Meningens fruktansvärda frånvaro

I den samtida debatten om deckargenren sägs det å ena sidan att deckaren kan bli ett medel för att utöva samhällskritik och att den som sådan är progressiv. Forskaren och kritikern Magnus Persson har med rätta påpekat att ”deckargenren är vidöppen för samtidens sociala och samhälleliga problem” (SvD 10/2 2004) och att den är en postmodern genre som tar itu med att skildra det globala samhällets intrikata och oheliga allianser mellan olika multinationella grupperingar av politiker, kapitalister, underrättelsetjänstemän, terrorister (fundamentalister) och galningar. Å andra sidan har genren setts som konservativ och samhällsbevarande i så måtto att den befäster rådande ganska enkelspåriga och populistiska föreställningar om vad som är rätt och fel. Deckarhjältarna blir småborgerligt gnälliga som Kurt Wallander eller Martin Beck; de frågar sig ständigt vad det är som händer i vårt kära gamla fosterland. I bakgrunden hörs rop på lag och ordning och fler poliser.

”Alla älskar en konspiration”, säger en av huvudpersonerna i den amerikanske författaren Dan Browns såpoperadeckare Da Vinci-koden. Deckarromanen fokuserar alltid mer eller mindre sofistikerat på en konspiration. Frågan är hur begåvad och originell utgestaltningen blir. Magnus Persson efterfrågar i sin SvD-krönika en mer avantgardistisk språkanvändning och en större öppenhet för ett ”lekfullt experimenterande” hos den samtida kriminallitteraturen. Hos Göteborgsförfattaren Sven Westerberg finner vi ett gott exempel på en sådan originalitet. Men tyvärr är det väl så som en recensent i Sydsvenska Dagbladet påpekat: ”Om världen vore rättvis skulle Sven Westerberg sälja fler böcker än Jan Guillou (och, kunde man tillägga, Dan Brown).” Men nu är världen inte rättvis och om det vet Sven Westerberg att berätta mer insiktsfullt än någon.

Sven Westerberg har sedan 1987 publicerat tio kriminalromaner. ”Min ångest finns i ett landskap”, säger en av författarens romanfigurer. Författaren själv verkar där-emot mycket hemma och trygg i sitt eget landskap som är Göteborg med omnejd. Vissa utflykter till andra miljöer – såsom Rom, Malta, London, Prag och Ndola – äger rum, men bara för att händelseförloppet så kräver, för att trådarna leder dit i en värld som hänger ihop mer än någonsin. Denna trygghet bekräftas när jag på hemmaplan träffar honom över en måltid, som besannar romanfiguren docent Malmströms påstående att ”vinets gudomliga idé är att döda främlingskap”. En romankaraktär som återkommer, oftast som bifigur, är den lätt världsfrånvände docenten i något humanistiskt ämne. På frågan om hur denna karakteristik av de akademiskt verksamma kommer sig, svarar Westerberg lakoniskt: ”Det är väl så de är och skall vara, tillbakadraget reflekterande.”

Mitt samtal med Westerberg får karaktären av ett sökande efter en bekräftelse på att han känner igen sig i min bild av hans gestaltade universum. Det blir ett spännande meningsutbyte med hans romanfigurer och deras reflektioner och ett försök att ringa in författaren själv med hjälp av hans röster. ”Deckare recenseras i litterära massgravar”, säger han med en drastisk näsknäpp åt kultursidornas brist på respekt för denna genre, när deckare recenseras i buntar om tio inför julen.

”Människan ett kosmos vars rikedom vi endast fattar i glimtar.”

De flesta av Sven Westerbergs romaner inleds med ett ingångsord från Dag Hammarskjöld. Den senaste boken, Andras väg har rastplatser i solen, har inget sådant men är helt uppbyggd kring FN:s generalsekreterare och hans slutliga öde, och boktiteln utgörs av ett citat från Hammarskjölds Vägmärken. Citat från denna bok, som Hammarskjöld karakteriserade som ”en sorts vitbok rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, återkommer regelbundet i Westerbergs böcker. I Kabinettssekreteraren bär både huvudpersonen Peter Alfvén och dennes mentor Hjalmar Stenhammar drag av denne store diplomat och mystiker.

Westerberg berättar att han redan som gymnasist fascinerades av Hammarskjöld och de dramatiska och mystiska omständigheterna kring hans död i flygkraschen 1961 utanför Ndola i Kongo. Han har ständigt åtföljts av Hammarskjölds livsfilosofi. Inte minst betydelsefull har boken Mordet på sanningen av Gunnar Cronholm varit för hans syn på vad som hände därnere i mörkrets hjärta. Berättelsen i Andras väg har rastplatser i solen är förvisso fiktiv, men samtidigt en hypotetiskt skildrad tolkning av den mörka bakgrunden till olyckan, skriven utifrån de tillgängliga dokumenten.

”VåIdsdåd – stort som smått den bittra paradoxen: dödens mening – och dödandets meningslöshet.”

I boken Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk finns ett samtal mellan Lennart Brask, en hög tjänsteman vid den hemliga underrättelsetjänsten, och kabinettssekreteraren vid UD. Där pekar den förre på hur viss form av religiös fanatism och terrorism verkar vara som ”en okontrollerad överreaktion på meningslösheten”. Den senare ställer sig frågan hur man skall kunna relatera till dem ”som officiellt tar Gud på allvar”, dem som ”baserar hela sitt politiska handlande på Guds fruktansvärda närvaro”. Och frågan ställs vad som skulle ske om Sveriges statsminister i riksdagen förklarade ”att han nu skulle arbeta för att landet återupptog dialogen med Gud”. ”Meningslösheten gör människor omänskliga” säger en annan kabinettssekreterare, Peter Alfvén, i romanen Kabinettssekreteraren. Och Lennart Brask svarar där spontant på frågan om vad som styr det här landet: ”Frånvaron av mening.”

– Är detta huvudtemat i ditt författarskap? frågar jag Westerberg. Han svarar med en exposé som börjar med upplysningstidens nedrivande av altaren och ideologiernas intåg på den historiska scenen. Ideologierna försnävar det mänskliga perspektivet och delar in människorna i vi och de, sägs det i en reflektion hos en av huvudpersonerna i Göteborgsmorden, där det vidare påstås att ”all gränsdragning mellan människor är steg bort från livets egentliga mening”. Människans värde i sig kan aldrig leda till gradering av människor, säger fader Orwin som är präst på Malta dit en av personerna i boken tar sin tillflykt. Graderingen av människor stänger ute meningen.

Westerberg arbetar med insprängda reflektioner som oftast gärningsmännen gör i form av dagboksanteckningar eller brev. Dessa metatexter är ofta filosofiska och samhällskritiska tankar nedskrivna i olika sorters krislägen. I Guds fruktansvärda frånvaro får vi ta del av en lång dagbokstext som skrivs i en frambrytande psykisk sjukdom. Det budskap som tecknas är att människan blivit sin egen gud och att psykoterapin har ersatt bönen. Därför borde det inte finnas någon ångest, ingen skuld, ingen ånger. Sådana fenomen är meningslösa i ett tomt universum utan absoluta värden. ”Jag tror inte på Gud och därför kan jag inte förklara skulden. Men den finns där outplånligt i mitt inre”, skriver den sjuke och skyldige. Endast i ett snabbt förbipasserande ögonblick kan han konstatera: ”Havet lindrar min skuld.”

Här i Guds fruktansvärda frånvaro ligger hjärtpunkten i Westerbergs analys av sin samtid. När rättspsykiatrikern Hanna Skogholm möter den helt förhärdade rasisten Conny och inser att det är denna frånvaro som i grunden präglat hans liv, konstaterar hon dock sakligt: ”Det kunde jag inte skriva i någon rapport.”

Svaret på frågan efter närvaro och mening uttrycks i ett ord som är ”helt utan betydelse för tjänsteutövningen”, som det sägs två gånger i romanen Kabinettssekreteraren, nämligen ’barmhärtighet’. Rättvisan ger inte hela svaret. Det finns länder som benämner Justitiedepartementet ”Ministeriet för rättvisa och nåd”. Friheten i denna barmhärtighet erbjuds dem som – om än efter lång tid och mycken tvekan – uppsöker sanningen om sig själva.

”Någon lade skytteln i din hand. Någon hade ordnat trådarna.”

Man kan notera att Westerberg inte tvekar inför att ge katolska vinkar åt läsaren. Vissa är tydliga, som Hanna Skogholms besök i mässan i kyrkan vid Heden i Göteborg och Lennart Brasks kontakter med katols-ka präster. Det finns också sådana fingervisningar som är mindre tydliga, såsom när en person passerar Rue du Bac i Paris eller när Brask noterar att kabinettssekreterare Alfvén bland sina böcker på skrivbordet har A Thomas Merton Reader.

– Egentligen finns ingen underliggande tanke med detta, säger Westerberg. Dessa fenomen dyker upp där de kan eller skulle kunna dyka upp. Märkligare än så är det inte.

Kabinettssekreterarens A Thomas Merton Reader leder oss åter in på frågan om Gud. Frågan om närvaron och frånvaron dyker ju upp med jämna mellanrum. Det finns ingen domare bara tomhet, människan är sin egen gud, traditionen är borta, och samtidigt finns den sekulariserade kulturens mer eller mindre förfinade substitut. Trappistmunken Thomas Mertons utmanande ord läses av underrättelsemannen Brask på sista sidan i Kabinettssekreteraren: ”What is wrong with their humanism? It is a humanism of termites, because without God man becomes an insect, a worm in the wood, and even if he can fly, so what? There are flying ants. Even if man flies all over the universe, he is still nothing but a flying ant until he recovers a human center and a human spirit in the depth of his own being.”

Hittar vi i frånvaron och närvaron av Meningsfullheten med stort M – gåtan som är han själv som Paulus säger – de verkliga lösningarna på mordgåtorna?

”Även i våra friskaste, ljusaste mänskliga relationer lurar avgrunden – skapad av den misstro som binder vår blick vid nattsidans möjlighet.”

Gärningsmännen, som inte alltid är brottslingar eller för den delen män, är ofta sanningssägare i Westerbergs berättelser. De blir en sorts ”meningslöshetens offer”, som gör uppror mot tidsandan, men som går för långt i sitt fanatiska sökande efter konsekvens och koherens. De arbetar för den goda saken och låter ändamålet helga varje medel. De kan leva i en existentiell förvirring som terroristen i Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk, som ”leder ett våld skapat i protest mot menings-lösheten” för att ”ge makt åt det religiösa språket”. Eller de kan vara drabbade av ett oblitt öde som den före detta koncentrationslägerfången Ester i Judinnans tystnad. De kan som den före detta diplomaten Wilhelmsson i Göteborgsmorden ha drabbats av eftertankens kranka blekhet och djupt ångra sina av ideologiska övertygelser förblindade handlingar. Samtidigt ställs frågan om ”mördarna och bingovinnarna är vår tids hjältar”.

Vad beträffar sina skildringar av terrorismens psyko-teologi betonar Westerberg den kulturkrock som den västerländska, och då särskilt den amerikanska, vulgärkultur som sprids via medierna ger upphov till. Denna sekulariserade kultur dränker och skändar den religiösa kulturen i de muslimska länderna. Ur denna kollision uppstår en desperat önskan att till varje pris vilja försvara Gud själv med alla medel.

Westerberg berättar att han en gång presenterade ett manus med titeln ”En ängels anteckningar” för ett av de större kyrkliga förlagen. Det rörde sig om ett försök att gå in i en terrorists hjärna för att försöka se hur denne skulle kunna gestalta sina tankar teologiskt. Manuset blev i förfäran refuserat, men många av dessa tankar har sedan inkorporerats i hans kriminalromaner.

När Johannes Edfelts eleganta och mer trevande ord citeras i Göteborgsmorden har vi västerlänningar och nordbor kanske lättare att ta till oss samma civilisationskritik: ”Vad är det vi förlorat i livets urskogsdunkel? O, vad är det för saknads gift som ständigt fräter sinnet?”

”Psykologien … avskärmar det oroande okända med en etikett som ger det en plats bland de vanliga aberrationerna.”

Som ingång till Det gåtfulla mordet i Partille ges med Hammarskjölds hjälp denna känga åt psykologin. Sven Westerberg arbetar vid Folkuniversitetet, när han inte författar. Han har där erfarenhet av arbete med invandrare och har även på olika sätt haft kontakt med psykiatrin. Brottslingarna och även de personer som misstänks för brott i Westerbergs böcker befinner sig ofta på gränsen till psykisk sjukdom. Ett av de mer inträngande porträtten av en människa som lever vid denna gräns är doktor Galea i Det gåtfulla mordet i Partille, som inte bara lever mellan två kulturer, den svenska och den maltesiska, utan även i gränslandet till de hemliga koderna och korrespondenserna i tillvaron. Han erfar ständigt en djupare men ständigt undanglidande nivå bakom de ytliga händelserna, en hemlig värld som kan kasta ljus över ytans värld. Westerberg är en skicklig skildrare av detta gränsland.

Många människor benämns dessutom ”mystiska” i Westerbergs böcker. Doktor Galea möter den gäckande kvinnan i den röda kappan som pendlar mellan dröm, legend och verklighet. Vi har den mystiske herr Blumenfeldt i Judinnans tystnad, som nästan antar karaktären av den vandrande juden. Vi har den mystiska Dagmar och den ”mystiska erotiska Marie” i Guds fruktansvärda frånvaro.

– Kan du säga något om dina tankar med skildringarna av det psykiskt labila och det religiösa och därtill det mångbottnade? frågar jag. För det första är det helt enkelt så att jag vill både avdramatisera och komplicera frågan om psykiska sjukdomar, säger Westerberg. För det andra så vill jag infoga en spricka i muren. Den kultur av tvärsäkerhet som ofta råder i vårt upplysta samhälle mår bra av att rubbas av den oroande misstanken att här är något som inte stämmer, något okontrollerat och okontrollerbart. Som i boken Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas … där fingeravtrycken på mordvapnet inte återfinns i några register men helt plötsligt dyker upp ur en helt annan tidsepok.

På samma gång poängterar Westerberg ofta, som exempelvis i Onsalaaffären, att ett händelseförlopp rymmer ”många svårtolkade element”, att det endast finns ”fragment av verkligheter”, att det är ”svårt att avgöra när något börjar eller slutar”. Egentligen är det helt omöjligt att säga när något börjar. Vi ”snuddar vid verkligheten”. Allt är fragment och dunkelt såsom i en spegel, inte därför att verkligheten inte går att komma åt med vårt språk eller inte skulle finnas där, utan därför att endast en så liten del av den blir beskriven och berättad om, förklarar Westerberg. Motiven och orsakssambanden blir svårfångade även för oss själva.

”Demonerna kommer objudna när huset står tomt. För andra gäster får du vackert öppna dörren.”

I Westerbergs senaste bok sammanförs två ganska olika deckarhjältar, en man och en kvinna. Det är den traditionella ensamvargen Lennart Brask från den hemliga underrättelsetjänsten som gillar klassisk musik. Han lever ensamstående och går helt upp i sitt arbete. Han är filosof och skeptiker. När fader Orwin i Göteborgsmorden svarar på Brasks fråga om vad livet i kyrkan har lärt honom svarar han ”att det endast finns en lösning för människorna” och så pekar han på blommorna och säger att ”vi kan uppskatta deras skönhet och vi kan tillverka senapsgas”. När Brask får tillbaka frågan vad livet i underrättelsetjänsten har lärt honom svarar han: ”Att det inte finns några lösningar.” Konversationen dem emellan fortsätter och den ärrade underrättelsemannen konstaterar:

– Det finns naturligtvis en gräns bortom vilken jag inte når, och dit …

– … jag når, sa fader Orwin och kisade mot solen. Det är där lösningen finns.

– Jag önskar ni hade rätt, sa Brask i något som var mer än bara en artighet.

Och så har vi Hanna Skogholm: överläkare i rättspsykiatri och trebarnsmamma med ansvar för hus och hem och hundar och med en make som är en bitvis lätt världsfrånvänd docent i religionshistoria ”vid det dagis som kallas universitet”. Hon är också vardagsfilosof och blir småningom praktiserande kristen. Denna romanfigur tycks återspegla religionens smygande återkomst som det understundom talas om. Men det är ingen lättköpt terapireligion som Skogholm har blivit en del av, ty ”ondskan tar aldrig slut” som en av Brasks kolleger konstaterar. Brask glider undan frågan och talar om mönster av ondska och godhet som vävs samman till ett komplicerat mönster, medan den gärningsman han har framför sig menar sig tro ”att vi omärkligt smyger in i ondskan. Den är som ett fält, ett område, som vi glider in i … och det är vi själva som kan vika undan, ta oss ur, men allt för ofta låter vi oss driva med…”

Denne gärningsmans hållning är också Skogholms. Hanna Skogholm har svårt för att hitta ondskan, även om hon känner igen den och inte reducerar den eller rationaliserar bort den med ”biokemiska besvärjelser”. Den går inte att diagnostisera medicinskt. Hon tror ”att ondskan finns i orden”, att den med orden sprids som ett gift som ger upphov till handlingar som vi till sist inte förmår kontrollera, och att vissa människor som rasisten Conny i Guds fruktansvärda frånvaro tycks irreparabelt förstörda.

Deckare handlar om det gåtfulla i ond bråd död. Sven Westerberg går i närkamp med dessa frågor och väjer inte för att på olika sätt pröva den enskildes ansvar och kulturens, filosofins, vetenskapernas, religionens och samhällsstrukturernas tillhandahållna svar.

”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.”

När vi följer ett verkligt fängslande deckarförfattarskap är det inte endast för att i nästa bok förvänta oss en ny och intressant gåta. Det är också för att bli hemmastadda i en författares landskap och tankevärld. Sven Westerberg begär detta orimliga: att livet skall ha och bör ges en mening. Meningslöshetens offer är både förövaren, brottsoffret och den nästa som står bredvid. Torget blir den metafor som bäst kunde sammanfatta Westerbergs syn på vår tillvaro: en mötesplats med många ingångar, med plats för alla och inte minst öppen uppåt mot det transcendenta.

När jag läser Westerberg väntar jag också på det vardagligt välkända, på att rödhaken skall dyka upp i Hanna Skogholms trädgård – som vanligt.

Sven Westerberg har publicerat följande böcker:

Onsalaaffären (Tidens förlag 1987)

Pragincidenten (Tidens förlag 1989)

Kabinettssekreteraren (Tidens förlag 1991)

Göteborgsmorden (Tidens förlag 1994)

Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk (Rabén Prisma 1996)

Det gåtfulla mordet i Partille (Tre Böcker 1998)

Guds fruktansvärda frånvaro (Tre Böcker 1999)

Judinnans tystnad (Tre Böcker 2000)

Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas … (Tre Böcker 2002)

Andras väg har rastplatser i solen (Tre Böcker 2003)

Samtliga böcker har utkommit i pocket på Tre Böckers förlag.