Barockskolastik

Ordet ”skolastik” är i grunden kopplat till den filosofi (och teologi) som bedrevs vid katedralskolor och universitet under medeltiden. Men ordet kan också kopplas till senare rörelser, främst inom den katolska kyrkan. Så talar man ibland om filosofi bedriven under 1500- och 1600-talen som ”den andra skolastiken” eller ”skolastikens silverålder” (i kontrast till ”guldåldern” under högmedeltiden). På liknande sätt omnämns filosofi inom den katolska kyrkan under 1800- och första halvan av 1900-talet ”nyskolastik”. Den underliggande meningen i dessa benämningar är ofta att dessa senare former är avledda från, och sämre kopior av, den ”riktiga” skolastiken på medeltiden.

Denna syn har dock fått mothugg inom delar av det akademiska samhället på senare tid. Filosofin under 1500- och 1600-talen måste förstås i sin egen rätt, och även om de skolastiska filosoferna själva under denna tid inte ville få det att framstå som att de kom med några nya tankar – så var idealet – så är det i själva verket en helt förändrad mental värld man går in i när man läser dessa tänkare.

Frågan hur den skolastiska filosofin under denna tid förhåller sig till andra tankeströmningar, och särskilt den så kallade ”tidigmoderna” filosofin, återkommer vi till i slutet av artikeln.

Barockskolastik

I ljuset av omvärderingen av den skolastiska filosofin under särskilt 1600-talet har termen ”barockskolastik” föreslagits som en mer passande beteckning för tänkandet inom universitet och seminarier i den katolska kyrkan från mitten av 1500-talet till mitten av 1700-talet. Mer precist ser man en viktig tidig impuls för denna nya rörelse i reflektionen över statusen för de ”nyupptäckta” folken på den amerikanska kontinenten, en reflektion som av naturliga skäl tog särskild fart på Iberiska halvön (dagens Spanien och Portugal). Man kan då sätta ett startår på denna skolastiska rörelse omkring 1520 eller 1530. Rörelsen sträckte sig sedan fram till omkring 1750, med nya publikationer och en lärokontinuitet på universiteten. Vid mitten av 1700-talet påbörjas dock en ny och turbulent tid för den katolska kyrkan i stort – Jesuitorden förbjuds exempelvis 1773 – och filosofisk och teologisk reflektion trängs i bakgrunden till förmån för mer påträngande och överlevnadsinriktade aktiviteter.

Barocken sträcker sig ju inte över hela denna period, utan från omkring 1600 till omkring 1700, plus eller minus några år beroende på vilket fält man tittar på. Men barocken pågår under de centrala åren för denna rörelse, så termen ”barockskolastik” kan ändå vara passande. Termen pekar framför allt mot den tid då rörelsen var livaktig, och har inte den bibetydelse av att rörelsen var en sämre kopia av tidigare tänkande som alternativa beteckningar har.

Frågan om urbefolkningens status

Barockskolastiken fick, som sagt, tidiga impulser i reflektionen kring urbefolkningens status i de områden som erövrades av Spanien och Portugal från åren strax före 1500. En viktig tidig gestalt var dominikanen Bartolomé de las Casas (1484–1566). Han hade själv flyttat över till den nya kontinenten i yngre år men blev senare övertygad om att spanjorernas handlingar där var orättfärdiga. Från andra halvan av 1510 började han argumentera för sin sak och skapade medvetenhet om urbefolkningens situation. I början av 1520-talet inträdde han i Dominikanorden och blev senare den första biskopen av Chiapas i dagens Mexiko.

Den som främst utvecklade den teoretiska delen av försvaret för urbefolkningen var dock en annan dominikan, Francisco de Vitoria (1483–1546). Han anses också vara grundare av den framstående Salamancaskolan, en viktig grupp inom den tidiga barockskolastiken.

Vitoria utvecklade tänkandet om vad som kan anses vara ett rättfärdigt krig, en teori som hade använts i krigen på den amerikanska kontinenten. Vitoria betonade den defensiva karaktären som krävs för att krig ska vara rättfärdiga. De ska antingen vara rena försvarskrig, föregripande krig inför förestående attack från en fiende eller vedergällningar på en tidigare attack. Detta menade han inte var uppfyllt, i grunden, i de krig som spanjorer och portugiser förde på den amerikanska kontinenten.

Hans syn på krigen i Amerika var också kopplad till hans uppvärderande av icke-kristna stater och politiska enheter. Enligt Vitoria finns det ingen större skillnad mellan kristna och icke-kristna stater när det gäller politisk makt och auktoritet. Ledarna för urbefolkningen i Amerika utövade exempelvis ett berättigat politiskt ledarskap över sina respektive folk. Spanjorernas och portugisernas anspråk på resurser och tillgångar på den amerikanska kontinenten var därmed begränsat (även om det fanns områden där de kunde göra berättigade anspråk). Vitoria betonade mänskligheten som en universell gemenskap. Denna gemenskap är visserligen uppdelad i olika politiska enheter, men dessa enheter förhåller sig till varandra i enlighet med vissa övergripande normer. Vitoria var på detta sätt även en av upphovsmännen till vad som senare kom att bli internationell rätt.

Ytterligare en dominikan, Domingo de Soto (1494–1560), var även han med och utvecklade tänkandet på det rättsliga området under denna tid. Soto var dock mer inriktad på frågor om ekonomi. Han reflekterade bland annat över vad pengar är, och var den första som teoretiserade tillgång och efterfrågan på pengar i olika länder, alltså vad som styr ”växelkurser”, något som blivit aktuellt i och med det stora inflödet av guld till Spanien från Nya Världen. Han utarbetade också mer i detalj vad som är tillåtet respektive förbjudet vad gäller utlåning av pengar i förhållande till det gamla förbudet för kristna att ta ränta för utlånade pengar. De Soto var generellt en viktig utvecklare av ekonomisk teori. Utöver detta reflekterade han i sin kommentar över Aristoteles bok Fysiken över problemet om fallande kroppar. Här finns en viktig bakgrund till Galileo Galileis (1564–1642) teorier om samma problem några årtionden senare.

Jesuiterna inträder på scenen

Ovanstående tänkare var alltså alla dominikaner, och mycket av barockskolastiken tog sin början i denna orden. Under medeltiden hade den intellektuella debattpartnern till Dominikanorden ofta varit franciskanerna. Under 1500-talet kom dock i stället den då nygrundade Jesuitorden att utgöra huvudkombattanten för dominikanerna i flera debatter.

Jesuitorden grundades 1540 av Ignatius av Loyola (1491–1556) och kom snabbt att etablera flera institutioner för utbildning på olika nivåer. Man besatte också tidigt många viktiga positioner vid äldre universitet.

En av de tidiga tongivande jesuiterna av Pedro da Fonseca (1528–1599), kallad ”den portugisiske Aristoteles”. Fonseca var upphovsman till den så kallade Coimbra-kommentaren till Aristoteles verk, ett jätteprojekt där han själv skrev flera volymer. Hans kommentar till Aristoteles bok Metafysiken, publicerad 1577, blev mycket inflytelserik. Man kan kanske också påpeka att själva ”kommenterandet” minskade i dessa ”kommentarer”, så att de fick en självständigare struktur och ett alltmer eget innehåll i förhållande till Aristoteles texter.

En annan viktig tidig jesuit var Francisco de Toledo (1532–1596). Även han skrev många kommentarer över Aristoteles verk; hans kommentar över Aristoteles bok Fysiken utkom i femton upplagor. Utöver sin rent akademiska gärning översåg Toledo också revideringen av Vulgatan, den normerande latinska bibelversionen i den katolska kyrkan, och han var dessutom den förste jesuiten som blev kardinal.

Den tänkare som dock anses vara den främste inom Jesuitorden under barockskolastiken – och kanske någonsin – är Francisco Suárez (1548–1617). Förutom att skriva flera viktiga verk inom rättens område, verk som kom att starkt influera bland andra Hugo Grotius (1583–1645), var Suárez den förste i det latinska västerlandet att skriva ett komplett arbete inom metafysik som inte var en kommentar till Aristoteles bok Metafysiken. Detta dubbelband – Disputationes metaphysicæ, eller ”Metafysiska avhandlingar” – kom att ha ett enormt inflytande över västerländskt tänkande under åtminstone 150 år, på såväl katolskt som protestantiskt område. René Descartes (1596–1650) läste dem, exempelvis. Och Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646–1716) skröt med att han läste Suárez metafysik ”som skönlitteratur” redan under tonåren. Själva formen av detta kom också att påverka hela den filosofiska och teologiska litteraturen under resten av barockskolastiken.

Under 1600-talet

Suárez kom, som sagt, att få ett enormt inflytande på barockskolastiken. En senare jesuit som dock kom att utveckla formen för skrivandet än mer var Pedro Hurtado de Mendoza (1578–1641). Denne tänkare kom att skriva inte bara en komplett metafysik, utan en komplett filosofi; verket har olika namn i olika upplagor, men i sin sista upplaga från 1624 har den namnet Universa philosophia. Denna typ av komplett, självständigt upplagd ”filosofilärobok” kom sedan att få namnet Cursus philosophicus (Kurs i filosofi). Till detta kom sedan Cursus theologicus (Kurs i teologi), som alltså var lärobok inom teologi. På detta sätt standardiserades litteraturen inom främst prästutbildningen under 1600-talet, och den litterära formen kom att passas in i själva utbildningsgången från filosofi till teologi som präststudenter i den katolska kyrkan läser än i dag.

Inom Jesuitorden fortsatte tänkandet att utvecklas under 1600-talet, bland annat hos Rodrigo de Arriaga (1592–1667), som under lång tid var verksam i Prag. Arriaga var i Prag, när svenska trupper plundrade jesuitkollegier i nuvarande Tjeckien under 30-åriga kriget och tog med sig tidigare nämnda tänkares kommentarer över Aristoteles och andra verk hem till Sverige (böckerna finns kvar än i dag på olika svenska bibliotek). Trots turbulenta tider fanns det en relativt livlig intellektuell miljö i Prag under mitten av 1600-talet, och Arriaga utvecklade en egen version av atomteorin som han menade kunde inkorporera många av dåtidens vetenskapliga rön.

Även inom dominkanorden fortsatte den intellektuella utvecklingen. Den mest framstående tänkaren under 1600-talet inom Dominikanorden anses allmänt vara Johannes av helige Thomas (på engelska John of Saint Thomas) eller João Poinsot (1589–1644). Han skrev inom många områden men är särskilt känd för sin semiotik eller studiet av tecken och hur de betecknar. Denna finns bland annat behandlad i hans bok Tractatus de Signis (Avhandling om tecknen) från 1632.

En formad tradition

Till andra hälften av 1600-talet hade barockskolastiken antagit en relativt ”färdig” form. Tänkare fortsatte dock att skriva verk i form av filosofiska och teologiska traktater. Förutom jesuiter och dominikaner fortsatte även franciskaner att vara verksamma inom filosofi och teologi, om än lite mindre framträdande, ofta i den medeltida tänkaren och franciskanen Duns Scotus (1266–1308) efterföljd.

Barockskolastikens tradition fortsatte fram till mitten av 1700-talet. Jesuiten Luis de Losada (1681–1748) skrev exempelvis sin Cursus philosophicus i tre band mellan åren 1724 och 1735. Publiceringen av dessa verk var, som ovan påpekats, nära kopplad till undervisning vid universitet och seminarier. Vid mitten av 1700-talet kommer denna tradition till någon form av ände, och nyskapandet inom den upphör.

Med snarare än mot sin tid

Vid första påseende kan skillnaden mellan barockskolastiker och så kallade ”tidigmoderna” filosofer (bland annat de ovan nämnda Descartes och Leibniz) tyckas enorm. Skolastikerna skrev enorma verk med otaliga referenser till tidigare tänkare, medan de tidigmoderna vinnlade sig om att skriva sin filosofi i en mer tillgänglig stil och utan att hänvisa till tidigare tänkare.

Skillnaderna är dock främst ytliga. En del av dem kan hänföras till den kontext i vilka verken kom till. Barockskolastikerna var lärare, och undervisade strukturerade kurser inom olika ämnesområden. De hade därför också krav på sig att vara fullständiga och uttömmande inom ett specifikt område. Läsningen skulle vara ett komplement till undervisningen, och böckerna var inte tänkta att läsas ”rakt upp och ned”, för sig själva. De tidigmoderna filosoferna, å andra sidan, var ofta ”fria intellektuella” som vände sig till en växande borgerlig (och adlig, för den delen) intellektuell publik.

En lite mer djupgående skillnad har att göra med idealet om originalitet. Skolastikerna arbetade hårt för att visa att just deras ståndpunkt egentligen bara var den traditionella uppfattningen som hade omfattats av de betydande intellektuella, och att även de som i historien hade intagit en annan ståndpunkt egentligen – utifrån övriga delar av tänkandet – borde ha kommit fram till samma slutsats. De ”tidigmoderna”, å andra sidan, lade sig vinn om att visa att ingen före dem hade tänkt deras tankar. Descartes uppställer en bild av hur han sitter framför brasan och börjar om med tänkandet, på egen hand, från grunden. Baruch Spinoza (1632–1677) bygger upp sin filosofi som ett matematiskt system, som inte är beroende av något annat än de egna axiomen eller grunderna. Ingen av ovanstående självbilder stämmer förstås – skolastikerna utvecklade många originella tankar, och de ”tidigmoderna” var i högsta grad beroende av tidigare tänkare (bland annat skolastiker) i utvecklandet av sina egna tankesystem.

Men mer framträdande än detta är de gemensamma utvecklingslinjer som återfinns hos barockskolastikerna och de tidigmoderna tänkarna. Främst av dessa finner vi en vändning mot subjektet. Det är det egna jaget, den egna personen, som alltmer blir utgångspunkten för filosoferandet. Hos Suárez är exempelvis det främsta beviset för att det finns substantiella former i naturen – alltså det som bestämmer vad för slags ting ett ting är – att vi kan uppleva en sådan substantiell form direkt, nämligen vår egen själ och vårt själsliv, det som främst bestämmer vad eller vilka vi själva är.

Sammankopplat med detta är ett slags ”mekanisering” av naturen på båda håll. Vi såg, exempelvis, ovan barockskolastiker som till och med utvecklar atomistiska teorier. Ändamålsorsakerna får därtill en alltmer problematisk ställning även hos barockskolastikerna, som annars verkar i en tradition där dessa ändamål intagit den främsta platsen bland orsaker. De tidigmoderna filosoferna kan, å andra sidan, inte helt släppa dem. Hos båda blir, återigen, den rationellt handlande människan, som medvetet kan uppställa mål och handla efter dem, det främsta exemplet, och det exempel vi känner bäst, på ändamålsenliga processer i naturen.

Ett tredje gemensamt drag, som också sammanhänger med det ovanstående, är en vändning mot frågor om språk och mänsklig kunskap som alltmer centrala inom filosofin. João Poinsot skrev, som angavs ovan, ett verk i semiotik, och många Cursus philosophicus börjar med att behandla språk och teckensystem, snarare än exempelvis frågan om vad som är verkligt, som man traditionellt kunde förvänta sig.

Förutom dessa mer innehållsliga gemensamma drag kan man också påpeka att själva sättet att utforma filosofi, nämligen i form av hela system, var något som var typiskt för tiden, och som av vissa också har kopplats samman även med ideal inom arkitektur och musik under 1600-talet.

Sammanfattningsvis är det som förenar barockskolastiker och tidigmoderna filosofer betydligt mer framträdande än det som skiljer dem åt, även om denna slutsats är oväntad vid första påseende. Det är också ett märkligt förhållande att dagens akademiska filosofi – som snarare vill gå tillbaka till Descartes och Leibniz än till barockskolastikerna – egentligen har mer gemensamt med den akademiska filosofi som barockskolastikerna bedrev än med de ”fria intellektuella spekulationer” som utfördes av de filosofer som benämns ”tidigmoderna”. Genom en 1700-talsgigant som Christian Wolff (1679–1754) kom också mycket av barockskolastikernas tankestoff in i senare akademisk filosofi. Wolff påverkade också Immanuel Kant (1724–1804), och även om Kant senare tog avstånd från Wolff är varje sådant avståndstagande utfört med en hög grad av vidareförande av en intellektuell tradition.

Förutom att vara ett givande studium i sig själv är det alltså också värt att studera barockskolastikerna för att bättre förstå vår nutida filosofi och filosofiska tradition, och för att få en mer rättvisande bild av oss själva.

Bibliografisk kommentar

Denna artikel är inspirerad av artikeln ”In Defense of Baroque Scholasticism”, skriven av Daniel Dovotný Studia Neoaristotelica 6/2009, s. 2, 209–233.

Om den skolastiska bakgrunden till Galileo Galileis tänkande och teorier har den amerikanske dominikanen William A. Wallace skrivit mycket; artiklar i detta ämne kan man bland annat hitta i boken Domingo de Soto and the Early Galileo: Essays on Intellectual History, Aldershot, 2004.

Om ekonomiskt tänkande hos barockskolastikerna, se Alejandro Chafuen: Faith and Liberty: The Economic Thought of the Late Scholastics, Lexington Books 2003.

För en mer populär framställning över tänkande inom den katolska kyrkan under perioden, se Thomas E. Woods: Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen, Catholica, 2015.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.