Vi går omkring i en liknelse utan tydning

”Vi går omkring i en liknelse utan tydning, vi svettas.” En mening som fastnar vid läsningen av Magnus Ringgrens senaste diktsamling Ögat Örat Skjortan Sängen Slutet. I denna den femte samlingen, om jag räknat rätt, presenteras ett 80-tal prosadikter. I övrigt har Ringgren bland annat publicerat en rad kongeniala tolkningar av Tomas Tranströmers poesi på kultursidor och i tidskrifter; några har även denna tidskrifts läsare fått nöjet att ta del av.

”Vi går omkring…” kan uppfattas som den existentiella grundinställningen åtminstone i de mest tillgängliga dikterna i samlingen. Ringgren är en flanör. Med en osviklig känsla för textens rytm vandrar han ut och in i skilda och ofta lätt identifierade miljöer. På de gamla flanörernas tid, de som skrev mest och bäst kring sekelskiftet 1900 och några år framöver, möter vi oftast Stockholms gatuliv genom ”det gående ögat”. Ett registrerade organ som i Magnus Ringgrens poetiska anatomi är sällsynt känsligt. Det finns ingen anledning att bli speciellt förvånad över att ”Hjalmar Söderberg går förbi, hundra år och fem minuter försenad”, de män som sitter i solgasset i parken beskrivna genom väl utvalda karaktäristiska detaljer i klädseln ”den sista vårdagen som är den förs-ta sommardagen”. ”De försöker väl häva sig in i varandra, de samtalar, det där som brukar kallas att förstå varandra. Lyckas de? De svettas.” Ironin ligger nära. Men det är samma svett här som den som tränger ut genom porerna på dem som ”går omkring i en liknelse utan tydning”. Driften att gå och begäret att förstå, att se och att inse, tvingar flanören ut på ständiga promenader. Poeten söker hela tiden nya motiv.

Magnus Ringgrens dikter ställer ofta läsaren inför en av metaforikens, ja hela språkets grundfrågor: Är det de i det här fallet skarpa, konkreta iakttagelserna som är liknelsens kärna eller är det de följande många gånger humoristiska, äckliga, provokativa, metafysiska, men nästan alltid slagfärdiga tätt duggande infallen? Läsarens förmåga att foga samman pusselbitarna sätts på hårda prov. Driver han med oss? En försonande humor eller snarare galghumor bryter ofta effektivt spänningen. Ett konstgrepp som tacksamt odlas och tas emot av den hugade läsaren. Ringgren genomför detta stildrag mycket skickligt.

Men ändå fastnar jag för den konkreta miljöskildringen. Här finns verkligen skäl att tala om tidens och platsens poesi. Författaren är född på Gotland och sedan länge bosatt i Uppsala. Varken det Visby eller det Uppsala med omnejd som Ringgren flanerar i, de bostäder eller näringsställen som han bebor eller besöker står som någon kuliss eller förevändning för dikten. De pregnant och sparsmakat tecknade miljöerna försätter läsaren i ett engagerat igenkännande: ”Så var det, precis så”. Ett par exempel, det första från hans skolstad Visby.

”7/Stad – Då fanns ännu de där gamla butiksskyltarna som hängde över dörren. De gnisslade, en hel stad i det minnesgnisslet. Det var en septemberkväll mitt första år i staden. Skymningen var mörkblå, och blåsten från havet letade sej in i gränderna som under löst sittande plagg. Jag var mycket ung, jag hade skolböcker i en bandyportfölj. Mitt rum låg mot gatan och hade tyllgardiner. Där fanns ett gammalt skavt kafébord med rundade hörn och en sadelgjordsfåtölj. Där fanns en kakelugn som inte användes. Jag hängde min rock på spjället, jag var klädd som de vuxna i den tid då ungdomar på allvar började bli en egen art. Från stadsbiblioteket släpade jag hem osorterad världslitteratur. Mycket visste jag om vad som skulle hända men ingenting om hur kroppskänslan skulle förändras, hur det syresatta och närvarande skulle förvandlas till nästansmärta i axlar och anklar. Syreupptagningsförmågan var ännu god, vi mätte lungvolymen på en biologilektion med små pysande ballonger. Biologiläraren hade en historia med adjunkten i franska. Rektorn hade fluga, filosofilektorn var tankspridd och rökte pipa, adjunkten i engelska befann sej i ett ständigt och lyckligt klimakterium, hon var stor och bullrig, Stolarna skrapade. Adjunkten i tyska var liten och bakfull, han berättade gärna Hitler-historier. Nålen knastrade över skivan när vi lyssnade till Wolf Biermanns första LP. Syreupptagningsförmågan var god, boktravarna växte, skyltarna gnällde över kullerstenarna. Bilarna misstände, det fanns fortfarande droskor som man drog igång med vev. Under mark sorlade det medeltida avrinningssystemet för dagvatten, man grävde av de gamla ihåliga stockarna i-bland. Om man ställde sej i den branta trappan, utanför det lilla pepparkakshuset, kunde man höra tidvattnet rinna från klinten ner mot havet. Bilarna luktade upphetsande och amerikansk bensin. Rockmusiken var på väg, man såg den som en liten prick mot havshorisonten den där kvällen då skylten gnisslade och mopederna brände av sitt knallpulver mot stenläggningen. Nästa dag var himlen porslinsvit, om man knäppte med fingret mot den klingade den som en liten klocka.”

Här följer en Uppsalabild: ”35/Finstilt – Man kan ju lika gärna svettas här på de fin-stilta gatorna i Stabby som på mer glamorösa ställen med jugendfasader och skulpterade lejon. Solen gör knubbiga skuggor av höga popplar. Jag går ner mot stan, i kanten av ett väldigt grönt penseldrag, ett stråk av park som påminner bilarna på Kyrkogårdsgatan om att de en gång kommer att stå i högt gräs och rosta undan. […] Jag har nog en spade över axeln. Jag skall gräva ner en dikt i parken, i scillagräsmattan. Solfläckarna som fjärilar i gräset. Som när jag var yngre och satt på landet med öppet fönster och läste. Nattfjärilarna tog sej in i ljuset, in på sidorna. Jag slog snabbt samman boken och pressade döden mellan bokstäverna. Världen är grön denna dag, grön och varm. Man kan väl alltid hoppas att en berättelse växer upp ur den där döda dikten jag gravlagt. Här trivs igelkottar och äldre män med vita hattar.”

Känslan av att smyga efter Ringgren på Uppsalas gator väcker minnen och skärper också läsarens syn. Tids- och lokalfärgen lyfter fram en bild, inte som ur ett gammalt album, utan en bild som transformeras genom tid och rum till en både personlig och allmängiltig erfarenhet. Både den som var med, och den som inte var med där och då, kan känna igen sig. Att vandra omkring i bilden och i en liknelse utan tydning kräver ansträngning, kräver svett. Det är en mycket stimulerande vandring i Magnus Ringgrens sällskap.

Visst är ögat och örat Ringgrens främsta litterära instrument när han gestaltar tillvarons disharmonier och ironier. Men också i själva skrivprocessen finns en viktig komponent eftersom den kräver ett speciellt verktyg för att kunna uppenbara litteraturens befriande sanning. I dikten ”37/Klipp” heter det ”Jag antecknar mej. Ingen vet vem jag är.” […] ”att fyllas eller bli fylld. Nystagmus – den positiva varianten: världen låter sej icke fixeras.” Den ögonsjukdom som ger ostadig blick och ofrivilliga ögonrörelser bejakas. Ögat förmår inte omfatta världen i dess helhet. ”Stryk det som ej önskas över handryggen. Anteckna dej till sömns. Vila i gungan”, (trots?) ”osäkra rep.” Så fortsätter han i ett mjukt och försonande tonläge. I skrivandet har han funnit en visdom: även om ingen vet, inte han själv, inte läsaren, ligger orden där och vilar i sömnen. ”Sanningen finns i uteslutningarna. Strykningarna är litteraturens bropelare.” Det som inte kom med i dikten, pusselbiten som varken författaren eller läsaren får fatt, är fundamentalt för sanningen om den verklighet som dikten beskriver. Detta leds i bevis med orden: ”Vem kan dej utantill? Inte ens du kan läsa dej innantill, spela dej från bladet.” ”Men du måste låtsas.” Det gäller i dikten, det gäller i livet. I vilan, i sömnen pågår skapandet: ”Nätter och ord finns ibland på samma plats.” Därpå följer en typisk rapp ringgrensk slutkommentar: ”Med vissa klipp kunde livet bli en hyfsad dokumentärfilm.”

Att även söka efter Skjortan, Sängen och Slutet i denna diktsamling rekommenderas varmt. Där finns en rad tragiska öden och mycket gåtfull natur som är väl värda att möta i Magnus Ringgrens originella och talande bilder.