Reformationen vid vägs ände?

Ungefär vid samma tidpunkt då den norske teologen Ola Tjørhom beslöt att gå över till den katolska kyrkan, fick han uppdraget att skriva en bok om kyrkans synliga enhet. Resultatet är lika mycket en ekumenisk framtidsvision som en teologisk motivering för hans konversion. Det är en intressant bok som lockar till personlig eftertanke.

Författaren gör en analys av det ekumeniska läget sett utifrån den lutherska kyrkofamiljen och anger några vägar in i framtiden för både kyrkor och enskilda kristna. Han gör också ett inlägg i den fortgående dialogen bland ekumeniska teologer om kyrkans väsen och hennes framtid. Därför passar det att den kände amerikanske metodisten Geoffrey Wainwright har skrivit en inledning i vilken han pekar på de nya element som Tjørhom bidrar med och reagerar på dennes förslag.

Boken är på engelska och består av två huvuddelar. Den börjar med en vidareutveckling av vad författaren under de senaste åren har skrivit om utvecklingen inom den lutherska kyrkofamiljen. (På svenska främst i Sven-Erik Brodd & Ola Tjørhom, Protestantism eller Katolicitet. Artos, Skellefteå 2001.) Han beskriver de lutherska reformatorernas ursprungliga intention att förnya den medeltida katolska kyrkan och redogör sedan för utvecklingen bort från denna intention till en kyrkogemenskap som helt kännetecknas av politisk nationalism, teologisk konfessionalism, antiinstitutionell pietism och minimalistisk liberalism. Medan 1800-talets evangeliska historiker och liberalteologer beskyllde den katolska kyrkan för avfall från Jesu enkla lära och ursprungliga kyrkoideal, riktar Tjørhom nu en liknande beskyllning mot deras efterträdare. Han menar att Martin Luther inte skulle känna igen sig i de moderna lutherska kyrkorna och att reformatorernas centrala intentioner i vår tid till och med bäst förverkligas inom den katolska kyrkan. Han ser heller inte hur de lutherska kyrkorna skall kunna återvinna sin förnyelsepotential och tror att reformationen som förnyelseprojekt på grund av denna kris närmar sig slutet.

En väg framåt, på vilken man inte direkt försökte förverkliga reformationens intentioner utan syftade till att återställa kyrkornas gemenskap utifrån ett bredare perspektiv, skisserades enligt författaren på 1900-talet av dem som framförde tanken om ”evangelisk katolicitet”. Kända namn i Norden för denna riktning var Nathan Söderblom och dennes gode vän i Tyskland Friedrich Heiler, liksom dansken Regin Prenter. Den högkyrkliga rörelsen både i Tyskland och i Sverige försökte konkret förverkliga detta alternativ, men den blev efter ett tag marginaliserad av andra riktningar som fick större inflytande i kyrkoledningen och den misslyckades.

I USA används idag ibland uttrycket ”Kyrkans stora tradition” för liknande tankar. Med hjälp av tio korta teser preciserar Tjørhom termens innehåll och vill lansera detta koncept internationellt. (Han noterar därvid att det katolska kyrkobegreppet passar bra in i beskrivningen av Kyrkans stora tradition utan att den kan sägas vara källa till den.) Denna tradition består inte enbart av vissa teologiska teser utan har även strukturella konsekvenser, bland annat i form av flexibilitet för biskopsämbetets utövande utöver de traditionella och konfessionella gränserna. De grupper som står för en sådan förnyelse möter dock starkt motstånd i sina kyrkor. Endast i den anglikanska världen har de fått organisera sig med egna biskopar, så kallade flying bishops. Än så länge känner Tjørhom ingen luthersk kyrka som tycks vara beredd att följa den anglikanska kyrkans generositet i detta hänseende. Och den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna tycks inte vilja eller kunna hjälpa till.

Så landar författaren nästan halvvägs i sin bok i tre alternativa vägar framåt. Man kan stanna kvar i sin kyrka och träget arbeta för dess förnyelse enligt linjerna för Kyrkans stora tradition, men då krävs åtminstone ett visst utrymme för den. Man kan bygga upp nya strukturer med troende i andra kyrkor som delar samma vision, med faran att de vid motstånd och efterföljande polarisering kan mynna ut i ett nytt kyrkosamfund. Eller också finns som sista utväg, ifall kyrkoledningen vägrar ge utrymme för förnyelse, möjligheten till individuella eller kollektiva konversioner, antingen via stiftande av en ny kyrka eller genom övergång till den kyrka som bäst förverkligar Kyrkans stora tradition. Tjørhom har valt det tredje alternativet, Wainwright ser fortfarande möjligheter till det första.

I bokens andra del (kapitel 3–5) analyserar Tjørhom inte någon existerande kyrka utan återkommer till innebörden av Kyrkans stora tradition. Han skisserar en ny ecklesiologi eller lära om kyrkan utifrån ekumeniska perspektiv, något som tills nu endast få teologer har försökt sig på. Om man betänker att den katolska kyrkan inte förrän vid reformationen utarbetade en riktig ecklesiologi och att de lutherska reformatorerna inte heller hade en fullt genomtänkt kyrkosyn, då innebär det att bådas kyrkosyn fram till Andra Vatikankonciliet relativt ensidigt var präglad av 1500-talets motsättningar. Då är det desto mer nödvändigt att kyrkorna tillsammans utarbetar en ny teologi om kyrkan utifrån vissa bibliska grundbegrepp. Tjørhom sammanfattar så för en internationell pub-lik sin bok på norska om ämnet Kirken – troens mor: Et økumenisk bidrag til en luthersk ekklesiologi. Verbum, Oslo 1999.

Bland de viktigaste kännetecknen för kyrkan är att hon kan definieras som Jesu Kristi kropp och hans frälsningssakrament för oss och hela mänskligheten, eftersom hon är den synliga frälsningsplatsen där Ordet förkunnas och ett rikt sakramentalt liv blomstrar och där vittnesbörd och tjänst åt världen ordnas. För att kunna vara ett sådant sakrament behöver kyrkan ha andliga ledare och vissa synliga strukturer i vilka dessa kan fungera. Kyrkan måste vara en synlig gemenskap, en communio, där den nuvarande mångfalden mellan kyrkorna inte kan accepteras utan måste bearbetas och blir försonad. På den punkten riktar Tjørhom skarp kritik mot den europeiska kontinentala protestantism som i den så kallade Leuenberg-konkordin helt enkelt accepterar kyrkornas splittring och driver tesen att kyrkans enhet är principiellt osynlig. Istället förespråkar han en ”materialistisk” spiritualitet, och menar därmed att den helige Ande verkar i kyrkans synliga gemenskap via yttre och empiriskt kontrollerbara medel, Ordet och sakramenten, framför allt eukaristin.

I bokens andra del saknar jag ett omnämnande av den svenska katolsk-lutherska rapporten Kyrkan som sakrament (Uppsala/Stockholm 1999) vars tankar går i samma riktning. Den är t.ex. lika kritisk gentemot Leuenberg-konkordin. Ändå blev jag överraskad över skärpan i analysen i den första delen. Själv har jag inga riktiga motargument och skulle därför gärna vilja läsa en sorts gensvar från övertygade svenska lutheraner som bemöter den ytterst negativa bedömningen av den lutherska kyrkofamiljens utveckling och nuvarande läge. Med tanke på att även den katolska kyrkan har drabbats av långvariga nedgångsperioder borde man kunna vara mer optimistisk och förvänta sig att nästa generation kan komma och tänka annorlunda och bättre. Om ingen luthersk representant med sakliga argument kan komma att vederlägga de två första kapitlens resonemang och slutsatser, ser det bedrövligt ut för ekumenikens framtid. Det skulle ju först och främst innebära att Luthers grundintentioner idag håller på att förverkligas i den katolska kyrkan och att Luther historiskt var nödvändig som väckarklocka men att hans roll idag blir mer och mer överspelad. Det är i och för sig en god sak. Men det skulle dessutom innebära att det inte lönar sig att bedriva ekumenik med några lutherska kyrkor, eftersom de helt enkelt saknar potential att återvända till sin ursprungliga inspiration eller att ansluta sig till Kyrkans stora tradition för att på denna grund bedriva en vettig och framåtriktad ekumenik. Är läget så allvarligt?

Konversion har jag alltid uppfattat som en personlig och positiv lösning för enskilda kristna men inte som en policy för att lösa relationerna mellan kyrkorna. Jag är alltså glad att Ola Tjørhom har hittat sin väg in i den kyrkogemenskap där jag själv är lycklig. Men samtidigt beklagar jag den för övrigt mycket väl dolda kritiken mot min egen kyrka, nämligen att vi katoliker inte är tillräckligt öppna för nöden i andra kyrkor. Vi söker ju inte aktivt att medverka till lösningar som gör att de olika grupper som inom den lutherska kyrkofamiljen står för Kyrkans stora tradition kan få fortsätta som av oss accepterade grupper utan att de behöver konvertera. Den ekumeniska modell som Förbundet för kristen enhet på 1970-talet framlade fick förkastas eftersom kyrkoledningen på båda sidor menade att det i längden skulle bli omöjligt för modellens prästerliga medlemmar att upprätthålla en dubbel lojalitet mot både Svenska kyrkan och den katolska kyrkan.

Den här boken är i grunden ett hjärteskri om nya positiva lösningar. Kan vår katolska kyrka inte tillsätta någon sorts katolska flying bishops som formellt tar sig an dessa grupper? Eller utarbeta andra modellen för grupper som vill fungera som en bro mellan kyrkor som ännu inte är förenade? Hur kan Vatikankonciliets och påven Johannes Paulus upprop till kyrkornas omvändelse bli konkret just för dem?