Kroppens frånvaro i konfirmationsundervisningen

Den allmänna bilden av Katolska kyrkan i svenskars medvetande är att man förmedlar en mycket sträng sexualmoral. Intervjuerna med konfirmandlärare och unga aktiva katoliker tyder snarast på det motsatta: det verkar som att kyrkan i flera församlingar närmast har abdikerat i en situation där samhällets och mediernas motsatta budskap uppfattas som alltför starkt för att konkurrera med.

Vi har intervjuat tio konfirmandlärare, huvudsakligen men inte enbart kyrkoherdar, samt 20 unga katoliker i åldrarna 17–25 år. Såväl lärarna som ungdomarna var blandade när det gäller kulturell bakgrund – det fanns både första och andra generationens invandrare från olika länder, och personer med helsvensk bakgrund. Intervjuerna var en del av ett forskningsprojekt om genusaspekter i katolska kyrkans undervisning och innehöll flera olika områden. På grund av att sexualiteten är ett problematiskt område för unga katoliker i Sverige blev dock kyrkans sexualundervisning ett av de intressanta områdena.

Rent praktiskt har Katolska kyrkans konfirmationsundervisning många svårigheter att hantera. Åldersskillnaderna i undervisningsgrupperna kan vara stora. Konfirmanderna kommer från mycket olika kulturella bakgrunder och vissa har svårigheter med svenska som undervisningsspråk. Konfirmandernas förkunskaper varierar, från dem som gått i trosundervisning i flera år till dem som knappast fått någon undervisning alls. Motivationen varierar också – det är inte ovanligt att konfirmanden själv inte är särskilt intresserad av undervisningen utan deltar på grund av föräldrarnas önskemål. Under sådana förhållanden är det svårt att bedriva undervisning i vilket ämne som helst.

Att förmedla argument eller bara lämna en deklaration

Många, men inte alla konfirmandlärare uppfattade undervisningen om sexualitet som problematisk. Det var ett ämne som ibland var svårt att initiera. Tonåringarna, särskilt pojkarna, försökte ibland skämta bort även allvarliga diskussioner. På grund av åldersskillnaderna hade tonåringarna olika intressen i frågan. Men bland lärarna fanns också sådana som upplevde området som viktigt och stimulerande. Det är givet att lärarens personliga och kulturella bakgrund, liksom kön (två av de intervjuade lärarna var kvinnor) påverkar hans eller hennes sätt att framföra kyrkans lära. Några av lärarna försökte dela på konfirmandgruppen efter kön vid undervisning om sexualitet, men ofta var det inte möjligt. De båda kvinnliga lärarna var medvetna om att de också agerade som representanter för sitt kön i undervisningen, medan det bara var ett par av de åtta manliga lärarna som tycktes ha reflekterat över detta. Inte heller hade de, förutom något undantag, tankar kring hur deras situation som celibatära präster påverkade deras undervisning. Bland de intervjuade ungdomarna däremot fanns synpunkter på att prästens undervisning om sexualitet var färgad av hans livssituation och att det var viktigt att ta in andra församlingsmedlemmar när sexualitet och samlevnad diskuterades.

Det fanns lärare som undvek att ta upp ämnet över huvud taget, med hänvisning till att det inte var aktuellt för deras ungdomar än, eller att ungdomarna hade en så stark familje- och kulturbakgrund att det svenska samhället inte utgjorde något hot. Det bör betonas att det också fanns konfirmandlärare som upplevde att det var både viktigt och givande att diskutera sexualitet med ungdomarna. De var dock inte många bland dem som vi intervjuade, och de unga katoliker-na tycktes inte har träffat på särskilt många sådana heller. Ett vanligt förhållningssätt från lärarnas sida tycktes vara en halvhjärtad undervisning utifrån devisen: ”De skall i alla fall få veta vad kyrkan tycker, även om de inte följer det sedan.”

En undervisning som nöjer sig med att förklara vad kyrkan anser om sexualitet och sexuella handlingar tillfredsställer varken den grupp av ungdomar som väljer att leva efter det katolska normsystemet, eller den grupp som lämnar kyrkan efter konfirmationen. För den sistnämnda gruppen är undervisningen tämligen meningslös, ett konstaterande att kyrkan har konstiga regler, och för den förstnämnda gruppen är den otillräcklig, eftersom den knappast erbjuder någon hjälp med att argumentera för ett vägval som man uppfattar som riktigt. De intervjuade ungdomarna efterlyste konkret stöd i sina försök att följa de katolska moralreglerna. Framför allt konstaterade flera av dem att kyrkan var dålig på att förklara varför reglerna såg ut som de gjorde. Ungdomarna upplevde att de behövde argument för diskussioner med sina jämnåriga, men i vissa fall också för att motivera för sig själva varför de skulle avstå från föräktenskapliga sexuella handlingar. Den undervisning som de hade fått hade framför allt gått ut på att sexualiteten endast kunde levas ut i en kärleksrelation som var stabil nog för att utgöra en uppväxtmiljö för barn. Men de var inte alltid lika klara över varför förhållandet till exempel just skulle vara ett äktenskap och inte ett stabilt samboskap.

I vissa fall sade ungdomarna att de inte hade några argument, utan att de helt enkelt hade accepterat kyrkans ståndpunkt. Men även om de själva var beredda att göra detta, påpekade de också att de flesta konfirmander inte kunde förväntas göra så, utan om kyrkan ville att de skulle följa kyrkans regler, så skulle kyrkan behöva argumentera bättre för dessa regler. Flera av konfirmandlärarna talar om dialog som undervisningsmetod, men utifrån ungdomarnas berättelser tycks det ofta vara en dialog där kyrkan visserligen lyssnar till vad ungdomarna har att säga men svarar med färdiga svar, som filtreras efter de olika lärarnas bakgrunder och personligheter.

Kyrkans undervisning och samhällets sexualsyn

Över lag handlar en del av problemen i konfirmationsundervisningen om att lärarna i de flesta fall vuxit upp i omständigheter där det funnits en underliggande respekt inte bara för prästen utan för vuxna i allmänhet. Deras elever däremot har uppfostrats i en kultur där det är naturligt att ifrågasätta alla auktoriteter – inte enbart den undervisande prästen utan vuxna i allmänhet. I en situation där man inte är en auktoritet kan ens budskap bli anammat antingen på grund av att man har bra argument, eller på grund av att man uppfattas vara en trovärdig person. När kyrkoherden undervisar om sexualitet gäller kanske ingetdera: han framlägger inga övertygande argument, och som en celibatär man ses han inte som särskilt trovärdig. Att inte fler än ett par av de manliga lärarna reflekterade över detta förhållande kanske har sin förklaring i just deras ovana vid att bli ifrågasatta av sina elever som människor med egna motiv och begränsningar, snarare än som människor i en mer abstrakt mening, neutrala förmedlare av kyrkans lära. En annan förklaring kan vara synen på undervisningen som en intellektuell verksamhet, där kyrkans lära skulle passera från lärarens huvud till elevernas huvuden.

Att konfirmanderna är för unga för mera ingående resonemang, så som en av konfirmandlärarna tyckte, kan i och för sig vara sant. Men skolan börjar sin sexualundervisning redan mycket tidigare. De konfirmandlärare, som uppfattade framför allt massmedierna och ”ungdomskulturen” som problemen, tycktes i hög grad bortse från en svårighet, som de unga katolikerna påpekade: skolans undervisning om relationer och sexualitet utgår ifrån ett självklart antagande att ungdomarna i högstadie- och gymnasieåldern har ett sexuellt samliv med sina pojk- och flickvänner. Detta påpekades av ungdomarna som ett problem. De ansåg att motbilden från kyrkan, om den över huvud taget kommer, kommer alltför sent.

Kyrkans undervisning om sexualitet, även där den förekommer och inte bara håller sig till förmedling av bud, tycks kämpa en ojämn kamp mot ”samhällets” sexualsyn. ”Samhället” behöver inte försvara sin syn inför ungdomarna, utan dessa har oftast anammat den som något självklart. Det kanske finns andra sätt att förhålla sig än att försöka konkurrera med denna syn direkt.

De unga aktiva katolikerna efterlyser argument för kyrkans hållning. Dessa argument har sitt fundament på många olika håll: synen på kroppen, synen på skapelsen, synen på kärleken. I det stora hela handlar det om synen på människan som en kroppslig-andlig enhet. Att skillnaden mellan kyrkans och samhällets syn på sexualitet handlade om olika syn på människan tycktes de unga katolikerna ha något slags uppfattning om, men däremot verkade det inte som om de fått lära sig särskilt mycket om detta.

Att möjliggöra en motbild

Kroppen är frånvarande i mycket av kyrkans undervisning. Att ta upp inte enbart sexualitet utan det sätt som vi är skapade på som kropp och ande, och i jämförelse med det sätt som ungdomar i dagens Sverige lär sig att se på sina kroppar, öppnar möjligheter åt flera håll. Det kan vara viktigt både för unga kvinnor, i ett samhälle där kvinnokroppen exploa-teras och kraven på utseende är stora, och för unga män, som möter andra krav på kroppslig förmåga. I stället för att prata om sex, som prästen inte förväntas ha erfarenhet av, kan han prata om något som vi alla delar: kroppsligheten. I stället för att attackera samhällets syn på sexualitet kan han presentera kyrkans utgångspunkt, han kan så att säga börja på eget område. Undervisningen om kroppen hör inte till enbart en viss lektion utan genomsyrar mer av undervisningen – sakramenten, liturgin, flera etiska frågeställningar. Allt har kroppsaspekter. Och ett hänsynstagande till och ett bejakande av kroppen bekräftar konfirmander-na inte bara som andliga utan också som kroppsliga varelser. Mycket av sexualiteten handlar om självbild. Även om man inte strikt följer kyrkans normer när det gäller sexuella praktiker, kan det finnas en skill-nad i ens förhållningssätt till sex utifrån den bild man har om sig själv som kroppslig varelse.

Att integrera kroppen i konfirmationsundervisningen är inte en lätt uppgift. Särskilt svårt är det för en lärare som av en eller annan anledning är rädd för att inlåta sig i en äkta dialog med ungdomarna. Ungdomarnas erfarenheter och frågor på detta område kan göra en lärare svarslös för stunden. Det är inte säkert att han ens klarar av att förklara eller försvara det som är en grundlig övertygelse hos honom.

Men kyrkan uppmuntrar sina ungdomar att gå ut och vara en motbild i världen, bland sina kamrater. Katolska ungdomar får höra att deras sätt att leva i världen fungerar som ett vittnesbörd för andra ungdomar, som kan inspireras av det. Det var inte de intervjuade ungdomarnas erfarenhet. Enligt dem handlade det om att gång på gång bli ifrågasatt. De sticker ut hakan och talar om tron, de inlåter sig i äkta dialoger med andra som ifrågasätter dem, och de gör det med vetskap om att de i de allra flesta fall inte lyckas omvända någon. Något av samma förhållningssätt till dagens ungdomar även hos konfirmationslärare skulle kanske uträtta mer än bara förmedlingen av kyrkans svar.

Det kan naturligtvis inte förväntas att kyrkans undervisning skulle förmå merparten av dagens konfirmander att vara avhållsamma ända fram till bröllopet, särskilt inte när flertalet av dem i praktiken lämnar kyrkan efter konfirmationen. Men om man nu tycker sig vara tvungen att avstå från målet att förändra ungdomarnas beteende, behöver man kanske inte abdikera totalt. Det finns andra mål som sexualundervisningen inför konfirmationen kan sträva efter. Att bara meddela ungdomarna kyrkans lära i den meningen att man konstaterar att utomäktenskapliga sexuella förbindelser är synd är snabbt gjort. Det borde finnas utrymme till att just med hjälp av fundamenten till kyrkans sexualsyn göra det som den rätt använda sexualiteten också gör (åtminstone i den versionen som den serveras ungdomarna): lovprisa ungdomarnas unika värde som kroppsligt-andliga skapelser. Att man inte får ha sex före äktenskapet är en självklar punkt i en sådan undervisning, men inte den som undervisningen fokuserar. En sådan undervisning skulle kunna ge de ungdomar, som verkligen väljer att följa kyrkans linje, åtminstone egna argument för vad som är de bakomliggande orsakerna till denna linje, även om en så omfattande argumentation sällan är möjlig med deras vänner eller lärare. Och den majoriteten av ungdomar som försvinner efter konfirmationen skulle i bästa fall bära med sig en något förändrad bild av sig själva, även i förhållandet till sina egna kroppar.

Artikelförfattaren är fil.dr i pedagogik och verksam vid Linköpings universitet.