Regina Derieva – mitt möte med en teo-poet

Gud kommer för att ge sig av, och ger sig av för att återvända

Den som besöker Katolska kyrkogården på Haga Norra får en överblick över alla de tragedier som har drabbat Europa, ja, en stor del av världen. Skeppsbrutna och vinddrivna existenser som drabbats av krig, etnisk rensning och förtryck har här funnit sin sista vila. Det är därför helt i sin ordning att Regina Derieva också fick sin slutgiltiga viloplats här.

Varje poet äger en egen diktkyrkogård, som hon ibland besöker för att lägga en billig bukett eller ett knippe luftgjorda tankar vid en av vårdarna.

Hon föddes 1949 och växte upp i Odessa i en miljö som präglades av ateism och marxism. Hennes familj var av judiskt ursprung, men av Abrahams tro fanns föga eller intet kvar.

Vi tvingades läsa verk av V.I. Lenin, den vetenskapliga kommunismens ledare. Många människor utomlands var avundsjuka, för att vi fick läsa honom i original och gratis.

Sedan hamnade hon i Kazakstan i många år och där – av alla platser – fick hon kontakt med den katolska tron och döptes. Genom deportationer hade många katoliker hamnat där, inte minst volgatyskar och polacker.

Jag skall berätta för dig hur någon har klippt Loreleis hår tätt intill huden men inte låtit henne bli vansinnig och dränka sig; har ansett det som en alltför mild och lindrig död, marxismen-leninismen-stalinismen satte henne i ett fångläger nära Karaganda.

Från Centralasien kom hon sedan med sin man Alexander till Israel och hoppades få medborgarrätt eftersom hon var av judiskt ursprung. Men därav blev intet, eftersom hon blivit kristen.

Jag var i Jerusalem åtta år men levde inte, eller fanns officiellt i Herodes folkräkning, inte heller min man och min son inför rutinmässiga slaktanden av oskyldiga.

Samtidigt var tiden i Det heliga landet en fruktbar tid för Regina på det andliga planet. Hon fick god kontakt med flera ordensbröder. Här skrev hon sin lilla, ofta förbisedda, skrift om mötet med trappisterna i Latroun, som är illustrerad med vackra foton från munkarnas liv. Det tycks ha varit en av de få andliga oaser där hon fick stanna till en aldrig så liten stund under sin jordiska pilgrimsfärd genom jämmerdalen. Livet var allt annat än ljust och småtrevligt för Regina. Det var tungt, svårt och ofta outhärdligt. Depressionen hängde ofta över henne och tyngde ner henne, men ett visst mått av galghumor och distans till det egna jaget kunde ibland lätta upp stämningen.

Svart svårmod har inga nyanser. Det är kallt svart kaffe klockan två på morgonen. Så mörkt i ögonen så bittert i munnen.

Från Jerusalem till Märsta – det låter som en Västgötaklimax och det var det kanske också. När det inte blev möjligt att stanna i Israel lyckades några av oss på ett för mig ännu obegripligt sätt få Migrationsverket att vekna och ge henne och Alexander uppehållstillstånd.

Svenskar är ett gott och vetgirigt släkte: om det är något de inte förstår, ser de dig genomträngande i ögonen. Det är då nödvändigt att man inte tar av sina mycket mörka glasögon.

Det fanns alltid en fast punkt för Regina, en mening som ständigt hotade att förflyktigas men aldrig helt kunde utplånas. I den relativa förortsidyllen i norra Storstockholm blev hon aldrig riktigt hemma, och egentligen var det hennes livsöde att förbli en främmande fågel på denna jord.

Med hemlandets doft förhåller sig så: här, i främmande land, precis som där vill den att himmelens portar slås upp av jungfrun Guds moder skär.

Sverige och dess kulturliv var Regina ganska främmande. En gång gjorde hon mig sällskap till Svenska Akademiens högtidssammankomst. Det hade nämligen lyckats för Gunnel Vallquist att få den katolske biskopen, och inte bara de lutherska som traditionen tidigare bjöd, att bli inbjuden till detta evenemang. Tanken var att Regina skulle få lite kontakt med kultureliten, men eftersom de högtidliga ceremonierna drog ut på tiden hade hon mer bråttom att få komma ut och röka än att bekanta sig med de aderton. Hon passade nog inte riktigt in i detta illustra sällskap.

Vad det handlar om är något mycket viktigt. Något som är alltför viktigt för att förtigas. Vad det handlar om är tystnaden.

I ordlösheten finns flera nyanser än i talet, och man kan läsa i blickar.

Jag brukar kalla Johannes av Korset för en teo-poet, eftersom han diktar om sin djupa gudserfarenhet i själens dunkla natt. Genom sin poetiska ådra kan han tala om Gud på ett sätt, som gör att även den som känner fasa för blotta ordet Gud inte ryggar tillbaka. Regina kan också med rätta kallas teo-poet och liksom Johannes av Korset har hon utforskat den dunkla natten och fått tömma den bittra kalken till dräggen.

När Gud gråter regnar det. Lär dig också du att gråta ljudlöst.

När du frågar och inte får något svar, förtvivla inte: det är tystnaden som är Guds svar.

Tron var ingen tröst och ingen skön kudde där Regina kunde luta sig bekvämt bakåt. Det var snarare något av Jobs kamp som hon fick dela. Egentligen är det just det som är det kristna livet, att ta sitt kors på sig och gå i Jesu efterföljd, även om man inte känner hans närvaro och bara i vanmakt kan stappla fram.

Omöjligt att fly utan uppehåll, sova utan uppehåll, äta utan uppehåll, simma utan uppehåll, läsa utan uppehåll, älska utan uppehåll, tänka utan uppehåll. Men varför skall jag utan uppehåll tvingas lida?

Ibland är det bara ett skri ut i tomma intet. Nada, nada säger Johannes av Korset. Man kan inte fly från detta tillstånd bara försöka klamra sig fast och försöka hålla ut – och understundom le lite i smyg och se det absurda i tillvaron.

Vår tro är trolöshet: vi tror på att Gud inte finns. ”Gud finns inte”, säger vi självsäkert till varandra som om det var Han själv som sagt det. För att sedan gå i kloster.

Även om Regina tycktes leva fjärran från den omgivande svenska verkligheten i sin lilla våning i Märsta, blev hon djupt berörd av mordet på Anna Lindh. Hon skrev en lång dikt, som jag fick citera vid en inter-religiös minnesstund i Sankta Eugenia kyrka.

Det hände sig att döden lurade bakom ett skynke och väntade tålmodigt på att du skulle släppa ditt famntag av liv… Glömmer vi då inte nattens fasor, upplever vi inte döden på nytt varje natt? Vet vi inte att varje människa är värd sin vikt i guld, om hon är en avbild och har sitt ursprung i Gud, att varje tanke är värd sin vikt i guld, om sprungen från Gud, att varje handling är värd sin vikt i guld, om utförd till Guds ära. Och du Anna trodde på detta medan mördaren endast trodde på det som andra mördare sade till honom, de som bara litar på sig själva och på döden.

Även om det tunga och svåra tycks stå helt centralt hos Regina dyker det allt som oftast upp små ömsinta och humoristiska passager. Ibland är det som himlen öppnas lite på glänt, när det har blivit alltför trist på vår arma jord.

Har man gjort det till regel att på resande fot be till änglarna, börjar man snart se dem överallt. Mikael skyddar från ondskan, Gabriel bringar goda nyheter, och Rafael tar del i resans äventyr, ständigt full av upptåg och snar till skämt.

Både änglar och helgon är fast förankrade i Reginas värld. Vardagen som till synes kan vara så enahanda bjuder på många oväntade möten med den osynliga värld, där vi ofta har våra bästa och mest trofasta vänner.

Sankt Kristoffer bar hela världens tyngd över forsande vatten, men du, som beklagar dig över tillvarons olidliga tyngd, kommer ännu en lång tid framöver att minnas kontrollanten som bötfällde dig på bussen sedan du färdats biljettlös.

Att se med barnets klarsynta blick på tillvaron ger oss ofta mer vishet och fastare mark under fötterna. De vuxna och duktiga ser på livet ur ett annat perspektiv, kanske mer logiskt och rationellt, men också mer kyligt och kortsynt. Men det är lyckligtvis aldrig för sent att bli som ett barn på nytt!

Nu är du åter ett barn: oförmögen att ta ett steg utan hjälp från Fadern och Sonen och den helige Ande.

Barnets tillit och förtröstan balanseras alltid mot en illusionslös realism hos Regina. Ibland kan kasten mellan hopp och förtvivlan vara tvära och oväntade. Det är i och för sig klassiskt hos de kristna mystikerna – och egentligen en allmän mänsklig erfarenhet. På franska är det bara få bokstäver som utgör hela skillnaden mellan espérance och désespérance. Ändå är det hoppet som – enligt Charles Péquy – alltid är den lillasyster som leder oss fram under livet här på jorden på vägen till evigheten.

Livet – ett billigt motell där man sover bara en natt och på morgonen påträffas död.

Om oss människor har Regina inte heller några större illusioner. Hon vet liksom vi alla hur lätt det är förminska vår värdighet som Guds avbild och i stället göra honom till en ”gudsbild” som vi hanterar och manipulerar efter eget behag och för egen vinning.

Endast tio budord fick människorna av Gud. Majoriteten av resten kom de på själva, för att slippa följa de första tio.

Samtidigt finns det hos varje människa ett slags hopp om en framtid som ingen kan ta ifrån oss, som ingen har rätt att beröva oss. Evighetsperspektivet hotar visserligen alltid att fördunklas, men ändå går det inte att utrota det ur människans hjärta. Att handskas med evigheten är inte lätt för oss som tycks så fjättrade till händer och fötter under tidens tyranni. Men varje söndag på nytt kan det gry ett litet spirande hopp.

Söndagen – en framtid som få ännu lärt sig att hantera.

Anders Arborelius är kardinal och biskop av Stockholms katolska stift.