt bönen på svenska och gissar att den finns i hennes samlade skrifter men har trots flera genombläddringar inte hittat den, därför är jag glad att den finns så lättillgänglig i Källströms bok.
Egentligen riktar sig Den heliga ensamheten inte till sådana som liksom jag redan har läst Elisabeths skrifter samt en och annan utländsk biografi. Den är en inbjudan till den oinvigde att stifta bekantskap med en innerlig mystiker, vars hemlighetsfulla och magnetiska blick möter läsaren på ett antal svartvita fotografier, interfolierade i texten.
Elisabeth var ingen skolad teolog, hon ville tillbe Kristus, älska honom och lida för honom, snarare än reflektera över hans mysterium, men bibelsprängd som hon är, och ordrik i sin begrundan, framkommer ändå en ”teologisk framkallningsvätska” i hennes skrifter, som ger gestalt åt hennes liv. Detta fångade Hans Urs von Balthasars intresse långt innan hennes saligförklaring 1984 och hennes kanonisation 2016, vilket resulterade i hans verk Elisabeth von Dijon und Ihre geistliche Sendung – för den som vill gå vidare till något mer svårtuggat men näringsrikt.
Det är en nätt liten bok jag fått i min hand, som man utan svårighet kan plöja igenom på en eftermiddag, men en introduktion till ett livsöde värt att begrunda under ett längre tidsspann, rent av ett helgon att bli vän med för livet.
Siluana Tengberg är benediktinsyster i Abbedi Mariavall.
Ur Signum nr 7/2022, s. 57–59.