Den katolska kyrkan i det självständiga Finland

Den katolska kyrkan i Finland är liten, med cirka 14 000 medlemmar, 30 präster (av vilka tre är födda i Finland), och åtta församlingar. Landet Finland är till storleken cirka tre fjärdelar av Sveriges yta. Drygt hälften av medlemmarna i den katolska kyrkan i Finland har ett annat modersmål än finska och svenska – de två officiella språken i Finland. Den katolska kyrkan i Finland är tydligt en invandrarkyrka.

I år fyller det självständiga Finland 100 år. Den katolska kyrkan kan inte sägas ha varit en maktfaktor under den långa resan, även om vissa individuella katoliker har varit väl synliga i det finländska kulturlivet och även i politiken. Men den katolska kyrkan i det självständiga Finland har haft sin egen historia. Från att ha bestått av ett par små församlingar i ett stift baserat i Vitryssland har den blivit ett eget stift med infödd biskop, med den väsentliga liturgiska och andliga litteraturen på landets språk och en mångfald av verksamheter. Kyrkan har varit med i det finska samhällets utveckling: separationen från Ryssland, andra världskriget och återuppbyggnaden efter kriget, 1960- och 1970-talets öppning mot världen, 1980- och 1990-talets omvälvning av samhället och världen som kom till Finland i form av flyktingar. Men kyrkan har också haft sina egna milstolpar: ökande självständighet, först som biskopsvikariat och sedan som eget stift, två större kriser där katolikerna och deras biskop inte drog jämnt, grundandet av nya församlingar och naturligtvis påvebesöket. Under dessa hundra år har Finlands katoliker haft fem biskopar, av vilka den nuvarande är den första som är född i Finland. På sina olika sätt har dessa biskopar också varit tongivande för den katolska kyrkan i Finland.

Bakgrund

Så länge som Finland var en del av Sverige, fram till år 1809, följde den finska katolska kyrkans öden den svenska, det vill säga katolicismen utraderades effektivt i samband med reformationen. De katolska präster som tilläts verka i Stockholm för utländska beskickningars räkning var bortom finsk horisont. När Sverige blev ett apostoliskt vikariat, 1783, omfattades även Finland. Det skedde sporadiska besök av katolska präster och enstaka mässor firades, men etablerat församlingsliv existerade inte. Dock var den sydöstra delen av Finland, inklusive Viborg, en del av Ryssland. Där grundades en katolsk församling 1799. Den var främst till för de polska soldater som tillhörde den ryska armén, och underställdes Mohilevs ärkebiskop i dagens Vitryssland.

När Finland 1809 blev ett ryskt storfurstendöme blev Viborg åter en del av Finland, och därmed var församlingen i Viborg den enda katolska församlingen i storfurstendömet. År 1855 grundades en församling i Helsingfors – delvis tack vare den dåvarande ryska generalguvernörens italienskfödda hustru, som var en from katolik. De två katolska församlingarna i Finland uppfattades som utlänningarnas kyrka, och hade medlemmar framför allt från Baltikum, Polen och Ryssland. Vid sekelskiftet började detta att ändras. Kyrkan fick till och med två präster med finsk bakgrund.

Genom ett nytt religionsmanifest blev det också möjligt för kyrkan att vända sig mer mot väst: Präster från Nederländerna kunde slå sig ner. Fader Michael Buckx var en av dem. Han började som själasörjare i Viborg, i en församling som framför allt bestod av polska soldater och deras familjer, och blev sedermera det självständiga Finlands första katolska biskop.

Den andra russifieringsperioden i Finland – ett antal åtgärder från den ryska regeringen som syftade till att kringskära Finlands autonomi – inleddes 1908 och i samband med den drevs fader Michael Buckx i landsflykt, och Helsingfors finska kyrkoherde, Wilfrid von Christierson, avskedades. Mohilevs ärkestift – som omfattade större delen av västra Ryssland – utsattes för repressalier. Finland var en liten och perifer del av ärkestiftet och kunde kanske inte förvänta sig särskilt intresse från biskopens sida. Fader von Christierson reste till Rom för att framställa kyrkans problem i Finland, och även om han fick gehör för sin åsikt att Finland intog en specialställning i ärkestiftet, blev det till ingen praktisk hjälp.

Åren fram till andra världskriget

Detta var situationen när Finland utropade sin självständighet 1917. Fader Buckx återvände från Nederländerna. Heliga stolen erkände Finland som självständig stat 1918. Liksom Finland hade frigjort sig från Ryssland, ville också de finska katolikerna frigöra sig från sin biskop i Vitryssland. Detta krävde både tid och en finsk utrikesminister som intresserade sig för frågan, och 1920 blev Finland ett biskopsvikariat med Michael Buckx som biskop. Finland var fortfarande ett litet stift. 1927 fanns det fyra församlingar. Det fanns dock två katolska skolor, i Viborg och i Helsingfors, samt en tidning.

Biskop Buckx hade det inte lätt med sitt lilla stift, där det fanns motsättningar och trätor – så till den grad att han upprepade gånger bad att få skiljas från sitt uppdrag. Att han och hans medbröder kom från Nederländerna och att kyrkan, enligt vissa församlingsmedlemmars åsikt, i alltför hög grad styrdes av ”utlänningar” var inte populärt hos alla i ett Finland som nyss blivit självständigt och där det fanns en anda av nationell stolthet. Biskop Buckx fick sitt avsked först 1933, efter vad som i dag skulle kallas för en ”soppa” av klagomål till den myndighet som då motsvarade Troskongregationen från församlingsmedlemmar, av bestörtningen hos Jesu Heliga Hjärtas orden, som Buckx tillhörde, samt av Buckx egna irriterade kommentarer till hur församlingen, Vatikanen och hans orden hade hanterat situationen.

Även biskop Buckx efterträdare, Gulielmus Cobben, kom från Nederländerna. Han hade börjat sin prästgärning i Finland 1925 och hade blivit en mycket omtyckt kyrkoherde i den nygrundade församlingen i Åbo, innan han vigdes till biskop. Han ledde kyrkan genom andra världskriget. Biskop Cobben åtnjöt förtroende också hos den finska statsmakten. Han utnämndes bland annat att ingå i gruppen som skulle inspektera förhållandena i lägren för krigsfångar.

Före andra världskriget stabiliserades församlingslivet i kyrkan. De flesta polska familjer hade lämnat landet, men i stället hade man fått tillskott av ryska familjer. Flera mer eller mindre kända kulturarbetare, musiker och artister hörde till kyrkan; de berikade det kyrkliga livet tillsammans med många olika amatörkulturarrangemang.

Andra världskriget och återuppbyggnadsåren

Vid andra världskrigets början fanns det i Finland cirka 1 800 katoliker. För Finlands del bestod andra världskriget av vinterkriget vintern 1939–1940, mellanfreden i 16 månader och därefter fortsättningskriget 1941–1944.

När vinterkriget bröt ut, lämnade flera av prästerna med utländsk härkomst landet. De flesta prästerna och systrarna återvände dock så fort det var möjligt efter vinterkriget. Kriget betydde givetvis en ökad arbetsbörda för prästerna. Även katolska präster togs i anspråk som fältpräster och framför allt som själasörjare för katolska krigsfångar. I fredsöverenskommelsen efter vinterkriget måste Finland överlämna en stor del av Karelen till Sovjetunionen, och befolkningen där flydde till övriga Finland. De två katolska församlingarna i Karelen, Viborg och Terijoki, splittrades åt olika håll, samtidigt som flyktingarna var i stort behov av hjälp och stöd, vilket ställde ytterligare krav på prästerna.

I början av kriget fördömde påven Pius XII Sovjetunionens agerande mot Finland. Uppmuntrade av detta öppnade Finland en officiell diplomatisk förbindelse med Heliga stolen strax efter vinterkriget. Senare blev dock Vatikanens förhållningssätt mot Sovjetunionen försiktigare, och regelrätt politisk diplomati för att främja Finlands sak var svårare att genomföra för den nye ambassadören. Något som han dock medverkade till var stora donationer från påven, särskilt avsedda att underlätta situationen för Finlands barn med kläder och medicin under hela kriget och även några år efter. Finska katoliker fick hjälpsändningar från katoliker i USA.

Efter kriget stod kyrkan i Finland, liksom det övriga samhället, inför ett enormt återuppbyggnadsarbete. Under mellanfreden hade befolkningen i Karelen flyttat tillbaka och församlingslivet återupplivats, för att avslutas vid den slutgiltiga evakueringen under fortsättningskriget. Befolkningen från Karelen hade nu utplacerats överallt i landet och därmed ofta hamnat utanför ordinarie församlingsgemenskap. Två av stiftets större kyrkor hade också förlorats, liksom arkiv, register och värdefulla liturgiska föremål – även om en del hade räddats. Andra kyrkobyggnader hade skadats i kriget. Men man reparerade, byggde nya kyrkor och man startade ett barnhem i Åbo och en skola i Helsingfors. År 1954 fick Helsingfors sin andra kyrka och församling. Tammerfors, då Finlands tredje största stad, fick en egen församling och ett församlingskapell 1957. Pilgrimsvandringar och reträtter började ordnas och 1958 åkte man tillsammans med svenska katoliker på pilgrimsvandring ända till Lourdes. Inhemska pilgrimsvandringar började göras till Köyliönjärvi, Kjulö träsk, där biskop Henrik, Finlands nationalhelgon, mötte sin död. Studium Catholicum, ett katolskt kulturcentrum, grundades av franska dominikaner 1949. Den utvecklades snabbt till en livaktig mötesplats för katolsk intellektuell diskussion och har byggt upp ett omfattande bibliotek av katolsk litteratur i allmänhet, och en specialsamling av litteratur med anknytning till katolicismen i Finland.

Finland blev ett ordinarie stift 1958, med biskop Cobben som första ordinarie biskop efter reformationen. Då uppskattade man att det fanns cirka 2 000 katoliker i Finland.

Efter Andra Vatikanconciliet

Under 1960-talet ökade intresset för den katolska kyrkan i Finland, inte minst på grund av Andra Vatikankonciliet. Man började ifrågasätta de gamla fördomarna om lömska katoliker, vilka till viss del sprungit ur den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius historieroman Fältskärns berättelser – som även tillhör den svenska kulturskatten. Intresset för ekumenik ökade såväl i den katolska kyrkan som i övriga finska kyrkosamfund. Ett katolskt informationscentrum grundades 1962, för att kunna ge korrekt information till dem som var intresserade av den katolska kyrkan och dess tro, och man inrättade ett ekumeniskt sekretariat. Dessutom arbetade man för att skapa informationsmaterial på finska. Till exempel gav man ut en brevkurs om den katolska tron. Kyrkorenoveringarna fortsatte och Åbo och Jyväskylä fick nya kyrkor.

1967 installerades fader Paul Verschuren till biskop av Helsingfors efter att redan ha arbetat några år som hjälpbiskop under biskop Cobben. Då började en lång och förtjänstfull gärning för en biskop som var mycket uppskattad av sin hjord. På många sätt präglade han kyrkan i Finland under senare delen av 1900-talet. Biskop Verschuren kom också från Nederländerna och tillhörde Jesu Heliga hjärtas orden. I stället för i Indonesien, vilket hade varit hans ursprungliga plan, hamnade han, efter flera turer i den akademiska världen, i Finland. Biskop Verschuren har berättat hur han först tyckte att han kommit mitt i ingenstans, till ett land där det knappt fanns några människor. Men så småningom förstod han att fastän finnarna saknade stora katedraler och andra monument, hade de sin egen historia som de var stolta över. Utifrån den förståelsen började biskop Verschuren leda sitt stift. Relativt snabbt lärde han sig språket och kunde ta sig an den svåra uppgift som skulle ha kunnat leda till samma splittring som på flera andra ställen: att skapa förståelse och acceptans för de omvälvningar som Andra Vatikankonciliet även skapade för den katolska kyrkan i Finland. Mässor började firas på finska, psalmer sjöngs på finska och altaren byggdes om så prästerna kunde stå ansikte mot ansikte med församlingen. Biskop Verschuren började själv översätta liturgiska texter till finska. Att allt översättningsarbete gick långsamt och att folkspråket började användas gradvis var kanske fördelaktigt och underlättade övergången. I slutet av 1960-talet kom äntligen en mässbok på finska från trycket.

Man valde församlingsråd i församlingarna och ett pastoralråd på stiftsnivå. Den katolska kyrkan i Finland blev som första katolska kyrka i världen medlem i ett nationellt ekumeniskt råd. Biskop Verschuren syntes i medierna. Han hördes också på europeisk och internationell nivå. Att den katolska kyrkan hittade sin plats i den finska kristenheten skedde givetvis inte utan konflikter och ifrågasättanden, men överlag betydde biskop Verschurens tid redan från början en öppning av kyrkan både inåt och utåt.

1980-talet var påven Johannes Paulus II:s årtionde och även i Finland fick man en ny syn på den globala katolska kyrkan. Kommunismens sönderfall i Östeuropa gjorde det möjligt för katolikerna i Finland att knyta band till den katolska kyrkan i Estland. Den hade överlevt, liten och osynlig, under hela kommunisttiden. Finnarna och esterna har alltid känt sig som broderfolk, och även under kommunisttiden försökte medborgarna i de två staterna att upprätthålla kontakter. Nu kunde biskop Verschuren besöka estniska katoliker flera gånger. För att kunna resa utomlands behövde sovjetmedborgare ett giltigt skäl, och personliga inbjudningar från finska katoliker användes för att underlätta för dem att resa över till Finland.

Under 1980-talet växte kyrkan kraftigt. Finland tog emot katolska flyktingar från bland annat Vietnam och Iran. Blandäktenskap mellan katoliker och lutheraner resulterade ofta i nya medlemmar i den katolska kyrkan. Biskop Verschuren gladdes åt att kyrkan i Finland var öppen mot omvärlden, samtidigt som han ville värna om dess nationella identitet och, framför allt, önskade sig fler inhemska präster.

1980-talet avslutades i Finland, liksom i de övriga nordiska länderna, med påvens besök. Huvudmässan firades i Helsingfors ishall, och bland finska katoliker fanns också ett antal ester. Även i Finland väckte påvebesöket mediernas intresse för den katolska kyrkan och i princip alla viktiga medier rapporterade från det. För kyrkan betydde det att deltagarantalet i introduktionskursen till katolsk tro sköt i höjden. Även om det sedermera har sjunkit, markerade påvebesöket en ny era av intresse för den katolska kyrkan i Finland.

Under 1990-talet ökade de pastorala utmaningarna: invandring, flyktingar, sekularisering samt ungdomars och de äldres situation. Liksom i Sverige var församlingarna olika, bestod av olika nationaliteter och tacklade utmaningarna på olika sätt. Kyrkan var dock inte större än att flera verksamheter kunde samla några deltagare från i stort sett alla församlingar. Nya kyrkor behövde återigen byggas. Kyrkan i Uleåborg invigdes 1991, och prästen där hade hela norra Finland som sitt område – inte olikt den katolska kyrkans nordligaste församling i Sverige, som också omfattar ett stort område. Församlingen i Tammerfors förvärvade en kyrkobyggnad för katolikerna i Jakobstad – 300 kilometer från församlingens huvudort. Liksom i Sverige fick katolikerna låna lutherska kyrkobyggnader för mässor på olika orter. Man fick även låna lokaler från den ortodoxa kyrkan, den andra statskyrkan i Finland.

2000-talet

1990-talet slutade i en kännbar förlust för kyrkan, när biskop Verschuren insjuknade i leukemi och befriades från sitt ämbete. Under sina två sista sjukdomsår visade han sin omsorg om de finska katolikerna genom att fortfarande skriva ”herdabrev” till dem. Sorgen var stor när han gick bort år 2000. Livet i stiftet förlamades i chocken och sorgen över den omtyckte biskopen som lett sitt stift i 30 år. Fader Jan Aarts, också han från Nederländerna, skötte den nödvändigaste administrationen medan de finska katolikerna väntade på och spekulerade om sin nya biskop.

Utnämningen av fader Jozef Wróbel var en total överraskning och togs emot med blandade känslor. Han var ordenspräst i Jesu Heliga hjärtas orden, såsom biskop Verschuren. Han hade en bakgrund som polsk moralteolog och universitetslärare i det välrenommerade och konservativa katolska universitetet i Lublin. Med tanke på biskop Verschurens långa och förtjänstfulla gärning var det uppenbart att det inte skulle vara lätt att efterträda honom. Det ryktades att biskop Wróbel hade accepterat utnämningen först tredje gången som påven Johannes Paulus II – som lär ha känt hans far – frågade honom.

Det blev snart konflikter kring den nye biskopen. Församlingen i Helsingfors blev bestört när deras kyrkoherde i domkyrkan, den finske Teemu Sippo SJC flyttades och blev kaplan i Heliga Marias församling, och prästen från Uleåborg fader Marino Trevisini utnämndes till ny kyrkoherde. När den nederländska fadern Jan Aarts flyttades från Finland, började en ytterst kraftig proteströrelse. Katolikerna demonstrerade framför biskopshuset, krävde biskopens avgång och orsakade givetvis skriverier i den finska pressen. Till sist tilläts fader Aarts att återvända, och lekfolket slöt fred med sin biskop.

Biskop Wróbel stannade i Finland i sju och ett halvt år. De finska katolikerna lärde aldrig riktigt känna honom annat än som renlärig kyrkolärare. 2008 utnämnde Benedictus XVI honom till hjälpbiskop i Lublin och han lämnade Finland snart därefter. Att biskop Wróbels tid i Finland blev konfliktfylld hade sin grund dels i en krock mellan två kulturer, dels i hans personlighet. Han kom från ett land där den traditionella katolicismen och katolska levnadssättet var norm, liksom kyrkans och biskopens auktoritet, till ett mycket mer sekulärt samhälle, där respekten för auktoriteter i allmänhet var lägre, och där man hade vant sig vid biskop Verschurens mer demokratiska ledarskap. Kanske trivdes biskop Wróbel själv bäst som lärare och kände sig inte hemma i en biskops mångahanda uppgifter.

Inför valet av nästa biskop hade man tagit lärdom av vad som hänt och det gjordes ett gediget arbete där församlingarna kom till tals. Nuntien besökte olika församlingar, undersökte förhoppningar och önskemål och diskuterade möjliga kandidaters goda och dåliga sidor. Till sist fick de finska katolikerna beskedet att deras nya biskop var fader Teemu Sippo. Han blev den första finskfödda katolska biskopen efter reformationen.

Det kändes som en tjällossning i den finska katolska kyrkans liv, när biskop Sippo hade installerats 2009. Kyrkan fick tolv nya präster på några år. En ny kyrka har invigts och en ny församling har skapats, i Kuopio i östra Finland. Den katolska kyrkans katekes översattes till finska 2005, och 2011 kom äntligen, efter nära två decenniers arbete, en bönbok för de finska katolikerna. En ny psalmbok kom året efter. Liksom Cecilia, den svenska katolska psalmboken, innehåller den flera psalmer som känns igen från den finska lutherska kyrkans psalmbok, men som har katolska rötter.

Just nu tycks kyrkan befinna sig mitt i ett generationsskifte. Under biskop Sippos tid har flera tongivande katolska profiler, såväl präster som lekmän och inte minst lekkvinnor, gått bort och deras platser skall fyllas av yngre generationer. Kyrkan växer: medlemsantalet har nästan dubblerats sedan år 2000 och mellan 2010 och 2015 ökade medlemsantalet med över 20 procent. Jämfört med andra trossamfund i Finland, har den katolska kyrkan en större andel vuxna medlemmar i 25–45-årsåldern, och lägre andel äldre.

Det största bekymret är inte det andliga tillståndet utan ekonomin. Liksom i Sverige är många katoliker relativt nyanlända och har inte etablerat sig med stabila inkomster och i motsats till Sverige har kyrkan ingen automatisk beskattning av medlemmarna. Men den katolska kyrkan i det självständiga Finland har erfarenhet av såväl trångmål och kriser av olika slag som av tillväxt och hängivna präster och lekmän. Kyrkan börjar det andra århundradet i Finlands självständighetshistoria som en etablerad del i den finska kristenheten, med en egen profil och en öppenhet mot både det finska samhället och världen.

Artikeln bygger huvudsakligen på den artikelserie av Tuula Luoma OP som publicerats i Fides, den finska katolska kyrkans tidskrift, under 2017.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.