Ortodoxin efter konciliet på Kreta 2016

Den ortodoxa kyrkans heliga och stora koncilium, det första pan-ortodoxa konciliet på 1 200 år, ägde rum vid pingst 2016 (18–27 juni). Det samlade fler kyrkor och biskopar än något tidigare ortodoxt koncilium. Ursprungligen planerade man att förlägga mötet till Istanbul. Senare beslutades emellertid att mötet skulle äga rum vid Ortodoxa akademin på Kreta, närmare bestämt i Kolymbari, Kissamos, på grund av den politiska turbulensen mellan Turkiet och Ryssland. Ön Kreta ansågs vara neutral mark och därför en mera lämplig plats med tanke på det politiska läget.

Valet av plats var emellertid inte den enda utmaningen. Av de fjorton autokefala (självstyrande) kyrkor som tillsammans utgör den ortodoxa kyrkan, deltog endast tio i konciliet, även om alla fjorton kyrkor tidigare kommit överens om att kalla till konciliet. De frånvarande kyrkorna var de från Antiokia, Ryssland, Bulgarien och Georgien. Den ekumeniska patriarken i Konstantinopel, Bartholomaios, uttryckte sin sorg över de fyra kyrkornas frånvaro.

Man får förmoda att det inte bara var Bartholomaios som var sorgsen utan också de övriga närvarande kyrkliga delegaterna. Frånvaron av fyra kyrkor väcker vissa frågor. Vad betyder det för framtiden att inte alla fjorton kyrkorna deltog? Var konciliet ett verkligt koncilium? Ska det i stället ses som en förberedande samling? Utgör konciliet ett tecken på ortodox enhet? Hur ska man bemöta de kyrkor som inte accepterar konciliet? Framtiden kommer att utvisa hur den ortodoxa kyrkan ska reagera på dessa frågor.

Särskilt intressant är dock frågan vilken inverkan konciliets officiella dokument kommer att ha. Konciliet godkände åtta handlingar. Två är allmänna dokument (”Encyklika från den ortodoxa kyrkans heliga och stora koncilium”, ”Budskap från den ortodoxa kyrkans heliga och stora koncilium”), tre gäller inre ortodoxa angelägenheter (”Betydelsen av fastan och dess tillämpning i dag”, ”Autonomin och hur den kommer till uttryck”, ”Den ortodoxa diasporan”) och tre handlar om relationer med icke-ortodoxa människor (”Den ortodoxa kyrkans relationer med den övriga kristna världen”, ”Äktenskapets sakrament och dess förhinder”, ”Den ortodoxa kyrkans uppdrag i dagens värld”). Jag komer i det följande att koncentrerar mig på de tre ämnena autokefali och autonomi, synodalitet samt ekumeniska relationer, eftersom de berör viktiga intressen för den romersk-katolska kyrkan.

Autokefali och autonomi

Autokefali praktiseras traditionellt i den ortodoxa kyrkan. När Det heliga och stora konciliet ägde rum 2016 fanns det fortfarande fjorton autokefala kyrkor som var, och är, allmänt erkända bland de ortodoxa kyrkorna. Autokefalin får dock inte tillåtas att skada den ortodoxa kyrkans princip om universalitet och enhet.

Biskopsmötena är särskilt viktiga i den ortodoxa diasporan. Konciliet godkände ett dokument om denna diaspora, som innehåller en arbetsordning för biskopsmötena. Den kanoniska ordningen tillåter endast en biskop inom en region, men i praktiken ser det annorlunda ut. Den ortodoxa kyrkan är fast besluten att lösa detta problem så snabbt som möjligt, men är medveten om att det kommer att ta tid. Tills vidare föreslår dokumentet att man inrättar biskopsmöten.

Dokumentet om diasporan gör också klart att biskoparna fortfarande är ansvariga för sina regioner och kan utöva alla kanoniska rättigheter.

Samarbetet mellan de ortodoxa kyrkorna är ett uttryck för synodalitet. Synodaliteten i diasporan kommer att stärkas ytterligare av det faktum att biskopsmöten måste äga rum en gång om året och att beslut måste fattas enhälligt. Med avsnittet ”Regler i diasporadokumentet” bekräftar det ortodoxa konciliet en utveckling som redan har inneburit fler biskopsmöten, åtminstone i Europa. Dessutom kan inrättandet av dessa möten också stödja strävan efter kristen enhet mellan de olika kyrkorna.

Frågan om autonomi liknar den om autokefali. Autonomi kan kallas en mindre version av autokefali. Autonomi är också en viktig praxis inom den ortodoxa kyrkan. Den är omstridd och det är svårt att nå konsensus. Ändå antog konciliet dokumentet ”Autonomin och hur den kommer till uttryck”, där man presenterar konceptet, olika former av autonomi, förutsättningar för lokala kyrkor och förhållandet till den autokefala kyrka som den autonoma kyrkan tillhör. Dokumentet definierar autonomi enligt följande: ”Autonomin är ett kanoniskt uttryck för det relativa eller partiella oberoendet av den kanoniska jurisdiktionen hos den autokefala kyrka som en viss region kanoniskt tillhör.” Beroendet uttrycks genom att primas för den autonoma kyrkan godkänns av den autokefala kyrkan. Relationer till andra kyrkor och religioner kan endast upprättas och upprätthållas genom den autokefala moderkyrkan. Oberoendet består i att biskoparna i den autonoma kyrkan väljs, utses och döms av ett organ inom den egna kyrkan.

Det är intressant hur den ortodoxa kyrkan bibehåller både kyrkornas beroende och oberoende. Det som ser bra ut innebär emellertid i praktiken vissa problem. Det har varit nödvändigt att definiera regler för när autonomi kan beviljas. Ännu viktigare skulle det vara att diskutera förfarandet för att bevilja autokefali. Denna fråga kom dock inte med på konciliets dagordning på grund av oenighet bland de ortodoxa kyrkorna. Det är dock lovande att konciliet åtminstone godkände regler för hur man ger en kyrka autonomi. Jag hoppas att erfarenheterna av dessa regler blir goda och att detta ska uppmuntra den ortodoxa kyrkan att också diskutera autokefali och hitta regler för att ge kyrkor denna typ av frihet.

Autonomi och autokefali handlar inte bara om en maktkamp utan också om synodalitet.

Synodalitet

Den ortodoxa kyrkan kallar sig en synodal kyrka, och synodaliteten tillhör utan tvekan kyrkans innersta väsen. Detta är en stor skatt som den ortodoxa kyrkan bevarat. I konciliets budskap står det klart och tydligt att dess viktigaste uppgift är att förkunna den ortodoxa kyrkans enhet. Detta bekräftas också av konciliets motto: ”Han kallade alla till enhet.” Den ortodoxa kyrkan uttrycker sin enhet och katolicitet genom konciliet. Konciliarism genomsyrar dess organisation och hur beslut fattas. Budskapet föreslår att Det heliga och stora konciliet ska bli en ordinarie institution som sammankallas vart sjunde eller tionde år.

Detta förslag är en stor nyhet. Tidigare har man endast brukat sammankalla koncilier om det funnits generella problem att lösa, i motsats till lokala synoder, som samlas regelbundet. Den ortodoxa kyrkans förslag innebär alltså en ny förståelse av konciliet som sådant och skulle leda till en ny praxis. Jag är inte övertygad om att denna utveckling är den bästa. Enligt min åsikt bör konciliet fortsätta vara den högsta och viktigaste kyrkliga samlingen där man diskuterar och löser problem som den världsomspännande kyrkan konfronteras med. Det är därför tillräckligt att sammankalla konciliet vid behov. Det är önskvärt att det som kallas koncilium återfår kopplingen till den ekumeniska nivån. Det betyder att en enskild kyrka endast kan sammankalla en synod, antingen en lokal synod (till exempel i ett stift) eller en konfessionell synod (till exempel i ett samfund).

En annan väg att gå kan vara att fortsätta kalla en samfundssynod för ”koncilium” och klargöra att det inte är ett ekumeniskt koncilium. Den ortodoxa kyrkan verkar ha valt detta alternativ eftersom den vägrade kalla det koncilium som ägde rum på Kreta för ekumeniskt. I stället blev namnet ”Det heliga och stora konciliet för den ortodoxa kyrkan”. Detta påminner mycket om en konfessionell synod. De ortodoxa kyrkorna har hittills inte haft några regelbundna möten. Att inrätta en sådan synod skulle vara till stor hjälp för den ortodoxa kyrkans synodalitet och kan upprätthålla dess enhet. I detta avseende är det ett gott förslag att konciliet ska börja mötas regelbundet.

Samtidigt blev det uppenbart 2016 hur den ortodoxa kyrkan fick kämpa för att motivera alla fjorton kyrkor att delta i konciliet. Det lyckades inte. Till sist var det endast tio kyrkor som deltog. Detta skedde efter 50 års förberedelser. Vissa kyrkor önskade skjuta upp konciliet, eftersom det enligt deras åsikt var nödvändigt att förbereda sig bättre. Om den ortodoxa kyrkan fattar beslutet att konciliet ska mötas på regelbunden basis, kan detta visa sig innebära en stor utmaning. Å andra sidan kan det visa sig minska trycket på konciliet eftersom det handlar om en samling vart tionde år och inte en enda samling efter mer än 1 000 år.

Den ortodoxa kyrkans enhet är nödvändig för de ekumeniska relationerna. Konciliet förklarade att den ortodoxa kyrkan är öppen för ekumeniken och har en vilja att bidra till densamma.

Ekumeniska relationer

Den ortodoxa kyrkan intog en tydlig ståndpunkt i frågan om ekumeniken genom Det heliga och stora konciliet. Dokumentet om ekumenik kallas officiellt ”Den ortodoxa kyrkans relationer med den övriga kristna världen”. Man kan gissa att framtagandet av detta dokument inte skedde utan svårigheter. Faktum är att dokumentet kritiserades starkt av ortodoxa fundamentalister. Den godkända versionen speglar en öppenhet för ekumeniken och klargör att den ekumeniska viljan inte är främmande för den ortodoxa kyrkan utan central i den ortodoxa strävan efter kristen enhet.

Detta är förbluffande. Vanligtvis framstår den ortodoxa kyrkan som motvillig när det gäller ekumeniska angelägenheter. Med detta uttalande förstärker dock den ortodoxa kyrkan sitt engagemang i ekumeniken. Möjligen blir det svårt att vinna stöd för detta engagemang från alla ortodoxa troende.

Innan dokumentet kommer in på ekumeniken formuleras hur den ortodoxa kyrkan förstår sig själv. Det är inte förvånande att den ser sig som ”den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan”, det vill säga som den sanna kyrkan. Emellertid definierar inte dokumentet den ortodoxa kyrkan som Kristi enda sanna kyrka. Man kommer här att tänka på Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och dess konstitution Lumen gentium § 8.

Vid första anblicken verkar tankarna vara desamma, och de är faktiskt ganska lika. Den ortodoxa kyrkan säger i sin encyklika att ”den ortodoxa kyrkan […] utgör den autentiska fortsättningen på den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan”. Detta bekräftar likheten mellan Lumen gentium § 8 och Encyklika 2. Uttrycket ”utgör den autentiska fortsättningen” kan förstås på samma sätt som begreppet subsistit in. I båda fallen uttrycker man övertygelsen om att vara den sanna kyrkan men lämnar utrymme för möjligheten att Kristi kyrka också kan finnas i andra kyrkor.

Även om den ortodoxa kyrkan inte identifierar sig som Jesu Kristi kyrka, är den fast besluten att representera Kristi kyrka. Som Kristi kyrka förstår den sig själv som uppenbarelsen av Guds rike. Kyrkan upplever speciellt i sakramenten den gudomliga frälsningens mysterium. Eukaristin utgör själva centrum av sakramenten och därmed av kyrkan. Encyklikan förklarar: ”Den heliga eukaristin utgör den innersta kärnan också i den kyrkliga kroppens konciliära funktion, liksom den autentiska bekräftelsen av ortodoxin i kyrkans tro, såsom S:t Irenaeus av Lyon förkunnar: ’Vår undervisning är i överensstämmelse med eukaristin och eukaristin bekräftar vår undervisning.’”

I sitt budskap liksom i sin encyklika betonar konciliet att den ortodoxa kyrkan ”lägger stor vikt vid dialog, främst med icke-ortodoxa kristna”. Syftet med dialogen är att den kristna världen ”bättre ska kunna lära känna äktheten i den ortodoxa traditionen, värdet av patristisk undervisning och de ortodoxas liturgiska liv och tro”. Det betyder emellertid inte att den ortodoxa kyrkan förordar teologisk minimalism mellan de kristna kyrkorna. Sanningen är den motsatta, och på den punkten är encyklikan mycket tydlig.

Det är förvånande att inget sägs om enhet här. Det handlar uteslutande om den ortodoxa kyrkan och om att den ska bli bättre känd bland de andra kristna kyrkorna.

Bilden förändras dock när man läser konciliets dokument om ekumenik. I stycke fyra står det tydligt att den ortodoxa kyrkan ”ber oupphörligt för allas förening”. Dessutom förklarar man: ”I synnerhet har hon spelat en ledande roll i det samtida sökandet efter sätt och medel för att återställa enheten bland dem som tror på Kristus.” Slutligen heter det: ”Den ortodoxa kyrkan har alltid arbetat för återupprättandet av den kristna enheten, genom den ekumeniska och kärleksfulla anda som utmärker henne, och genom att enligt den gudomliga befallningen bedja att alla människor ska bli frälsta och lära känna sanningen (1 Tim 2: 4).”

Detta låter bra, men det verkar inte som om det återspeglar övertygelsen inom hela den ortodoxa kyrkan. Till exempel är ett stort antal kloster på Athos kända för att vara anti-ekumeniska. 1997 lämnade kyrkan i Georgien Kyrkornas världsråd; inte heller deltog man i konciliet på Kreta. Kyrkan i Bulgarien lämnade världsrådet 1998 och medverkade inte heller i konciliet. Oviljan att acceptera konciliet, och särskilt dokumentet om ekumenik, verkar växa.

Det finns dock goda skäl att tro att dessa anti-ekumeniska rörelser inom den ortodoxa kyrkan inte kommer att lyckas. I femte stycket anges att grunden för alla kristnas enhet är sanningen, tron och traditionen inom den tidiga kyrkan och dess sju ekumeniska koncilier. Detta framstår som en solid grund att bygga kristen enhet på. Konciliet förklarar att den ortodoxa kyrkan alltid har förkunnat denna grund för enighet, särskilt när det gäller att söka dialog med personer som har blivit främmande för kyrkan.

Rådet betonar också nödvändigheten av att föra en teologisk dialog kristna emellan, med respekt för varandra. Det betyder att man måste undvika varje form av proselytism och andra provocerande handlingar som innebär interkonfessionell konkurrens.

Det låter som något nytt när den ortodoxa kyrkan i sitt ekumeniska dokument accepterar ”det historiska namnet på andra, icke-ortodoxa kristna kyrkor och bekännelser som inte står i förbindelse med henne” och nu till och med kräver ett snabbt och objektivt förtydligande av hela den ecklesiologiska frågan, särskilt ifråga om sakramenten, nåden, prästadömet och den apostoliska successionen. Det är inom dessa områden de kristna kyrkorna behöver göra framsteg i den ekumeniska dialogen. Att det ekumeniska dokumentet nämner dessa frågor vittnar om en realistisk syn på den ortodoxa kyrkan, vilket bekräftas av det faktum att den ”inte underskattar de svårigheter” som uppstår i den ekumeniska dialogen. Detta kommer förhoppningsvis att stärka den ortodoxa kyrkan att fortsätta med de teologiska samtalen.

Det har sagts att svårigheterna till dels beror på att den ortodoxa kyrkan inte presenterat någon undervisning om de icke-ortodoxa kyrkornas kyrkliga status ännu, trots att den varit aktiv i ekumeniken i årtionden. Så länge som den ortodoxa kyrkan mer eller mindre är fångad i en exklusiv förståelse av schemat ortodoxi–kätteri, kommer den bara att kunna se de andra kyrkornas särart som främmande och oäkta.

Ekumenikdokumentet är dock mera upptaget med att artikulera den ortodoxa kyrkans vilja att fortsätta den ekumeniska dialogen. Om en lokal ortodox kyrka lämnar en viss ekumenisk dialog måste den skriftligen informera den ekumeniska patriarken i Konstantinopel och alla andra ortodoxa kyrkor. Ett sådant fall måste diskuteras vid ett pan-ortodoxt möte och enhällighet måste eftersträvas.

I det ekumeniska dokumentet tillämpar den ortodoxa kyrkan differentierad konsensus i fråga om den ekumeniska dialogen. Konciliet säger att ”[metoden] som följs i de teologiska dialogerna både syftar till upplösningen av de nedärvda teologiska skillnaderna och möjliga nya differentieringar, och till att söka de gemensamma elementen i den kristna tron”. Dokumentet insisterar på att hela den ortodoxa kyrkan hålls informerad om hur dialogen fortskrider. Om ett teologiskt problem inte kan lösas, så måste det noteras och uppmärksammas av alla lokala ortodoxa kyrkor för vidare överväganden. Dessa överväganden bör kunna öppna en väg till det övergripande målet, ”det slutliga återupprättandet av enhet i sann tro och kärlek”. Den ortodoxa kyrkan lämnar emellertid inget tvivel om att ”den ortodoxa kyrkans fortsatta vittnesbörd till den uppdelade kristna världen [måste ske] utifrån den apostoliska traditionen och tron”.

En av de svårigheter som den ortodoxa kyrkan hade att hantera när det gäller anti-ekumeniska strömningar var motståndet hos vissa individer och grupper som motsatte sig de ekumeniska strävandena som kätterska. Konciliefäderna reagerade starkt på detta hot om delning och uppgav att ”den ortodoxa kyrkan anser alla ansträngningar att bryta kyrkans enhet, som genomförs av individer eller grupper under förevändning att upprätthålla eller förment försvara sann ortodoxi, är värda fördömande”. Konciliet nöjde sig inte med det utan tillade: ”den sanna ortodoxa tron säkerställs endast genom det konciliära systemet, som alltid representerat den högsta auktoriteten i kyrkan i frågor om tro och kanoniska dekret”. Detta har bevisats under den ortodoxa kyrkans historia.

Paul L. Gavrilyuk skriver att ”fördömandet av fundamentalismen som oförenlig med evangeliet är ett av de viktigaste resultaten av den konciliära processen”. Han fortsätter: ”Fördömandet av fundamentalismen var ett nödvändigt steg mot ekumenisk och interreligiös dialog, eftersom det rådde stora meningsskiljaktigheter i frågan. Den konciliära processen var ett medel för att synkronisera de ekumeniska klockorna.”

Dokumentet om ekumeniken stärker det ortodoxa deltagandet i den ekumeniska rörelsen, bland annat genom dess hållning gentemot fundamentalismen. Det är emellertid klart att den ortodoxa kyrkan inte godkänner en kompromisslösning för att göra enighet möjlig. Trohet mot den apostoliska traditionen har ett högt anseende i kyrkan. Detta motiverar den ortodoxa kyrkan att inte godta alla bekännelser som likvärdiga, vilket det ofta propageras för inom ekumeniken. Konciliet konstaterar i fråga om Kyrkornas världsråd att ”den enhet som söks inte bara kan vara en produkt av teologiska överenskommelser utan också måste grundas på en trons enhet, som bevaras i sakramenten och levs ut i den ortodoxa kyrkan”. Detta uttalande gäller inte bara Kyrkornas världsråd utan generellt och anger kriterier som är viktiga för den ortodoxa kyrkan när det gäller ekumenisk dialog.

Slutsats

Den ortodoxa kyrkan lyckades samlas för Det heliga och stora konciliet efter mer än 1 000 år. Även om det fanns krav från fyra kyrkor på att skjuta upp konciliet, så vägrade patriarken Bartholomaios att agera mot beslutet att kalla till mötet. Han stöddes av tio av fjorton ortodoxa kyrkor. Konciliets främsta prioritet var att förkunna den ortodoxa kyrkans enhet. Man kan knappast säga att detta mål uppnåddes, då fyra kyrkor inte deltog.

I början av konciliet var det inte säkert att ekumenikdokumentet skulle godkännas. Det var riskabelt att ta upp det på dagordningen. Slutligen antogs det dock. Två punkter i dokumentet är särskilt anmärkningsvärda. För det första tog den ortodoxa kyrkan klar ställning för ekumeniken och betonade att man ska fortsätta sitt engagemang. Konciliet gick därmed emot de ortodoxa fundamentalisterna. För det andra fann konciliet i frasen ”utgör den autentiska fortsättningen på” en formulering som liknar den romersk-katolska subsistit in för att beskriva sin självförståelse. Detta gör det möjligt att förstå sig själv som en sann kyrka utan att nödvändigtvis förneka möjligheten att andra kyrkor också är sanna.

Den ortodoxa kyrkan kännetecknas i mångt och mycket av synodalitet men saknar ett centrum för administration som liknar Vatikanen. Ett sådant auktoritativt centrum hade kunnat vara till hjälp inför Det heliga och stora konciliet, särskilt när vissa kyrkor började dra tillbaka sina delegater. En central myndighet är dock inte tillräcklig för att garantera att ett koncilium accepteras. Det behövs också ett Guds folk som tar emot det.

Den ortodoxa kyrkan har nu två huvudutmaningar att hantera. Den första är att övertyga de fyra kyrkor som inte deltog i konciliet att acceptera dokumenten. Det verkar bli ganska svårt. Den andra utmaningen är att förklara konciliets handlingar för folket och vinna allmän acceptans för dessa. Om detta kommer att lyckas får framtiden utvisa.

Översättning: Aili Lundmark

Markus Schmidt är jesuitpater och biträdande professor i ekumenisk teologi vid universitetet i Innsbruck, Österrike.