Storverk av den svenska patristikens ålderman

Lagom till sin hundraårsdag har Olof Andrén givit ut en översättning av kyrkofadern Irenaeus huvudarbete Mot heresierna. Det är ett fylligt urval vi får, de utlämnade partierna är i regel markerade.

Med tanke på att Irenaeus var en hu­vudgestalt i kampen mot gnosticismen är det märkligt, att detta verk inte tidigare har översatts. Intresse har inte saknats, och Gustaf Wingren satte i Människan och inkarnationen enligt Irenaeus (1947) ljuset på den grekiske kyrkofadern i den svenska teologin, där tidigare endast Augustinus ansetts vara renlärig nog. I och för sig kan man förstå detta dröjsmål, ty de gnostiska system som Irenaeus utförligt beskriver upplevs numera som mycket besynnerliga och till och med arianismen kan i jämförelse därmed framstå i ett förklarat skimmer.

Den första boken är helt ägnad en framställning av de olika gnostiska lärorna. Säkert har Andrén gjort rätt i att översätta också detta, eftersom den kommande framställningen annars skulle hänga i luften. Det är emellertid först från och med den andra boken som verket kan läsas med någon uppbyggelse. Per Beskow påpekar i inledningen att verket inte på något sätt är lämpat för sträckläsning. Det är alldeles riktigt. Redan bokens titel Mot heresierna visar att det inte är fråga om en systematisk troslära, utan om en stridsskrift.

Vi vet mycket litet om Irenaeus liv. Han var född i Smyrna i Mindre Asien, blev biskop i Lugdunum (Lyon) och led martyrdöden i början av 200-talet. Ännu under medeltiden kunde hans grav ses där. I och med att gnosticismen i dess antika utformningar inte längre var ett hot mot kyrkan, råkade hans verk i glömska. Länge var endast en latinsk översättning känd, nu finns det en på grekiska. En annan skrift av Irenaeus, Epideixis, är känd endast i armenisk version.

Det som först slår en modern läsare är förmodligen mängden av bibelcitat. Irenaeus är i hög grad en skriftteolog. Han bygger på hela Bibeln, inte minst på Gamla testamentet som särskilt Markion förnekade, men även på Johannes Uppenbarelse som tidigt var känd i den östliga delen av kyrkan, var­ifrån Irenaeus kom. Hans mest angelägna ärende är att hävda identiteten mellan skapelsens Gud och Jesu Kristi fader, därnäst inkarnationen. Under vägen belyses många delar av tron, och vi får läsa den äldsta kända förteckningen över biskoparna i Rom. Den apostoliska lärosuccessionen är avgörande för honom. Heretikerna står inte i den apostoliska traditionen.

Ibland tar han upp frågeställningar som inte nödvändigtvis är av polemisk art utan som naturligt kan uppkomma. En sådan är om människan har skapats med fri vilja (ja, enligt Irenaeus), en annan om Gud inte kunde ha skapat människan fullkomlig från början och så ha undvikit det som skedde i Eden. Enligt vår kyrkofader var det inte möjligt, eftersom de första människorna var skapade som barn och inte kunde ha burit något så stort. ”Så var Gud också i början i stånd att ge det fullkomliga åt människan, men som nyskapad var hon oförmögen att ta emot det eller behålla det om hon tog emot det” (IV, 38, 2).

En modern läsare tycker kanske ibland att författaren inte har valt det mest lämpade bibelordet som stöd för sin tanke. Inte heller är logiken i tankegången alltid övertygande. Irenaeus hade nog ingen högre grad av filosofisk bildning, till skillnad från Origenes, men han kämpade med goda vapen för trons renhet i en tid då det verkligen var av nöden.

Någon kommentar till texten får vi inte, men korta noter när det kan behövas. Litteraturhänvisning finns i Inledningen, och ett bibelregister avslutar. Den svenska patristikens åldersmän, Olof Andrén och Per Beskow, är vi skyldiga stort tack för denna insats.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.