Hundra stormiga år – kyrkorna och oktoberrevolutionen

I slutet av det jubileumstyngda året 2017 ligger minnet av en händelse som inte har någon kyrklig orsak, men som fick enorma konsekvenser för alla kyrkor och religionsgemenskaper. Den ryska revolutionen inträffade i november 1917, men kallas på grund av den i Ryssland fortfarande gällande julianska kalendern för oktoberrevolutionen. Förmodligen fanns det endast några få institutioner i Ryssland, för vilka händelserna 1917 fick så stora konsekvenser som den ortodoxa kyrkan. Men oktoberrevolutionens verkningar på de andra religionsgemenskaperna som fanns inom det ryska riket och på alla övriga kyrkor i världen är alltjämt påtagliga.

Revolutionen fick till följd att det för första gången bildades en stat som styrdes utifrån den kommunistiska läran, som under framför allt 1800-talet hade utvecklats av de tyska tänkarna Karl Marx och Friedrich Engels. Enligt denna lära, som implicerar ett historiskt nödvändigt händelseförlopp, är religionen en konstruktion, som syftar till att få de förtryckta och arbetande människorna att förtrösta på en bättre framtid, så att de inte förändrar de rådande förhållandena. Så snart människorna har insett detta och befriat sig själva kommer religionen att försvinna av sig självt.

Denna teori och uppfattningen att kyrkorna som institutionaliserade former av religion stödde de rådande förhållandena, ledde till kommunisternas totala motstånd mot kyrkorna, ett motstånd som kom att bli ömsesidigt.

I Ryssland ansågs den ortodoxa kyrkan, inte utan orsak, som tsarregimens hantlangare. Sedan tsar Peter den stores reformer i början av 1700-talet var kyrkan helt under statlig kontroll. Tsar Peter hade som mål att Ryssland skulle förnya sina statliga och samhälleliga strukturer – och därmed även kyrkan – efter västliga förebilder.

Han ersatte kyrkans överhuvud, patriarken, med en grupp av biskopar, munkar och präster, ”den högsta styrande synoden”, som nu fick ansvaret att leda kyrkan. Den viktigaste funktionen inom denna grupp innehades av en lekman, den så kallade överprokuratorn, som i egenskap av härskarens företrädare var medlem av synoden. Denna funktion var ett uttryck för det faktum att synoden skulle uppfattas som ett instrument som skulle förverkliga härskarens vilja i frågor som rörde den ortodoxa kyrkan.

Hierarkin hade för länge sedan förlorat kontakten med de troende

Denna konstellation fick till följd att kyrkan blev en sorts avdelning inom staten. Skolväsendet lydde under kyrkan, och prästerna som avlönades av staten, var förpliktade att rapportera statsfientliga strävanden till polisen, även sådant som de hade fått veta under bikt. Det var förbjudet att konvertera till något annat trossamfund och att lämna kyrkan. Först i och med de revolutionsartade händelserna 1905 ändrades dessa bestämmelser.

Kyrkans isolering från samhällsutvecklingen ökade ännu mer under det tidiga 1900-talet. Endast den teologiska forskningen lyckades få ett visst uppsving. Inom den kyrkohistoriska forskningen rönte den ryska teologin ett internationellt anseende. Förutom den vetenskapliga teologin var religionsfilosofi och mystik områden som blomstrade inom det kyrkliga livet, trots de förstenade kyrkliga strukturerna.

Den ryska ortodoxin befann sig således i ett ytterst svårt läge, när den under 1900-talet ställdes inför en av de förmodligen våldsammaste utmaningarna i sin historia. Man hade en enorm organisation, som majoriteten av folket tillhörde, som i praktiken var maktlös och nästan helt isolerad från intelligentian, med en hierarki utan kontakt med de troende. Den kommande industrialiseringen och den därmed förknippade moderniseringen innebar många problem för landet, likaså den nationella frågan, men kyrkan ansågs inte kunna erbjuda några lösningar på dessa mångfaldiga problem. Hon sågs som en del av systemet och inte utan skäl.

Februarirevolutionen 1917 avlägsnade den gamla regimen och monarkin. Därmed försvann även många av den ortodoxa kyrkans privilegier. Nästan samtidigt med tsarens abdikation beslutade synoden att det i gudstjänsten och i liknanden sammanhang inte längre skulle bes för härskaren och hans hus utan i stället för den ”rättrogna provisoriska regeringen”. Strax efter revolutionen upplöstes också synoden. Därmed avstod staten från möjligheten till inflytande över kyrkan, som nu kunde agera självständigt.

Under sommaren 1917 samlades ett sedan länge planerat koncilium, vars genomförande tidigare hade omöjliggjorts av myndigheterna. Det fastställde formerna för den kyrkliga strukturen. Nästan samtidigt med revolutionen, omedelbart efter händelserna i S:t Petersburg, återupprättades patriarkatet och den förste valde innehavaren av ämbetet som Moskvas patriark introniserades.

På bolsjevikernas första åtgärder, som exempelvis förstatligandet av kyrkans fasta egendomar, reagerade kyrkan med hot om exkommunicering. Men regeringen vidtog tämligen snart en rad administrativa åtgärder, som avsevärt inskränkte kyrkans verksamhetsområde. Framför allt inleddes en blodig förföljelse, som decimerade den en gång så mäktiga kyrkan till en liten rest. Inom några få år fanns det av de tidigare mer än 130 biskoparna endast fyra kvar i tjänst, och av de en gång 50 000 ortodoxa kyrkliga byggnaderna hade kyrkan nu endast tillgång till ett par hundra.

I Ryssland fanns det också andra kyrkosamfund och religionsgemenskaper. Dessa samtyckte till många av de åtgärder som avskaffade den ortodoxa kyrkans privilegier. De nya makthavarna gynnade faktiskt också tills vidare andra religionsgemenskaper, i synnerhet sådana som stod i ett visst konkurrensförhållande till den ortodoxa kyrkan. Men ganska snart drabbades alla religiösa grupper av förföljelse, och många av dem upplöstes helt och hållet. Och en förklaring från den ledande metropoliten år 1927, i vilken kyrkan erkände sovjetregeringen som legitim, förändrade ingenting. Det finns imponerande vittnesbörd om människor som ändå försökte att praktisera sin tro, antingen i hemlighet eller i de fåtal kvarvarande officiellt erkända kyrkorna. Den allmänna terrorn under 1930-talet drabbade dock både troende och icke-troende i samma utsträckning. Strax före andra världskriget var den dokumenterade, institutionaliserade religionen i Ryssland nästan helt upplöst.

Betraktar man makthavarnas kamp mot kyrkan, så märker man två motstridiga tendenser: den ena är hur villiga många människor var att utan större motstånd ge upp sin religiösa identitet. Ortodoxin ansågs som en av tsarsystemets största stöttepelare – men på mycket kort tid vände sig massor av människor bort från sin dittillsvarande kyrka. Det ”ortodoxa Ryssland” med sin föregivet djupa spiritualitet och starka tro var under det tidiga 1900-talet en konstruktion som saknade verklighetsbakgrund. Kyrkans ledning hade inte uppfattat detta och överraskades inte bara av de politiska händelserna utan också av reaktionen hos så många troende.

Till denna reaktion hörde inte bara uttåget ur kyrkan utan också den aggressiva kampen mot henne. Det var inte bara en liten grupp revolutionärer som motsatte sig kyrkan.

Samtidigt fanns det ett motsatt fenomen: många människor tog anstöt av kyrkoförföljelsens våldsamma metoder och motsatte sig dessa – så långt detta var möjligt. Även människor utanför kyrkan fördömde de blasfemiska handlingarna. Samtidigt fanns det en lång rad av människor som trots alla åtgärder höll fast vid tron och stannade kvar i kyrkan, oavsett de svårigheter som detta medförde.

Situationen förändrades helt och hållet i och med andra världskriget. I Sovjetunionen lättade trycket på den ortodoxa kyrkan, och Stalin tog emot kyrkans ledande företrädare, eftersom han var hänvisad till kyrkans stöd i kriget. Efter kriget kunde den ortodoxa kyrkan verka – inom mycket begränsade ramar och under ständig statlig kontroll. Sålunda öppnades några få prästseminarier, kyrkan kunde ibland trycka skrifter för eget bruk, och den direkta, blodiga förföljelsen upphörde. På grund av Sovjetunionens landvinningar i kriget hörde nu också områden med ett blomstrande religiöst liv till staten. Framför allt hade de tyska myndigheterna gynnat kyrkorna i de ockuperade områdena för att öka befolkningens förtroende.

Men även här intervenerade staten: Den grekisk-katolska kyrkan förbjöds i [västra] Ukraina och församlingarna drogs in till den ortodoxa kyrkan. Dessa tvingades under de följande åren ständigt att finna sig i att församlingar stängdes på order av myndigheterna. Staten tillät dock den ortodoxa kyrkan att verka inom mycket snäva gränser. Priset som kyrkan fick betala för detta var en lojalitet med Sovjetstaten. Sålunda förnekade kyrkans företrädare utomlands att det skulle förekomma någon religiös diskriminering, och man försvarade Sovjetunionens politik.

Efter andra världskriget hamnade också för första gången länder som till större delen var katolska eller evangeliska under kommunistiskt styre, antingen genom införlivande i Sovjetunionen (de baltiska staterna) eller som satellitstater, där Moskva efter krigsslutet införde kommunistiska regimer. Dessa genomgick i snabb takt samma utveckling som hade ägt rum i Sovjetunionen efter revolutionen: på en fas med skådeprocesser, godtyckliga gripanden och avrättningar följde för det mesta en period där kyrkorna kunde agera, om än i ytterst begränsad omfattning.

Visserligen måste man göra åtskillnad mellan de stater i Öst- och Centraleuropa som blev kommunistiska efter andra världskriget: sättet som staterna försökte begränsa kyrkorna på var väldigt olika. I Albanien var religion förbjudet i grundlagen sedan 1967 – till skillnad från alla andra stater, som åtminstone formellt hade en erkänd religionsfrihet. På Balkan var enbart tillhörigheten till en religiös gemenskap eller utförande några som helst religiösa handlingar orsak till förföljelse.

I andra änden av skalan befann sig Polen. Här lyckades regimen aldrig att vinna (eller tvinga) en tillräckligt stor andel av befolkningen att ge upp sin tillhörighet till den katolska kyrkan. Endast här fanns det ett katolskt universitet och militär själavård.

I Jugoslavien varierade situationen beroende på delrepublik: kyrkorna och religionsgemenskaperna kunde dock bevara en viss autonomi. Detta gällde även DDR, där de båda kyrkorna, efter en dramatisk minskning av antalet troende under 1950-talet, kunde föra en avgränsad tillvaro – vid sidan av den statliga och samhälleliga huvudfåran, men med ett visst handlingsutrymme. Detta ledde framför allt inom den evangeliska kyrkan till att man under den fredliga revolutionen 1989 även kunde erbjuda icke-kyrkliga grupper och initiativ ett skydd. Biskopar och präster spelade en viktig roll i denna politiska process.

Inom kyrkorna har skepsisen mot det moderna bestått

Inom kyrkorna fanns det olika åsikter om hur man skulle bemöta de nya makthavarna. Den ryska ortodoxins tidigare nämnda lojalitetsförklaring 1927 ändrade inte på något sätt förföljelserna, lika litet som senare solidaritetsförklaringar hade något inflytande på religionspolitiken. Framför allt i Tjeckoslovakien och Ungern fanns det ämbetsbärare och personer inom kyrkan som antingen tvingades av myndigheterna eller av egen övertygelse valde att samarbeta med staten, för att hålla kyrkan under statlig kontroll.

De katolska präster som tillhörde den statligt kontrollerade organisationen Pacem in terris betraktades från kyrkligt håll oftast helt enkelt som kollaboratörer, men många av dem var övertygade om att de på så sätt kunde uppnå det bästa för kyrkan, och många av dem lyckades utnyttja sitt inflytande på ett positivt sätt. Myndigheternas sätt att hantera detta, motiven hos de berörda och resultatet av dessa handlingssätt är en komplicerad fråga, som hittills ännu inte har blivit föremål för forskning.

Den evangeliska kyrkan i DDR utvecklade ett eget sätt att agera. Biskop Albrecht Schönherrs berömda ord på Synoden i Eisenach 1971, ”Vi vill vara kyrka, inte vid sidan av, inte i motsats till utan vi vill vara kyrka inom socialismen”, uttrycker övertygelsen att man måste erkänna samhällsvillkoren i DDR som den kontext inom vilken den evangeliska kyrkan har utvecklats. Det var en helt annan uppfattning än den som Schönherrs föregångare, Otto Dibelius, hade förfäktat. Han ansåg att DDR hade en så liten legitimitet att han inte ens ville acceptera de trafikregler som denna stat hade utfärdat. Men trots Schönherrs erkännande av den faktiska verkligheten förblev kyrkan ständigt i en viss opposition gentemot regimen.

I Rumänien och Bulgarien åtnjöt de ortodoxa kyrkorna ett begränsat skydd, eftersom de av tradition var starkt knutna till den rumänska respektive bulgariska nationalkänslan. I Rumänien, där situationen var annorlunda på grund av de stora katolska och evangeliska minoriteterna, var de ortodoxa kyrkorna tvungna att stämma in i hyllningarna av diktatorn Nicolae Ceausescu. Här skedde ekumeniska möten med för staten positiva slutdeklarationer, som efter de politiska förändringarna av de flesta deltagarna betraktades som meningslösa, eftersom dessa möten hade initierats av statsmakten. På grund av att nästan alla romersk-katolska kristna var ungrare och nästan alla evangeliska tillhörde den tyska minoriteten, var de mellankyrkliga relationerna – på samma sätt som i Jugoslavien – i likhet med de mellannationella relationerna ofta belastade av en komplicerad historia. I Bulgarien sågs ortodoxin som en del av det nationella arvet, och den religiösa dimensionen spelade en mindre roll. Men även här befann sig religionen i samhällets utkanter.

Man får inte glömma bort att det också fanns, och fortfarande finns, kommunistiska regimer i andra delar av världen, i exempelvis Kina, Nordkorea, Vietnam och Kuba. Även där bor det kristna. I Kina utgör deras antal av befolkningen mellan 1,5 och 4 procent, vilket innebär uppemot 50 miljoner kristna.

I alla dessa stater är kyrkornas förhållande till staten och till nationen en utmaning. I det berömda första dekretet från den unga sovjetregeringen i februari 1918 löd den första meningen, som formulerats av Lenin: ”Kyrkan kommer att skiljas från staten.” Detta påstående stämde inte riktigt – staten skildes visserligen från kyrkan, som därefter inte längre hade något inflytande, men kyrkan skildes aldrig från staten utan hamnade fullständigt under dess kontroll. Just hos ortodoxa kyrkor går det att notera en traditionell närhet till staten. Detta har visserligen av tradition sin grund i ortodoxa härskare och stater, men denna närhet fortsatte även under kommunisttiden.

Denna särskilda närhet till den egna nationella tillhörigheten går även att finna inom den katolska och – i mindre omfattning – inom de evangeliska kyrkorna. Inom framför allt länder med olika befolkningsgrupper var kyrkorna ofta bärare av en medvetenhet om nationell tillhörighet, och man värjde sig i enlighet med denna mot att identifieras med det som man uppfattade som en fientlig stat, vilket exempelvis var fallet bland ukrainare och kroater. Dessa specifika förhållningssätt har i många avseenden återverkningar på kyrkorna även i vår tid, det vill säga flera decennier efter kommunismens fall. Orsakerna till detta är flera och komplicerade.

Vi hittar dock nära förbindelser mellan stat och kyrka, eller mellan kyrka och nationell tillhörighet även i länder som aldrig har varit kommunistiska. Kalvinismens betydelse för den nederländska nationella identiteten eller katolicismens för det irländska medvetandet visar detta tydligt. Men det finns några gemensamma drag för kyrkorna i tidigare socialistiska stater: de har inte kunnat följa med i de flesta utvecklingar på samma sätt som de kyrkor som lever i frihet har kunnat göra. Detta gäller för den katolska kyrkan Andra Vatikankonciliet, som ofta kunde tas emot först efter en lång tvekan. Det gäller även inställningen till den samhälleliga moderniseringsprocessen.

Eftersom modernisering i stället (inte utan skäl) likställdes med den socialistiska regimen, förhöll sig kyrkorna inte sällan tveksamma till varje form av förändring och utveckling.

Denna skeptiska inställning har ofta hållit i sig ända tills i dag. Till detta kommer också en ofta okritisk syn på den egna historien, som ofta framställs som en martyrernas historia. Det stämmer i flera fall och i många avseenden, men det återger dock inte hela bilden. Det moderna betraktas i varje fall ofta som en typiskt västlig utveckling, som ska ha fått alla de negativa följder som man kan se i väst. Därför anses det lämpligt att blunda för denna utveckling. Sådana uppfattningar möter man ofta inom Central- och Östeuropas kyrkor och teologiska tänkande. De ska betraktas utifrån kyrkornas erfarenheter av kommunismen, men det är tveksamt om de kan utgöra en lämplig utgångspunkt för att hantera framtidens problem och utmaningar.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2017.

Thomas Bremer är professor i ekumenik och fredsforskning vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Münster.