En drömsk resa till landet

Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag.
Översättning av Tomas Håkanson.
Ersatz 2015, 325 s.
Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag.
Översättning av Tomas Håkanson.
Ersatz 2015, 325 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den som färdats med tåg i östra Europa känner nog igen många av de stämningar som journalisten, författaren och poeten Andrzej Stasiuk, född 1960 i Warszawa, manar fram i På vägen till Babadag. Boken utkom i original år 2004, vilket gör Stasiuks iakttagelser något inaktuella sett till dagens utveckling i Ukraina, nyfascismens utbredning och den senaste tidens flyktingströmmar, men stora delar av hans text har ändå en relativt tidlös prägel. Boken kan bitvis läsas som en drömsk reseskildring, något av en litterär dagbok.

Läsaren inser på ett tidigt stadium att författaren färdas utan bestämda mål i de östeuropeiska länderna. Lika uppenbart är att han känner av vilken väg han ska välja. Större städer lockar honom sällan. I stället är det byarna som frestar till besök, gärna ute i periferin. Författaren säger sig vara ”besatt” just av ”gränstrakternas tomhet”, och han tycks emellanåt erfara något av vad Peter Handke kallat ”gränssvindel”.

En viss riktning visar ändå färden, även om Stasiuks vägval styrs mer av intuition än av karta. Allra helst uppsöker han ”platser som sällan vidrörs av en främlings blick”, områden där tingen kan spegla ett intressant skikt ur det förgångna. Det är inte någon originell föresats hos en orädd resenär, men Stasiuk äger ett väderkorn som är pålitligt nog att föra honom till många specifika miljöer. Till det som han också söker hör sönderfall och förstörelse, inte utan en önskan om att vara ensam på plats. ”Ett överflöd av blickar gör världen förbrukad och utsliten som en gammal karta”, skriver han.

En stor del av vistelsen äger rum i ungerska och rumänska byar. Författaren är inte alltid ensam. Han möter gränsvakter, soldater, svartväxlare, klosterbröder och slitna arbetare. Byarna och deras invånare studeras med nyfiken blick, skarpt, detaljerat, företrädesvis på nära håll, medan längre samtal däremot inte redovisas. Mellan varven bjuds stämningsmättad naturbeskrivning. Klara dofter träder fram, liksom ljus och skugga, alltmedan Stasiuk vandrar vid kyrkor, gravplatser, krogar, nedlagda stationer, bunkrar och ödemark. För längre sträckor använder han vanligen bil eller tåg, ibland även färja, och en spännande del av den rumänska resan går i spåren av filosofen Emil Cioran; bland annat lockar dennes födelseby till besök. Ett par av dennes texter kommer i bild under den etappen – Stasiuk verkar äga viss dragning till Ciorans pessimism. Ett fåtal andra östeuropeiska författarskap berörs parentetiskt under resans gång, men nedslagen blir hastiga eftersom Stasiuk oftast är i rörelse.

Trots mängden av destinationer hinner han ändå dröja vid de platser som tycks tala mest. Ur deras atmosfärer manar han fram ett förflutet med ledning av de föremål som råkar visa sig. I lyckosamma stunder slås han av en skönhet som framträder på grund av landskapets och byggnadernas långa förflutna, ofta i kraft av slumpmässiga detaljer. Som resenär ser Stasiuk dessa avtryck med främlingens blick, utifrån. Orhan Pamuk skriver: ”De som njuter av fattigdomens och det historiska förfallets tillfälliga skönhet, de av oss som ser det pittoreska i ruinerna – vi är utan undantag människor utifrån.” (Istanbul: minnen av en stad).

Alla platser får dock inte fäste hos författaren. Somliga förblir slutna, stumma, livlösa, som om de aldrig funnits. De tycks vila i en gråzon som han inte riktigt kan nå, eller vill komma åt. Kanhända står betraktaren då på rätt plats, fast vid fel tidpunkt. Läsaren kan också känna att textens avsnitt tillkommit vid skilda tidpunkter och ganska olikartade tillstånd. Att författarens närvaro varierar så tydligt har säkert att göra med resans omfattning. Inspirerade partier varvas således med monotona passager där Stasiuk endast förmår väcka svagt liv åt sina intryck och där ledan ibland lägger sig som en hinna över orden. I dessa avsnitt tenderar han också att bli pratig och privat, och textens avsaknad av sammanhängande tråd blir då påtaglig. I sina bästa stunder släpper författaren desto mer fram sitt jag, som i ett reportage från Moldavien. Avsnittet bjuder väsentliga inblickar från ett fattigt land, vars folk enligt legenden råkade sova den dag Gud Fader fördelade mark. Stasiuks målar upp bilder med vaken blick samtidigt som drömska sekvenser effektfullt varvas med svart realism.

Andrzej Stasiuk är internationellt väl uppmärksammad och har sedan debuten i början av 1990-talet givit ut ett 20-tal böcker, varav några föreligger i svensk översättning. Liksom På vägen till Babadag rör sig flera av texterna i gränslandet mellan resa och fiktion. Det tycks vara en framkomlig väg i ett hittills vitalt författarskap.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag.
Översättning av Tomas Håkanson.
Ersatz 2015, 325 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den som färdats med tåg i östra Europa känner nog igen många av de stämningar som journalisten, författaren och poeten Andrzej Stasiuk, född 1960 i Warszawa, manar fram i På vägen till Babadag. Boken utkom i original år 2004, vilket gör Stasiuks iakttagelser något inaktuella sett till dagens utveckling i Ukraina, nyfascismens utbredning och den senaste tidens flyktingströmmar, men stora delar av hans text har ändå en relativt tidlös prägel. Boken kan bitvis läsas som en drömsk reseskildring, något av en litterär dagbok.

Läsaren inser på ett tidigt stadium att författaren färdas utan bestämda mål i de östeuropeiska länderna. Lika uppenbart är att han känner av vilken väg han ska välja. Större städer lockar honom sällan. I stället är det byarna som frestar till besök, gärna ute i periferin. Författaren säger sig vara ”besatt” just av ”gränstrakternas tomhet”, och han tycks emellanåt erfara något av vad Peter Handke kallat ”gränssvindel”.

En viss riktning visar ändå färden, även om Stasiuks vägval styrs mer av intuition än av karta. Allra helst uppsöker han ”platser som sällan vidrörs av en främlings blick”, områden där tingen kan spegla ett intressant skikt ur det förgångna. Det är inte någon originell föresats hos en orädd resenär, men Stasiuk äger ett väderkorn som är pålitligt nog att föra honom till många specifika miljöer. Till det som han också söker hör sönderfall och förstörelse, inte utan en önskan om att vara ensam på plats. ”Ett överflöd av blickar gör världen förbrukad och utsliten som en gammal karta”, skriver han.

En stor del av vistelsen äger rum i ungerska och rumänska byar. Författaren är inte alltid ensam. Han möter gränsvakter, soldater, svartväxlare, klosterbröder och slitna arbetare. Byarna och deras invånare studeras med nyfiken blick, skarpt, detaljerat, företrädesvis på nära håll, medan längre samtal däremot inte redovisas. Mellan varven bjuds stämningsmättad naturbeskrivning. Klara dofter träder fram, liksom ljus och skugga, alltmedan Stasiuk vandrar vid kyrkor, gravplatser, krogar, nedlagda stationer, bunkrar och ödemark. För längre sträckor använder han vanligen bil eller tåg, ibland även färja, och en spännande del av den rumänska resan går i spåren av filosofen Emil Cioran; bland annat lockar dennes födelseby till besök. Ett par av dennes texter kommer i bild under den etappen – Stasiuk verkar äga viss dragning till Ciorans pessimism. Ett fåtal andra östeuropeiska författarskap berörs parentetiskt under resans gång, men nedslagen blir hastiga eftersom Stasiuk oftast är i rörelse.

Trots mängden av destinationer hinner han ändå dröja vid de platser som tycks tala mest. Ur deras atmosfärer manar han fram ett förflutet med ledning av de föremål som råkar visa sig. I lyckosamma stunder slås han av en skönhet som framträder på grund av landskapets och byggnadernas långa förflutna, ofta i kraft av slumpmässiga detaljer. Som resenär ser Stasiuk dessa avtryck med främlingens blick, utifrån. Orhan Pamuk skriver: ”De som njuter av fattigdomens och det historiska förfallets tillfälliga skönhet, de av oss som ser det pittoreska i ruinerna – vi är utan undantag människor utifrån.” (Istanbul: minnen av en stad).

Alla platser får dock inte fäste hos författaren. Somliga förblir slutna, stumma, livlösa, som om de aldrig funnits. De tycks vila i en gråzon som han inte riktigt kan nå, eller vill komma åt. Kanhända står betraktaren då på rätt plats, fast vid fel tidpunkt. Läsaren kan också känna att textens avsnitt tillkommit vid skilda tidpunkter och ganska olikartade tillstånd. Att författarens närvaro varierar så tydligt har säkert att göra med resans omfattning. Inspirerade partier varvas således med monotona passager där Stasiuk endast förmår väcka svagt liv åt sina intryck och där ledan ibland lägger sig som en hinna över orden. I dessa avsnitt tenderar han också att bli pratig och privat, och textens avsaknad av sammanhängande tråd blir då påtaglig. I sina bästa stunder släpper författaren desto mer fram sitt jag, som i ett reportage från Moldavien. Avsnittet bjuder väsentliga inblickar från ett fattigt land, vars folk enligt legenden råkade sova den dag Gud Fader fördelade mark. Stasiuks målar upp bilder med vaken blick samtidigt som drömska sekvenser effektfullt varvas med svart realism.

Andrzej Stasiuk är internationellt väl uppmärksammad och har sedan debuten i början av 1990-talet givit ut ett 20-tal böcker, varav några föreligger i svensk översättning. Liksom På vägen till Babadag rör sig flera av texterna i gränslandet mellan resa och fiktion. Det tycks vara en framkomlig väg i ett hittills vitalt författarskap.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.