Vid gränsen

Gränser fascinerar och sätter vårt tänkande i rörelse. Å ena sidan skapar de tydliga skillnader, men betraktar man dem närmare väcker de å andra sidan frågor, osäkerhet och oenighet. Gränser stänger och öppnar på samma gång.

En författare som var djupt intresserad av gränser och gränsland var Sven Delblanc. I hans roman Prästkappan (1963) finns en berättelse i berättelsen som handlar om en hemlighetsfull gammal reseskildring. Där talas det om ”det eviga mörkrets land”, som ligger öster om Felix Arabia. I gränslandet mot mörkret bor ”ett främmande släkte, en spillra av ett vandringsfolk”. Så här beskrivs detta folks förhållande till det okända, mörka landet:

”De blundar och trevar med handen över denna mjuka, varma yta av mörker och lyssnar spänt inåt mörkret och hör kanske ljudet av röster och av nakna fötters steg i sanden. Det händer att de sticker in armen i detta mjuka mörker för att också med känseln uppleva det främmande elementet. Efteråt lyser armen som försilvrad. Men skenet avtar hastigt och snart är armen som förut.”

Delblancs berättelse om gränsfolket, som lever i kontakt med det mörka landet, är suggestiv och kan ges många olika tolkningar. För den som tar del av den innehållsrika och tankeväckande boken Borders and the Changing Boundaries of Knowledge kan berättelsen ses som en allegori både över översättningen och över forskningen om det främmande. Boken är resultatet av ett internationellt symposium i Istanbul 2008 med brett syfte:

”To approach and grasp ­– in particular times and places, and under particular circumstances – the movements back and forth between stable or changing borders and boundaries of different kinds, and changing boundaries of knowledge, understood in the widest meaning, is the topic of this volume.”

Att utsätta sig för det främmande betyder inte bara att uppsöka det okända utan också att återvända och rikta blicken mot det egna. Resenären reser inte bara för att upptäcka det ännu okända – den som studerar det främmande lär sig också att se med en ny blick på det egna. Det visar de följande glimtarna ur antologin. De sammanlagt fjorton bidragen spänner över ett brett fält där gränser och gränsöverskridning behandlas från statsvetenskapliga, etnologiska, översättningsvetenskapliga och idéhistoriska perspektiv; här kan bara ett par nedslag i mångfalden göras.

I Borders-volymen diskuterar Helena Bodin en rad svenska reseskildringar från berget Athos. Bodin beskriver hur de som vallfärdar till den strängt reglerade klosterstaten Athos passerar en rad gränser: en politisk, en kulturell, en språklig, en religiös och slutligen en epistemologisk. Många av besökarna beskriver det de ser efter sina egna färdiga måttstockar. Men två uppmärksamma, sinsemellan mycket olika, resenärer som Sven Lindqvist och Göran Schildt accepterar att här gäller andra koordinater för tid och rum än de hemifrån medförda. I essä­boken Hemmaresan (1959) ser Lindqvist på klosterlivet med distans men reflekterar över dess egen logik. Han kal­lar det ”ett livslaboratorium där de ortodoxa värderingarna kontrolleras”. Och tillägger:

”Även Sverige är en modell där vissa av världens drömmar och mardrömmar förverkligas i miniatyr. Sverige är intressant på samma sätt som Berget. Det är ett ytterlighetsland och de flesta svenskars liv är från världens synpunkt långt underligare än dessa eremiters.”

Göran Schildt berättar i Ikaros’ hav (1957) hur han upplever paradoxen i Athos­munkarnas isolerade liv i ett tidrum vid sidan om det västeuropeiskt sekulära. Perspektiven byter plats. Sittande i ett väntrum grips resenären av att hela världen utanför bara är ”en fönsterutsikt” och att ”allting på Atos gick ut på att lära människorna detta perspektiv, att göra det synliga till utanverk”.

En existentiell perspektivväxling äger, för ett ögonblick, rum innan resenären återvänder till världen utanför klostrets murar. Det som för honom verkade tillhöra den yttersta periferin har i en glimt visat sig som det centrum det är – i den bysantinska kulturen.

Den ryske tänkaren Michail Bachtin, som lade grunden för en dialogisk språk- och kulturuppfattning, har visat att begrepp som ”kärna” och ”äkthet” hotar att bli monologiska och stagnera. Kulturen skapas och lever alltid vid sina gränser, där det egna och det främmande ömsesidigt ifrågasätter varandra. Den norske litteraturforskaren Jostein Børtnes presentation av Bachtins tänkande i Borders and the Changing Boundaries of Knowledge är dock tyvärr så summarisk att den inte, som hade varit möjligt, kopplar ihop de övriga texterna i boken.

Precis som den verkliga resan i rummet kan förändra blicken på det egna så förändrar översättningens resa, till det andra språket och tillbaka till det egna, gränserna för vårt språk och vår värld. Verklig översättning äger rum då språken är asymmetriska, varför varje tanke på en ”perfekt” översättning är en illusion. Det är försöken att överskrida skillnaden som leder till dynamik, förnyelse och förändring i den mottagande kulturen och det mottagande språket. Vad översättaren gör är kanske att sticka in armen i Sven Delblancs mörka land och dra tillbaka den ”som försilvrad”. Översättarens omöjliga men ständigt utövade uppgift är att försöka fånga silvrets sken och bevara något av det för läsaren.

Tetz Rooke spårar i sitt bidrag till symposievolymen ett säreget och föga känt resenärs- och översättaröde: Karin Johnsson (1889–1968) som skrev böcker präglade av ett dubbelt förhållande till Mellanöstern. Hon fascinerades av den arabiska kulturvärlden men stöttes bort av araberna själva som tolkades genom ”orientalismens” klichéer som barbariska, fatalistiska, svekfulla etc. Trots att hon åtminstone till en början saknade kunskaper i arabiska var Johnsson ändå en pionjär som väckte ett djupare intresse för arabvärlden och ibland vände blicken från öster mot den egna kulturen. Hennes egna översättningar var snarast parafraser, anpassade till orientaliserande föreställningar hos läsarna. Karin Johnssons fall visar att även en bristfällig och domesticerande översättning – till skillnad från frånvaron av översättning över huvud taget – förändrar och kan bli startpunkten för nya, verkligt uppsökande översättningar.

Inga Brandell, en av redaktörerna för Borders and the Changing Boundaries of Knowledge, exemplifierar i ett av de avslutande kapitlen hur ett översättningsteoretiskt perspektiv kan berika andra discipliner och bidra till kritiken av den från 1800-talets geopolitik ärvda, i dag ofta kontraproduktiva, disciplinindelningen inom forskningen. Övertagna regionala begrepp och språkgränser har styrt en stor del av forskningen om Mellanöstern. Brandell analyserar särskilt hur begrepp hos den arabiske historikern Ibn Khalduns verk av socialantropologen Ernest Gellner adapterats och omvandlats till en förenklad modell av ett enhetligt ”muslimskt samhälle”. Den postkoloniala kritiken som riktats mot Gellner har emellertid inte gått utanför utan tvärtom förstärkt dennes reduktionism. Först en nyläsning av Ibn Khaldun, som bara tagit sin början, kommer att kunna frigöra potentialen i den store universalistens verk. Den läsningen förutsätter en nyöversättning som enligt Brandell kommer att göra uppenbart varför Ibn Khaldun förtjänar att nämnas bredvid Aristoteles, Platon och Machiavelli.

Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola.