Myten om Europa

Enligt berättelsen var det Zeus, förklädd till tjur, som kidnappade Europa, dottern till kungen av Tyros, och förde henne till ön Kreta där hon blev kvar. Europa kommer österifrån. Geografiskt har hon kallats ”den lilla udden i västra Asien”. Språkligt talar de flesta av hennes invånare rester av sanskrit, Indiens klassiska och kulturbärande språk. Historiskt har hon varit skådeplatsen för otaliga folkvandringar. Dagens europeiska befolkning utgörs till stor del av avkomlingar till hunner, visigoter, ostrogoter, alaner, sveber och avarer som svepte fram över kontinenten österifrån. Religiöst har Europas identitet präglats av en blandning av stark semitisk monoteism och kvarlevor av inhemsk polyteism. Inom europeisk filosofi har dessa föreställningar diskuterats i begrepp som enhet och mångfald.

Europas historia, brokiga befolkning och komplexa tankevärld har varit hennes styrka. I mötet mellan olika folkslag, språk, kulturer och religioner har tankar utbytts, idéer satts i rörelse samt varor och tjänster sålts och köpts. Lusten att upptäcka nya horisonter har också drivit européer vidare att utforska världens vidd. Spelregler för fredlig samvaro har uppfunnits som garanterat människor friheten att leva efter sina traditioner och övertygelser. Mångfalden i Europa har ofta blomstrat och samlevnaden mellan olika folkgrupper har under långa perioder varit fredlig. Politiskt och kulturellt sett har Europa alltid varit regna plurium gentium, en kontinent bestående av flera folks riken. Men till myten om Europa har också hört tanken om enhet under en idé eller en ledare som garanterar den fredliga samlevnaden och förverkligar vissa gemensamma ideal. Kejsar Augustus såg romarrikets uppgift som att bygga en civilisation baserad på pietas, respekt för tradition, plikt och humanitet. Kristendomens anspråk att erbjuda en för alla gällande religiös och moralisk sanning inspirerade me-deltida ledare som försökte befästa en gudsstat under kyrkans moraliska auktoritet och den kristne kungens styre. Upplysningstiden upphöjde förnuftet till den viktigaste principen i rättsstaten, vilket gav upphov till nya utopier om det ideala samhället. Två reaktioner, båda med förödande konsekvenser, blev nationalsocialismen och kommunismen.

Religionskrig, kolonialismens fasor, folkmord, dumdristiga politiska projekt och två världskrig har satt sina spår. Europa lever numera i en ständig självrannsakan över sitt tragiska förgångna. Utopiernas tid är förbi. Försiktighet och pragmatism styr dagens politik. För utomstående tycks vår kontinent ha blivit handlingsförlamad och förlorat sin framtidstro. Dagens katastrofala demografiska utveckling tycks ge euroskeptikerna rätt. För hundra år sedan utgjorde Europas befolkning 14 procent av världens befolkning. Idag är motsvarande andel sex procent och kommer att sjunka till fyra procent före år 2050. I antal människor innebär detta, trots ökad invandring, att Europas åldrande befolkning kommer att sjunka med knappt åtta miljoner under de kommande 40 åren. Men även om Europa inte längre utgör världens ekonomiska eller politiska centrum är det fortfarande kontinentens idéer som i mångt och mycket styr världens gång. Det är europeiska tankar om demokrati, jämställdhet, människans frihet och okränkbarhet, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna som fortfarande utgör de ideal som man kämpar för runt om i världen. När representanter för Amerikas urbefolkningar samlades till ett möte 1992 för att fördöma jubileet över ”upptäckten” av deras kontinent, gjorde de gällande att erövrarna hade gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Paradoxen i dessa ledares användning av en europeisk idé för att fördöma europeiskt inflytande säger mycket om det europeiska arvet. Därför behöver världen ett Europa som tydligt förstår vilka värden hon står för.

Bråket om ingressen till den europeiska författningen är därför inte endast en lek med ord. EU:s toppmöte i Bryssel den 17 juni kommer på nytt att ta ställning till frågan om huruvida ordet Gud och en referens till kristna värden ska få förekomma i texten. I medierna har debatten framställts som ett försök från katolska kyrkans sida att öka sitt inflytande. Ingenting har dock sagts om den lika starka lobbyn, inte minst från Frankrike, som kategoriskt vill utesluta en sådan referens. Att få EU att nämna Gud och de kristna värdena i den blivande författningen behöver inte nödvändigtvis tolkas som en strategi från kyrkans håll att monopolisera kontinentens idéhistoriska och religiösa arv. Kristendomens bidrag är en av flera viktiga beståndsdelar i den europeiska identiteten vid sidan av antikens, renässansens och upplysningstidens. Genom att ignorera en så viktig pusselbit i den europeiska mosaiken riskerar författningen att bli snedvriden. Referensen till Gud och de kristna värdena garanterar att grundbulten i Europas författning, dvs. tanken om människans värdighet, inte bara kan tolkas i renässansens och upplysningstidens anda som respekt för hennes frihet utan även kan förstås som respekten för hennes okränkbarhet.

Europas kallelse är att stå fast vid vissa universellt giltiga värderingar och att hålla viktiga frågor vid liv. För att göra det behövs kunskap om och en positiv förståelse av vårt mångfacetterade idéhistoriska arv, som även inkluderar kristendomen. I dag består den europeiska familjen av 800 miljoner invånare från 45 länder som samarbetar i frågor om mänskliga rättigheter inom Europarådet. Ett närmare politiskt och ekonomiskt samarbete inom EU samlar, sedan den 1 maj i år, 450 miljoner människor i 25 länder. Det är en enastående politisk bedrift som betingat ett mycket högt pris. Myten om Europa tar en allt konkretare form. Men om inte endast de pragmatiska intressena ska dominera helt och leda till nya smärtfyllda misstag, är det viktigt att hämta nya lärdomar från hela spekt-rumet av vårt filosofiska och religiösa arv samt från våra dyrköpta historiska erfarenheter. Det är också om allt detta som Europaparlamentsvalet den 13 juni handlar.