Minne av närvaro. Samspelet mellan hjärna och medv

Den naturvetenskapliga världsbilden är ett system av definitioner och lagar, som väver samman hela den fysiskt-kemiska verkligheten till en motsägelsefri helhet. Den anger dessutom nödvändiga förutsättningar för uppkomst av biologiskt liv samt sätter gränser för dess möjliga utveckling. Under det senaste seklet har den vetenskapliga väven blivit fint knuten. Många befarar eller hoppas att snart inget av det vi erfar skall ta sig förbi den. Inget skall hamna utanför naturvetenskapen. Men ännu finns luckor. Medvetandet ger svårigheter. Det låter sig inte riktigt fångas.

Naturvetare befattar sig inte gärna med medvetandet. Som menade de att det inte lönar sig. För förmodligen finns inte medvetandet på riktigt. En något märklig hållning. Den beror nog inte enbart på att ämnet är metodologiskt svårt. Det är dessutom känsligt. Det berör vår ändliga existens. Detta att vi skall dö och att vi vet det. Om nu inte bara vår kropp – det kan vi acceptera – utan också vårt medvetandet skall lösas upp … En ängslig fråga tränger till vårt innersta. För att slippa svara flyttas hela saken till det privata. Man hävdar att det inom den sakliga naturvetenskapen inte finns någon bra plats för medvetande. Alltså finns inget medvetande. Åtminstone inget att tala om. Och det som inte finns kan inte heller förintas – så varför ängslas? Kanske kan man då bevara ett litet privat hopp om att själv på något sätt undgå utplåning. Ett hopp som inte hängs ut till en saklig granskning, som kunde bli hårdhänt. Det är en hållning som ger fördelar men också leder till kluvenhet.

Tendensen att utestänga medvetandet från naturvetenskapen har emellertid kritiserats skarpt utifrån vetenskapliga kriterier, bland annat av framstående neurobiologer. Att medvetandet finns, det vet var och en av oss. Att låtsas annat är bara en skenmanöver för att slippa vidgå att vår vetskap är bristfällig. En beskrivning av hjärnans funktioner kan inte gärna bortse från medvetandet. Här finns en faktisk kunskapslucka. Den kan tätas. Till exempel med en modell för samspelet mellan medvetande och hjärna. Att formulera en sådan modell, menar dessa kritiker, är vår tids stora, vetenskapliga utmaning. Skulle man lyckas blir vinsten ofantlig. Allt vi kan erfara finns då i den stora väven. Eller, om man ser det så, kan allt fångas in av nätet.

En av dem som antagit utmaningen är den amerikanske neurobiologen Gerald Edelman. I en svit av böcker Neural Darwinism (1987), The Remembered Present (1989), Bright Air, Brilliant Fire (1992) och A Universe of Consciousness (2000) har han metodiskt länkat samman en kedja av argument och begrepp till en sammanhållen modell. Han börjar med enskilda nervceller och deras kopplingar och sträcker sig till det mänskliga medvetandet. Edelmans modell, liksom alla vetenskapliga modeller, är naturligtvis provisorisk. Detaljer kan visa sig felaktiga. Neurobiologin är ju en ung, dynamisk vetenskap. Överraskningar kan förutses. Men även om hans teori skulle rymma misstag, är den värd att begrunda. Den ger en klar bild av hur en neurobiologisk modell för samspelet hjärna–medvetande kan se ut.

Preciseringar

Förhållandet mellan kropp och själ har diskuterats av filosofer i årtusenden. Det har blivit ett kunskapsteoretiskt minfält. Det vet Edelman. Han går därför varsamt fram, när han handskas med de problem han inte kan undvika. Som detta med subjektivt och objektivt. Kan naturvetenskap, som är objektiv, undersöka ett subjektivt fenomen som medvetande?

Men vad betyder det att naturvetenskapen är objektiv? Egentligen två saker. För det första ett ontologiskt antagande. Vi antar att de fenomen vetenskapen studerar har en objektiv existens. De finns ”därute” i världen, oberoende av den som iakttar dem. De är tillgängliga för allmän erfarenhet. Vi brukar utan problem kunna enas om utsagor av typen ”där är en sten”. Stenens existens är objektiv. För det andra är objektivitet en metodologisk ansats. Naturvetenskap tillåter endast vissa kontrollerbara referenser vid beskrivning av fenomen. Det har utarbetats metoder för mätning, logisk slutledning, bevisföring etc. Det möjliggör att man, utöver det triviala konstaterandet ”där är en sten”, även brukar bli överens om hur mycket stenen väger, vilka mineraler som ingår, när och under vilka förhållanden den förmodligen bildades etc. Alla sådana samband som ingår i en objektiv kunskap om världen.

För det ontologiska antagandet finns det en symmetri i vetenskapliga modeller som studerar samspel. Elektricitet och magnetism är två objektivt existerande fenomen. Deras samspel ges i den elektromagnetiska modellen. Vid forskning kring samspelet hjärna–medvetande är emellertid symmetrin bruten. Ett av fenomenen, medvetandet, är ju i princip tillgängligt enbart för subjektet självt. Det saknar objektiv existens. Den svårigheten skall respekteras och inte kringgås. Men den är inte oöverstiglig. Neurobiologiska modeller om medvetande skall och kan i sin metodologiska ansats vara objektiva även om medvetandet självt inte är objektivt tillgängligt. Och om nu medvetandet inte är direkt ”avläsbart”, får man via argument precisera de egenskaper hos medvetandet man vill länka till den biologiska sidan av samspelet.

Och här finns knutpunkten: kan man visa att de egenskaper man valt verkligen är konstitutiva för medvetandet? Generationer av fenomenologiskt lagda filosofer har skrivit hyllmeter av dunkla preciseringar kring medvetandets olika aspekter utan att det klart framgår om de sinsemellan är överens eller inte och i så fall varför. Edelman undviker att trassla till det för sig. Hans modell avser inte att fånga varje subtil nyans av medvetandet. För hans syfte räcker det gott med den amerikans-ke filosofen William James lite grovhuggna reflexioner. Formelmässigt sammanfattar han dem så att medvetandet är en subjektiv, odelbar helhet, som rymmer en outtömlig mångfald. Den formeln behöver preciseras för att bli begriplig.

Medvetandet är subjektivt. Det som sker i medvetandet kan på ett unikt sätt erfaras enbart av subjektet självt. Vi kan hysa en välgrundad förmodan att också andra människor och några djur är medvetna. Det som sker i deras medvetande kan likväl aldrig vara direkt tillgängligt för oss.

Medvetande är en odelbar helhet. Det är en sammanhållande, helhetsskapande process, som inte tål splittring. Vi betraktar en teckning med två möjliga men oförenliga bilder. Medvetandet kan växla mellan bilderna. Vi ser än den ena, än den andra. Men vi ser aldrig båda samtidigt. Medvetandet kan inte dela sig. Det kan heller inte erfara tomhet. Skador på områden av höger hjärnhalva kan leda till att alla intryck från vänster synfält faller bort. För den drabbade är likväl den synliga världen en obruten helhet. Något har försvunnit, men medvetandet omvandlar upplevelsen av frånvaro till frånvaro av upplevelse. Medvetandet klarar inte tomhet.

Medvetandet rymmer en outtömlig mångfald. Medvetandets minsta enhet kan definieras som det tidsintervall under vilket det förblir oförändrat. En undre gräns för intervallet kan sättas vid den minsta tid vi behöver för att fatta ett medvetet beslut. Det rör sig om någon tiondels sekund. Snabbare förlopp är inte direkt tillgängliga. En maximal övre tidsgräns är svårare att precisera men kan sträcka sig till ett tiotal sekunder. Inom detta tidsintervall råder ett enda medvetandetillstånd, vilket avlöses av nästa, vilket i sin tur osv. Så även om vi betraktar medvetande som sammansatt av diskreta enheter är antalet olika enheter oräkneligt. Lika lite som vi kan stiga ner i samma flod två gånger, lika lite kan vi återvända till samma medvetandetillstånd två gånger. Och skulle vi försöka, funne vi att något likväl förändrats. Andra gången finns minnet av första gången.

För att sammanfatta: Medvetandet är ett unikt, enbart subjektivt erfarbart fenomen, ett outtömligt variationsrikt flöde och samtidigt en sammanhållen helhet. Det ger tydliga anvisningar om de krav vi skall ställa på en modell för samspel hjärna–medvetande. Den skall beskriva de neurobiologiska strukturer och processer som kan tjäna som bas för fenomen med just dessa egenskaper. Dessutom skall modellen vara sådan att dessa strukturer kan tänkas ha uppkommit inom de ramar som gäller för biologisk evolution.

Men innan vi ger oss i kast med Edelmans modell, först en varning till den läsare som hoppas att snabbt få grepp om hans tankar: det kommer att kosta lite möda. Hans idéer kan i förstone verka abstrakta och resan blir lång. Innan vi kommer till medvetande måste vi passera tre mellanstationer: särskiljande, värde och begrepp.

Särskiljande

Den första länken i Edelmans tankekedja beskriver de neurala strukturer som utgör basen för särskiljande varseblivning (perceptual categorization) hos djur med komplexa nervsystem. Flödet av impulser från omgivningen är osorterat och outtömligt variationsrikt. Ändå lär sig ett djur att dela upp sin omvärld i avgränsade, igenkännbara föremål och händelser. Hur är det möjligt? Problemet kan formuleras som följer:

En groda kan inte och behöver inte lära sig att fånga flugor. Under dess utveckling från befruktat ägg till vuxen individ växer nervtrådar ut till de positioner som bestäms i grodans gener. Via omkopplingar länkas trådarna samman till nervbanor, som löper från ögats ljusreceptorer till muskelceller i nacke och tunga. Föremålet ”fluga” är definierat i kopplingsschemat. ”Fluga” är ett område av en viss storlek som rör sig med viss hastighet i ett för övrigt orörligt synfält. När det händer hindras inte flödet av elektriska signaler från ögats synceller. Det släpps vidare ända ut till muskelcellerna. Första försöket att ta flugan blir kanske klumpigt. Andra går bättre. Efter tredje försöket har grodan inte så mycket mer att lära sig. En duva däremot kan med träning lära sig skilja mellan bortemot 700 olika, komplicerade visuella former. Många däggdjur har en ännu större särskiljande kapacitet. Dessa former kan inte vara definierade i förväg genom specifika nervkopplingar. De finns inte i de gener som satt upp systemet. Man får finna en annan förklaringsgrund. Vi måste titta närmare på uppbyggnaden av däggdjurs nervsystem. Enligt Edelman är två principer av särskild betydelse.

För det första gäller hopkoppling genom urval. Under fostertiden sker ingen exakt hopfogning av fördefinierade nervbanor som det gör hos t.ex. groddjur. Istället bildas två, tre gånger fler nervceller än vad den vuxne individen kan använda. Ur överflödet av celler sker ett urval. De som fogar samman sig till en användbar nervbana blir kvar. De andra försvinner. Eller sett från andra hållet: för elektriska pulser finns ingen på förhand utstakad färdrutt. De letar sig fram genom ett överflöd av möjligheter. Men varje puls som passerar lämnar efter sig ett spår. Den väg som passeras ofta blir efterhand lättframkomlig. Det blir troligt att efterkommande pulser tar ungefär samma väg. Det bildas något som kan liknas vid ett nätverk av stigar i en skogig trakt. Där är många djur på vandring. Djur i olika storlekar och med skilda ärenden. Nervbanor liksom djurstigar uppkommer och försvinner allteftersom de blir använda. Unga djur har ett formbart nervsystem.

Den andra principen gäller växelverkan mellan samtidiga och oberoende flöden. Däggdjurs synsinne är ett bra exempel. Elektriska nervpulser från ögat länkas via omkopplingar i mellanhjärnan till syncentra i bakre delen av storhjärnan. Här finns inte bara ett centrum utan många. Vart och ett av dem reagerar på någon särskild aspekt i synfältet. I ett centrum detekteras kanter. Här syns skarpa övergångar mellan ljus och mörker. Cellerna är kopplade så att vissa nervgrupper reagerar för vissa lutningar vid en viss punkt på synfältet. Ett annat centrum känner av längden på sammanhängande linjer och vinklar mellan korsande linjer. I ett tredje centrum påbörjas färgsättningen. Här detekteras skillnader i våglängd mellan närliggande områden i synfältet. Ett fjärde märker av rörelser osv. osv. Man gissar att det finns uppemot ett tjugotal olika syncentra hos primater.

Nu uppkommer ett problem. Vi vill gärna hitta det område i hjärnan där alla skilda aspekter fogas samman till en hel bild. Enligt Edelman finns inget sådant område. Den bild vi ser uppkommer genom växelverkan mellan de olika centra som var för sig bara ger en delaspekt av synfältet. Bilden uppstår i brytningen mellan samtidiga, av varandra oberoende inflöden av elektriska pulser.

Komplicerat? Det är bara början! Hittills har det handlat om ett orörligt synorgan som betraktar en i huvudsak orörlig omgivning. Så är det inte i verkligheten. Djur har vanligen två ögon. Deras synfält sammanfaller inte. Dessutom är djur rörliga. När djuret rör ögonen eller huvudet eller förflyttar hela kroppen eller genomför någon invecklad kombination av alla dessa tre rörelser samtidigt, då kommer dess synfält att förändras. Likväl måste djuret orientera sig efter stabila synintryck. Förändringarna i synfältet måste stämmas av mot djurets egna rörelser. Det kan, enligt Edelman, bara ske via samtidiga och av varandra oberoende inflöden från muskler, balans- och känselsinne. Flöden som bearbetas av särskilda centra i hjärnan och som bryts mot de flöden som når syncentra.

Svåröverskådligt? Abstrakt? Ja, men jag tror att man här får skilja mellan två saker. Om vi vill göra oss klara föreställningar om hela denna komplexa väv, då går vi bet. Hos människan handlar det dock om växelverkan mellan miljarder nervceller förbundna med varandra genom otaliga kopplingar av skilda typer och framkomlighet. Dessutom utgör nervcellerna och deras kopplingar inte en formlös massa. Nervsystemet är strukturerat på många olika nivåer från enskilda cellgrupper, som formar centra, till de nervbanor som förbinder centra till mer komplexa strukturer.

Men det blir kanske mer begripligt om vi koncentrerar oss på själva principen: växelverkan mellan samtidiga, oberoende flöden. Ta vårt binokulära seende! Syncentra mottar två oberoende inflöden av impulser, ett från vardera ögat. Vi tar emot två möjliga bilder. De sammanfaller inte utan är lätt förskjutna i förhållande till varandra. Ingen av bilderna säger något om rummets djupdimension. När de två bilderna bryts mot varandra händer något nytt. Vi ser djupet.

Så uppstår vår förmåga till särskiljande varseblivning. Varje enskild struktur bidrar med någon enskild aspekt som bryts mot andra aspekter för att ge något oväntat och nytt. Ungefär som vore varje aspekt lite vagt klotter på ett overheadblad. Men om man tar en bunt sådana blad och lägger på varandra, kan en tydbar gestalt oväntat kliva fram ur klottret.

För att summera: de två principerna, hopkopplingen genom urval ur ett överflöd samt växelverkan mellan samtidiga och oberoende inflöden, är tillräckliga och nödvändiga förutsättningar för en rik särskiljande varseblivning. En följdsats blir att de som arbetar med artificiell intelligens mödar sig förgäves. De sätter samman sina allt tyngre datorprogram men kommer aldrig i närheten av den flexibilitet och särskiljande förmåga som finns hos en katt. Men särskiljandet är bara ett förs-ta steg till medvetande. Det är ännu en bit kvar.

Värde

Den andra länken i Edelmans tankekedja består av det som är eftersträvansvärt. Särskiljande varseblivning anger inte vad som är bra och dåligt. Men för att däggdjur skall lära sig vad som är värt att lära, minnas det som är värt att minnas måste det styras av en värdesättande princip. Det sker genom växelverkan mellan två neurala system. Det sensomotoriska systemet, som beskrevs i förra avsnittet, står i ständig växelverkan med det autonoma systemet, som är vänt mot den egna kroppens skiftande tillstånd.

För det sensomotoriska systemet gäller snabbhet. Ett överflöd av intryck från en oöverskådlig omgivning skall snabbt sorteras till ett överskådligt antal handlingsalternativ. Här har däggdjur föga hjälp av sina gener. Från sina anmödrar ärver de bara ett begränsat antal halvfärdiga former. Det mesta är improvisation att sättas samman på plats vid behov.

För det autonoma systemet gäller stabilitet. Funktionen hos kroppens skilda organ och körtlar skall balansera varandra. En labil balans som fortlöpande skall övervakas och korrigeras. Men den inre omgivningen är förhållandevis variationsfattig. Antalet överraskningar är begränsat, liksom antalet handlingsalternativ. Det duger med fasta rutiner och genetisk styrning. De balanser som eftersträvas är ingalunda unika för det enskilda djuret, inte heller för den egna arten. De har en lång evolutionär historia och är många djurarters gemensamma arv. Och riktningen är given: en rimlig balans skall upprätthållas. Principen är hedonistisk: sträva efter lust genom att eliminera den olust obalans väcker. Växelverkan mellan de autonoma och sensomotoriska systemen öppnar oväntade möjligheter för minne och lärande.

Det sensomotoriska systemet sorterar en strid ström av pulser från omgivningen. Pulser som lämnar någon sorts spår efter sig i kopplingsschemat. Spår som blir delar av invanda rörelser. Översatta till ord skulle det likna ett lätt uttråkat: ”Jaha, så här ser världen ut idag också. Och den fungerar ungefär på samma sätt som igår.” Men däggdjur bär på en lättväckt nyfikenhet. Vi söker något att förundras över. Det autonoma nervsystemet står till reds att släppa ut extra doser av de substanser som påverkar vår vakenhet. När något väcker vår uppmärksamhet är vi mottagliga på ett nytt sätt. Det som då händer kanske gör oss glada, arga, besvikna, vemodiga, vad som helst, bara inte likgiltiga. Påslag från det autonoma systemet leder till en särskild sorts spårbildning i kopplingsschemat. Händelser i den yttre världen kopplas till emotionella tillstånd av lust eller olust. Det ger förutsättningar för ett flexibelt lärande och för minne.

För att sammanfatta så långt: En rikt särskiljande förmåga uppkommer genom växelverkan mellan samtidiga inflöden, som ger olika och oberoende aspekter av det vi betraktar. Så får vi en nyanserad kunskap om hur världen ser ut. Men för att medvetande skall vara möjligt måste vi dessutom svara på det vi tar emot. Flöden från omvärlden bryts mot ett emotionellt gensvar. Först när vi är helt närvarande i det som pågår finns förutsättningar för uppkomsten av det som Edelman kallar begrepp.

Begrepp

Den tredje länken i Edelmans tankekedja är en neurobiologs svar på den filosofiska frågan om begrepp och begreppsbildning. Hur vet vi att en katt är en katt? Räcker det med särskiljande varseblivning? Ja, under förutsättning att alla katter är lika stora, har samma färg, intar samma kroppshållning samt att vi alltid ser dem på samma avstånd, i samma vinkel och under samma ljusförhållande. Men eftersom dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan begreppsbildning (conceptual categorization) inte vara generaliserad varseblivning (perceptual categorization). Här finns alltså en förklaringslucka. Edelman har ett förslag hur den kan fyllas.

Begrepp bildas när djur uppmärksamt deltar i ett skeende. De uppstår ur konkreta situationer och förblir alltid situationspräglade. Begreppets innehåll är en ungefärlig kombination av minnen från det som hände, där begreppet bildades. Minnen både från omgivningen och från den egna kroppens fysiska och emotionella tillstånd. Djurs begreppsbildning är en sorts fortlöpande neuralt klotter. Det spar på erfarenheter för eventuellt kommande bruk. Dess spår sprider sig över vidsträckta områden av djurets centrala nervsystem.

Edelmans användning av termen begrepp är i förstone förvirrande. Han syftar inte mot filosofernas begrepp, inte mot de begrepp som eventuellt kan bli entydiga genom tillräckliga och nödvändiga kriterier, som när man ger en exakt definition av en triangel. Entydighet är ett slutstadium som ibland avslutar ett begrepp. Men oftare blir de hängande halvvägs. Edelmans begrepp är biologiskt angelägna. Begreppsbildning en oavslutad, dynamisk process. Vi söker så gott vi kan foga samman några komponenter i några väsentliga livserfarenheter. Särskilt exakt blir det sällan. För ett litet barn är en ”vovve” en komplex och sinnlig erfarenhet. Det djur som lockar fram ungefär samma erfarenheter är då också en ”vovve”. Självklart. Även om en vuxen kanske skulle benämna det katt.

Djurs och människors begreppsbildning är inte enbart en cerebral angelägenhet. Visserligen har storhjärnans pannlober en central funktion. Vid födelsen finns där inga i förväg inmutade sensomotoriska centra. Det är gott om utrymme för att lagra nya erfarenheter. Men dessa områden är också strategiskt belägna. De står i kontakt med merparten av nervsystemet. De växelverkar med de knutpunkter i mellanhjärnan som utgör centra för det autonoma nervsystemet. Pannlober-na växelverkar också med motoriska centra i hjässloberna, som styr muskelrörelser, vilka i sin tur har ett intensivt utbyte med lillhjärnan, som medverkar vid samordningen av rörelser osv. osv. Uppräkningen kunde fortsätta ännu ett tag, men det sagda är nog för att antyda att begreppens neurala spår är vitt kringspridda. Vilket de också måste vara för att ge nyanserade sammanställningar av komplicerade förlopp. Sammanställningar som skall tjäna som vägledning om något liknande skulle inträffa.

För att sammanfatta så långt: Vid födelsen börjar ett däggdjur undersöka den plats där det hamnat. Det är en övning i särskiljande. Världen får kontur, djup och en rad andra fasetter. Men i det första särskiljandet finns också ett emotionellt gensvar. Den nyfödde skall reda ut de samband som kan göra den nya platsen beboelig. Vunna erfarenheter sparas i rikt förgrenade nät av associationer, begrepp. Begreppsbildningens neurala spår är en nödvändig förutsättning för det vi kallar medvetande.

Erinrad närvaro

När vi så sätter samman de tre länkarna – särskiljande, värde, begrepp – får vi Edelmans modell av primärt medvetande. Den kan formuleras på två nivåer. En neurobiologisk: primärt medvetande uppkommer genom dynamisk växelverkan mellan sinnescentra och de neurala spåren från begreppsbildning. Eller på en organismbiologisk nivå: primärt medvetande är erinrad närvaro (remembered present). De två nivåerna är nära länkade till varandra.

Den neurobiologiska beskrivningsnivån antyder en möjlig tillkomsthistoria för medvetandet. Givet var ett formbart system för särskiljande varseblivning. Det kunde bli alltmer nyansrikt genom att fortlöpande ta in nya aspekter av omgivningen. Givet var också en uppsättning minnesfunktioner, där kombinationen särskiljande–värde har avsatt vittförgrenade spår i det centrala nervsystemet. Spåren är rester av djurets erfarenheter, komponenter i minnen och begrepp. Vid någon tidpunkt under den biologiska historien uppkommer så ett finmaskigt nät av direkta nervförbindelser mellan dessa neurala spår och sensomotoriska centra. Systemet blir så att säga tjuvkopplat. Minnen blir tillgängliga för varseblivning, liksom det varseblivna blir tillgängligt för minnet. Ett växande antal neurala centra dras in i ett nät av dynamisk växelverkan.

I Edelmans medvetande är dynamisk växelverkan (reentrance) det avgörande momentet. Det ger hans modell egenskaper som i någon mån svarar mot subjektiv erfarenhet av medvetande. Det antyder också möjliga svar på svåra frågor.

Vilken korrespondens finns mellan ett visst medvetandetillstånd och neural aktivitet? När ett visst neuralt centrum vid en viss tidpunkt är indraget i mångfaldig växelverkan med andra grupper/centra, då bidrar det med någon aspekt till det som finns i medvetandet. När centret glider ur växelverkan, glider dess bidrag ur medvetandet.

På vilket sätt hålls medvetandet samman till en helhet? Växelverkan hålls samman av sin egendynamik, som funnes där dynamisk kärna. Ungefär som när en spiralgalax vrider sig kring sitt centrum. Men kärnan är rörlig som en vandrande tromb. Däggdjurs nervsystem tål inte mer än ett verksamt centrum åt gången. Ett kompletterande svar är att i växelverkan ingår även de neurala områden som länkar signaler från sinnesorganen till sinnescentra i storhjärnan. Därigenom kan dynamiken i systemet avgöra vilka nya signaler som skall släppas in från omgivningen. Systemet blir en självavgränsande helhet.

Hur kan medvetandet förefalla oss outtömligt? Antalet möjliga tillstånd som kan uppkomma genom dynamisk växelverkan i komplexa nervsystem motsvaras av astronomiska tal. De går inte att beräkna.

Edelmans formel ”erinrad närvaro”, kan förefalla metaforisk men är inte så menad. Den är en precisering av den nivå där begreppet medvetande kan ges en adekvat tolkning. Hjärna är en nödvändig förutsättning för medvetande. Den är en komplicerat och ömtåligt organ. Tio minuter utan syrerikt blod och hjärnan är ohjälpligt skadad. Men hjärnan är inte medveten. Medvetandet motsvaras av en uppsättning elekt-riska aktiviteter i hjärnan. Men det är inte den elektriska aktiviteten som är medveten. Inte heller det strukturerade nätet av växelverkan är medvetet. Den adekvata beskrivningsnivån för medvetande är djurets faktiska och ändliga existens som biologisk varelse. Det är djuret självt som är medvetet. Det djur som integrerar tidigare livserfarenheter, så att det som nu sker får mening. Är det här subtilt? Egentligen inte. Men vi får lov att acceptera att medvetande, liksom liv och energi, är begrepp på en hög abstraktionsnivå. Det omfattar hela djurets ändliga existens.

Men även med denna precisering av nivå är formeln, erinrad närvaro, inte glasklar. Den kan ges åtminstone två tolkningar. I svag bemärkelse betyder den ungefär att det som ett djur ser (är medvetet om) formas av minnen från tidigare erfarenheter. Ett ganska trivialt konstaterande. Men Edelman lägger mer i sitt uttryck. Medvetande är erinrad närvaro. Det är en enhet där vi inte längre kan skilja komponenterna att se och att minnas från varandra. Visserligen får vi anta att primärt medvetande uppkom genom en kombination av separata system. Men under de hundra miljoner år som gått sedan dess har delsystemen blivit så omformade av varandra att de nu är en odelbar fungerande helhet. På organismnivå är medvetande en integration av djurets levda tid: erinrad närvaro. Det förflutna uppstår i det närvarande när det närvarande blir synligt i det förflutna. Det som då händer kan bara erfaras av djuret självt.

Ord

Det som beskrevs i förra stycket avsåg primärt medvetande. Det blir möjligt när varseblivning och minnen binds samman genom ett stort antal växelverkande neurala centra. Det är gemensamt för alla däggdjur. För att komma till mänskligt, sekundärt medvetande får vi ta ännu ett steg. Det som nu sker, det talade språkets uppkomst, kan beskrivas på olika nivåer.

En nivå är neuroanatomisk. Sekundärt medvetande blir möjligt när växelverkan mellan sinnescentra och begreppens neurala spår passerar genom två specifika områden i vänster hjärnhalva. Områden som står i förbindelse både med primära sinnescentra, med områden, som alstrar och tolkar ljud, samt med vittförgrenade områden med begreppsbildning. Ur ett neuroanatomiskt perspektiv innebär språkets uppkomst ingen alltför dramatisk förändring.

En annan nivå är organismcentrerad. För däggdjur utan nyanserat språk förblir begreppen privata. Ett enskilt djurs erfarenheter bryts bara indirekt med andra djurs erfarenheter. Med talat språk hävs den isoleringen. När begrepp blir ord blir de i någon mån mångas egendom.

Ytterligare en nivå är social. När begreppen får stabil och kommunicerbar form blir de ett dynamiskt inslag i djurs sociala liv. Språket omformar de tidiga hominidernas flockliv, vilket i sin tur omformar den enskildes begreppsbildning och därmed dess medvetande.

En analys av en förändringsprocess, som tagit några hundra tusen generationer, kan naturligtvis inte skilja ut dessa nivåer ur varandra. Det yttre skeendet, flockens förändring, och det inre skeendet, medvetandets förändring, är så intimt sammanflätade att det blir omöjligt att skilja orsak från verkan. Resultaten har så omformat vårt medvetande att vi inte längre upplever världen på andra däggdjurs vis. De som bar fram språket blev med tiden språkburna människor.

Det är framförallt två begreppskategorier som skiljer vårt medvetande från djurens. Vi delar världen i ”jag” och ”de andra”; och vi delar tiden i ”det som varit” och ”det som kommer”. Båda uppdelningarna blir möjliga först när begrepp tolkas till ord. Ord ger inre begrepp yttre fästpunkter i flockens gemenskap. Det sekundära medvetandet finner en plats utanför det omedelbara nu-flödet. Det är inte längre hänvisat till att självt vara en brottzon mellan förgånget och närvarande. Det har fått ett perspektiv utifrån vilket det kan betrakta brytningen och forma begrepp för de nya aspekter som hör samman med flockens liv. Erfarenheter kring ”jag och den andre” och om ”den tid då jag och den andre inte mer är”.

För människans medvetande tycks samvete vara en konstitutiv aspekt.

Granskning

Edelmans modell för medvetande är en vetenskaplig teori och skall granskas som sådan. Tre frågor tycks relevanta. Bygger modellen på väldokumenterade neurobiologiska fakta? Är den logiskt sammanhängande? Förklarar modellen de egenskaper han tillskriver medvetande? Jag tar frågorna i tur och ordning.

Hur mycket av modellen bygger på säkra fakta och hur mycket är spekulation? Den frågan kan jag inte avgöra. Jag är inte neurobiolog av facket. Men jag har stämt av mot grundkurser i neurobiologi på universitetsnivå. På punkt efter punkt kan man gå till en kursbok och kontrollera: ja, så här tycks nervsystemet vara uppbyggt, de här mekanismerna är väl undersökta. I faktastödet är Edelman, så långt nu jag kan bedöma det, mycket noggrann. Hans modell sammanställer kända fakta till ett dynamiskt system.

Är hans modell en sammanhängande teori som överbryggar det begreppsliga avståndet mellan biologi och psykologi? En utgångspunkt för Edelmans modell är bristfälligheten hos de psykologiska och filosofiska teorier om medvetande som ignorerar det vi faktiskt vet om nervsystemets uppbyggnad och funktion. Man inför luddiga begrepp som ”information” och ”mental representation” utan att bekymra sig om deras eventuella biologiska/neurologiska bas. Men Edelman är också illa tillfreds med den snåla reduktionismen inom neurovetenskapen. Man arbetar enbart med anatomi, fysiologiska mekanismer, kemiska substanser och liknande. Allt det är visserligen nödvändigt, men alltför få forskare inser behovet av övergripande modeller som inbegriper medvetandet. Det leder ofta till meningslösa påståenden av typen: en molekyl ger upphov till en känsla. Med detta tvåsidiga missnöje som utgångspunkt är Edelman ytterst omsorgsfull när han bygger sin modell. Och såvitt jag kan bedöma hänger den ihop.

Men beskriver hans modell det den skall beskriva? Han gav definitionen: medvetandet är ett unikt, enbart subjektivt tillgängligt fenomen, ett outtömligt variationsrikt flöde och samtidigt en sammanhållen helhet. Kan modellen svara mot ett sådant fenomen? Såvitt jag kan förstå kan den det. De egenskaper han tillskriver medvetande på en fenomenologisk nivå återfinns också på modellnivå. Unikt? Ja, det finns inte två däggdjurshjärnor som är lika. Inte två individer som har identiska erfarenheter. Subjektivt tillgängligt? Ja, det formar sig efter det enskilda djurets livserfarenheter som är tydbara endast för djuret självt. Outtömligt variationsrikt? Ja, och det är väl själva nerven i Edelmans modell. Han undersöker vad som kan hända i självstrukturerande, neurala nätverk. Han visar att där finns en dynamisk, oöverskådlig mångfald av möjligheter.

Men på en viktig punkt är modellen oklar. Hur kan mångfalden hållas samman till en odelbar helhet? Hans svar, växelverkan, är inget bra svar. Han utvidgar det därför med ett spekulativt tillägg. Det uppstår kanske någon sorts sammanbindande resonansfenomen mellan alla de otaliga nervgrupper och nervcentra som vid ett aktuellt tillfälle bidrar med någon aspekt till det som finns i medvetandet. Kanske upprätthåller de kontakten genom att utbyta signaler inom ett begränsat frekvensområde. Om ett nervcentrum glider ur frekvensområdet, kommer dess bidrag för tillfället att glida ur medvetandet. Men det är än så länge bara en gissning. Och det finns inte faktaunderlag för annat än gissningar.

Men anta att man så småningom kan lokalisera de mekanismer som håller samman medvetandet till en enhet, en mekanism av typen ett visst frekvensområde, kommer man då att kunna dra slutsatsen att medvetandet är denna frekvens eller kommer ur denna mekanism? Nej, det vore ett meningslöst påstående. Medvetandet är inte den ena eller andra mekanismen. Vill man undvika meningslösheter får man hålla kvar Edelmans formel: erinrad närvaro.

Så vad blir slutsatsen av denna granskning? Att Edelman satt samman en tänkvärd, kanske hållbar, naturvetenskaplig modell för medvetande? Ja, och därmed skulle man alltså kunna avsluta den naturvetenskapliga världsbilden? Är den alltså fullbordad? Finns det inga blinda fläckar, inga sprickor att täta? Nej, inte riktigt så, därför att om hans modell skulle visa sig vara någorlunda riktig, så öppnar sig en ny spricka. Världen tycks inte gå att slutgiltigt täta med begreppsliga system. Bara det medvetna djuret vet vad medvetande är.

Edelmans gnosis

Edelman är naturvetare, strikt vetenskaplig men också något av en gnostiker. Han söker den modell där verkligheten sätts samman till en helhet. Därför fortsätter han att fråga. Inte efter obegripliga mysterier utan efter betydelsebärande mönster, förenande principer. Vår värld framstår som ohjälpligt delad. Vi skiljer mellan organismer med och utan medvetande. Gränsen kan vara oskarp men den finns. I sin modell har Edelman sökt precisera hur den skall dras. Men han fortsätter att fråga. Han söker den princip som förenar allt levande.

Hur är liv möjligt? Det är en historisk process, vars ledprinciper är överflöd, ärftlighet, slump och urval. Överflödet ges när organismer förökar sig; ett blir två, två blir fyra. Ärftlighet gör en generation lik den föregående, men slumpen tillåter enstaka avvikelser. Urvalet sorterar ur överflödet fram de organismer som skall ge upphov till nästa generation. Utfallet bestäms av hur väl en organisms egenskaper råkar matcha de förhållanden som för tillfället råder på den plats där den hamnat. Dynamiken i detta skeende leder till släktlinjer, som formar sig till vittförgrenade spår, en sorts slumpvandringar genom den evolutionära historien. Spår av en lång rad enstaka händelser, där inre (genetiska) tillfälligheter växelverkar med yttre tillfälligheter i omgivningen. Gener är inte konstanta storheter, inte föremål som kan sparas i brandsäkra skåp. Inte heller kan våra mentala bilder sparas på någon hårddisk. De finns bara så länge de används. De är tillfälliga hopkopplingar i ett omfattande minne.

Edelman låter sina ord falla så att när han skriver om neurala processer som bär vårt medvetande, då skall även den evolutionära historien bli synlig. I avslutande reflexioner blir han explicit. Minne, i dess mer omfattande betydelse, är den princip som förenar medvetande med allt biologiskt liv. Tillfälliga händelser, episoder där inre och yttre råkar delvis sammanfalla – de blir spår som fogas till andra spår för att bli nya meningsbärande minnen. Det är då ingen avgörande skillnad att livets minne bärs av DNA-molekyler och medvetandets av neurala nät.

Men Edelman fortsätter att fråga. Det finns ytterligare en uppdelning som måste överbryggas för att nå det system som innefattar Allt som en enhet. Vi skiljer mellan levande och icke-levande föremål. Finns det också här en förenande princip? Visserligen drömmer fysiker om Den stora förenande teorin, men för att nå den är de benägna att utesluta livet och medvetandet. De tycks betrakta det som alltför krångliga varianter av fysik. De rymmer inte något av det fysiker älskar mest av allt: symmetri.

Symmetri dyker upp överallt i den fysiska världen. Man vet inte riktigt varför den finns, men den är användbar. Den gör naturlagarna förhållandevis enkla. Den lockar fram visionen av Den stora symmetrin, som enkelt sorterar in allt på sina rätta platser. Men bland annat tiden ger besvär. Den har egenheter som avviker från rummets tre dimensioner. Hur skall man förstå tidens dubbeltydighet: detta att den både har och saknar riktning? Men om man då betänker att minne är den sammanfattande principen för liv och medvetande, ett minne som består av meningsbärande spår av förfluten närvaro. Om nu det förflutna uppstår i det närvarande, när det närvarande blir synligt i det förflutna, borde man då inte …

Här avbryter Edelman sin tankegång. Han vill inte gå längre. Den givna fortsättningen hade blivit klassisk gnosticism i modern språkdräkt. Ännu en begreppslig modell som försäkrar oss att vårt liv och vårt medvetande ingår som en omistlig del av Alltet. Att vi är spridda skärvor från en gammal Helhet. Jovisst, det låter sig sägas. Men vad gör vi av det? Det ändrar ju inte det ängsliga faktum att vårt liv och vårt medvetande är begränsade och ändliga realiteter. Det upphäver tillvarons splittring. Det hjälper oss inte att tyda vårt minne av närvaro.