”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva

Författarintervjun är en genre som uppfunnits i helvetet. Vad författaren menat med sin text skall framgå av verket; han eller hon skall inte tvingas eller tillåtas tolka det ytterligare en gång. Ofta är den färdiga boken död för en författare och det som sägs i tv-sofforna är en förtäckt likpredikan. Det är läsarens uppgift att göra texten levande, inte författarens. Därför är det fullt i sin ordning att jag nästan ingenting vet om Regina Derieva och vad hon tänkte om sin dikt. Mitt läsarjag får vara ifred. Och jag tycker mig få en meningsfrände hos Derieva själv, när hon vänder på fiktionens ordning och hävdar att Hamlet skapat Shakespeare och J. Alfred Prufrock skapat T.S. Eliot. Om inte dessa uppfinningar hade blivit gjorda, vad hade vi då, säger Derieva, vetat om ”överflödiga människor”? Och jag slipper höra om hon själv såg sig som en överflödig människa eller som en flykting och pilgrim. Jag tillåts se henne som ett näst intill anonymt vittne från en vistelse i det verkliga.

Jag har knappt en biografisk ståltrådsgalge att hänga upp Regina Derievas texter på, men det är snarare en fördel, eftersom de då lättare blir synliga i egen rätt, och som stämmor i en stor kör av rysk 1900-talspoesi. Hon var född i Odessa 1949, och hennes uppväxt i Kazakstan var sovjetmarxistisk. Trots miljön blev hon katolik och lämnade Sovjet för Israel. Hon förvägrades israeliskt medborgarskap för sin tros skull, och från millennieskiftet bodde hon i Sverige – i Märsta av landets alla oglamorösa orter – fram till sin död 2013.

I texterna finns det grundackord av uppbrott, hemlöshet och förlust som tycks vuxna ur linjerna i denna skissartade biografi: ”Min stjärnetimma förrann/och gav aldrig i hemlandet skörd.” Att se Ryssland i vitögat är att möta Medusa: ”Den som lyft Fosterlandets tunga ögonlock/har sett in i hennes stenpupiller.” En strof där översättaren försöker efterbilda bunden rysk vers talar om samma sak:

I rosten finnes elden, vattnet, stenen.
I sorgen finnes busken, trädet, gräset.
Människan flyr snabbare än vinden
från domare som aldrig äger rätten.

Det finns en riktning framåt hos Derieva, ett uppbrott från ett rike av sten och is, från Stalinblicken. Men denna blick är äldre än Stalin. Den har passerat genom tsartidens rike som Stalin byggde sin maktapparat på, och den vindlar sig bakåt genom historien och hämtar köld ur alla tiders övergrepp mot ”de överflödiga”.

Egyptens mörker kan inte stå emot ljuset. Diktjaget tar stöd mot sitt öde i ökenvandringen mot framtiden. ”I rosen som står utan gränser öppnad/småler ängeln trött emot oss.” Ängeln där framme, hur uppgiven och dammig den än må verka, är en räddande ängel, en ärkeängel hos Derieva. Men dessa rosor och änglar – härstammar de inte närmast från Rilkes poetiska regioner och inte oförmedlat ur den kristna ikonografiska traditionen? – lyser aldrig upp Derievas dikter annat än momentant och med ett fladdrande osäkert ljus.

Man kan ana en vresig och närmast hatisk skepsis inte bara mot den samhälleliga verkligheten utan mot den materiella världen i sig:

Vi behöver ej tingen. Här är kyla och mörker och tomhet.
Blickar som gnisslande följer en trolös till boet.
Rummet och tiden så höljda av pesticider
att luften förgiftas och hjärtat bultar i bröstet.

Snart ska det slitas i stycken, sprängas i bitar.
Och dånet ska ljuda på tröskeln till livet och tanken.
Massan förflyktas och endast den enskilde skall leva,
vars tro förmår vidga och pressa världsalltet samman.

Gud sträcker sig mot världen men når inte riktigt fram i vår tid. De människor som söker Gud bildar små öar i ett hav av tomhet. Verkligheten tycks vara tömd på andliga tecken, inte längre inkarnerad. På sätt och vis tycks Derieva vara mer gnostiker än renodlat kristen, men en sådan hållning har mer än en gång varit poetiskt fruktbar. I Sverige har vi mött den hos Stagnelius.

Jag har haft tillgång till två böcker av Regina Derieva på svenska – Himmelens geometri (Artos, 2003) och Den tatuerade Mnemosyne (Ars Interpres Publications, 2016). Dessutom finns, förutom en del tidskriftspubliceringar, Oavbrutet svarta bilder (Carl Forsbergs förlag, 2007) och Allt som tolv kejsare inte hunnit säga (Ars Interpres Publications, 2007). De två senare finns inte längre i handeln. Däremot kan man få tag på ett par engelska volymer och en rysk. Som synes saknas de stora svenska förlagen i listan. Utgivarnas entusiasm och kompetens kanske inte alltid håller jämna steg i alla de svenska utgåvorna, men man håller gärna med Tomas Tranströmer som en gång sade att valhänta översättningar ofta är bättre än de välslipade. Ändå skulle jag önska mig en mer omfattande, välredigerad och kommenterad utgåva på svenska. Jag vill få en bättre överblick över de sammanhang som dikterna hade i originalutgåvorna.

Regina Derieva är kanske inte Brodskijs jämlike, men de talar samma starka språk och respekterar varandra djupt. Ingen av dem hörde egentligen till ”avantgardet”. På det abstrakta avantgardekaféet serveras i en Derieva-dikt kvadratiska ägg som ska symbolisera Kärleken. Men hon kanske misskänner Malevitj, Hilma af Klint, Hugo Ball och alla andra avantgardismens mystiker vid kaféborden intill. Man kan bli hemmablind i sin egen tradition. Hennes svartsyn är släkt med Beckett och Cioran, men jag är inte riktigt säker på att hon skulle erkänt frändskapen med de gudlöst upproriska.

Aska, sten, järn, eld – Det är en stelnad och förstenad värld som Derieva skildrar. Den lilla människan är knappt synlig i mikroskop, och hon existerar bara för att göra ödets slag synliga och kännbara. För ett sådant diktjag kan samtiden och den konkreta världen aldrig vara annat än ett rått skämt, en outhärdlighet att skratta åt. Dikten är det enda som kan krångla sig ur greppet, och ibland blir den skadad av allt den får vara med om på vägen. Om det finns en Gud i denna värld, så är det en Gud av Birgitta Trotzigs typ – de nederstas Gud, de överflödigas. Regina Derieva bygger sin tro på Hans obrottsliga tystnad.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.