Den europeiska avkristningen – ett undantag

Varför var det kring sekelskiftet 1500 omöjligt att inte tro på Gud, men år 2000 inte bara lätt utan för många ofrånkomligt? Man ser inte längre Guds hand i det som sker. Världen är avförtrollad.

Så börjar filosofen Charles Taylor sin A Secular Age från 2007. Han ser den västerländska sekulariseringens rot i reformationens projekt att höja medvetandenivån hos individen och kontrollera det vildvuxna: att avskaffa folkfromhet och karnevaler för att skapa flitiga, disciplinerade och förutsägbara människor i ett välordnat samhälle, en strävan som i längden ledde till den sekulära humanismen utan Gud. Kvar blev en radikal individualism som vill vara ”sann mot sig själv”. Men i detta öde land börjar de unga på nytt att söka sig bortom gränserna, bort från ”exkarnationen”, andlighetens okroppslighet, och söka ett eget originellt uttryck i mängden av livsstilar. Andligheten tar sig nya och mångskiftande former.

Det var länge en trossats bland sociologer och folk i allmänhet att modernisering leder till avkristnande. Tesen stämmer inte, enligt den tyske sociologen (verksam även i USA och Sverige) Hans Joas, som i Tro som alternativ vill visa att den europeiska avkristningen är ett undantag från den globala utvecklingen. Kristendomen har upplevt exempellösa framgångar i Afrika. Mellan 1965 och 2011 växte den kristna andelen av Afrikas befolkning från 25 till 46 procent. I Sydkorea bekänner sig en tredjedel av befolkningen numera till den kristna tron, som också utövar stor lockelse i vissa delar av Kina och bland utlandskineser. I Latinamerika har pingströrelsen och andra protestantiska riktningar skördat enorma framgångar. I USA har trossamfundens medlemsantal tredubblats mellan 1800 och 1950 i förhållande till befolkningen. Den nordamerikanska religiositeten är inte ett arv från de puritanska pilgrimsfäderna, inte heller en geografisk förflyttning av europeisk underutveckling, som i Polen och Irland: merparten av utvandrarna blev mer religiöst aktiva efter sin flytt till USA. Vi befinner oss i själva verket i en av de mest expansiva faserna av kristendomens historia.

Joas är skolad i amerikansk pragmatism och i Max Webers och andra tyska tänkares sociologi, som markerade övergången från historicismen (att utvecklingen följer obönhörliga lagar) till modern samhällsvetenskap. Weber (död 1920) är mest bekant för sin tes om världens avförtrollning (Entzauberung) och den ”protestantiska etiken”. Joas inspireras också av den lutherske religionsfilosofen Ernst Troeltsch (död 1923) och hans undersökningar av sambandet mellan protestantismen och religiös individualism.

Hans Joas är som pragmatist van att analysera alla sorters fenomen med utgångspunkt i människors handlingar. Han vill visa att tesen om religionens försvinnande till följd av moderniseringen är en myt, en ohållbar uppfattning redan av det skälet att såväl religion som modernisering och sekularisering är tvivelaktiga begrepp. Religion är inget entydigt begrepp. Max Weber själv, som var förtjust i exakta definitioner, avstod medvetet från att definiera religionsbegreppet. För Joas är religion mer än värdesystem: ”Den religiösa tron bygger på intensiva upplevelser; den gör det möjligt att delta i ritualer som i sin tur är källa till upplevelser; den tillhandahåller förebilder som vi uppmuntras att lära av; den innehåller berättelser och myter som hjälper oss att tolka vårt eget liv och vår historia och besvara frågan om livets mening” (s. 126). Alla dessa upplevelser är alltför mångfasetterade för att kunna fångas i enkla formler.

Sekularisering kan betyda tre saker: att religionen generellt minskar i betydelse, att den försvinner från det offentliga rummet, och att vissa samhällsområden (ekonomi, vetenskap, konst, politik) befrias från religiös kontroll. Men komplikationen är att man kan vara troende utan att regelbundet besöka kyrkan, eller icke-troende och kvarstå som formell medlem. Länge talade man om privatiseringen av religionen, men under senare decennier har offentliga religiösa yttringar blivit vanligare. Många refererar till den gamla socialdemokratiska principen att religionen är en privatangelägenhet, men hur långt bör denna reträtt gå: bör den hålla sig inom familjen, inom smågrupper eller enbart inom individen?

Också modernisering är ett undflyende begrepp. Det kan betyda ekonomisk tillväxt och vetenskapliga och tekniska framsteg, men sådana har skett genom hela historien. Ordet kan också syfta på den så kallade moderniteten. Joas bestrider att det skulle finnas en enhetlig moderniseringsprocess. Han vill ersätta begreppet med (den filosofiska) termen kontingens, i betydelsen ett spektrum av icke-nödvändiga möjligheter. Den enorma ökningen av individuella handlingsalternativ, oändliga valmöjligheter (partners, religioner, ideologier och livsstilar) i förening med mobiliteten, internets gränslösa kontaktmöjligheter och kontrollen över den biologiska reproduktionen medför att vi nu har tillträde till områden som tidigare låg utom mänsklig kontroll. Paradoxalt nog kan mängden av handlingsalternativ leda till förlamning.

Att tro sig gå i spetsen för utvecklingen därför att man är icke-troende är lika otidsenligt som att självbelåtet anse sig vara en moraliskt bättre människa bara för att man är troende, eller att religionens grepp om befolkningen är nödvändigt för att undvika moraliskt sammanbrott. Om båda dessa vanföreställningar från 1800-talet kunde röjas ur vägen skulle möjligheterna öppnas för troende och icke-troende att resonera med varandra kring den moraliska universalismens grundläggande värderingar, hävdar Joas. Vår tids skiljelinjer går inte längre mellan troende och icke-troende utan mellan universalister och deras (nationalistiska eller rasistiska) fiender.

Joas ifrågasätter också den vanliga uppfattningen att sanningsanspråk potentiellt leder till våld, vilket brukar tillvitas monoteismen. Det stora genombrottet i filosofins historia, i antikens Grekland, syftade i hög grad till att skilja sant från falskt. Man får inte heller förbise våldspotentialen i den sekulära rationaliteten. Varje kritik av sanningsanspråk kan dessutom bara ske med anspråk på att ha rätt.

Sekulariseringstesens förespråkare överdriver enligt Joas påståendena om det förmoderna Europas religiositet. Reformatorernas strävan att höja den religiösa bildningsnivån visar att kunskaperna var bristfälliga, och lagen hade inte behövt kräva kyrkobesök om folk hade gått frivilligt. Bilden av befolkningen som foglig och godtrogen är en romantisk idealisering av det förflutna. Modernisering behöver inte alls leda till sekularisering, och sekularisering sker ofta utan modernisering.

Den ökade kontingensen tvingar oss att möta allt fler främmande människor, vilket gör förmågan till empati allt viktigare för fredlig samexistens. Den som bara känner sin egen lilla värld tror att ingen annan finns, med Oscar Wildes ord ”de oberestas dogmatism”. Mötet med andra värden, livsstilar och trosföreställningar tvingar till insikten att ens egna åsikter och bindningar inte var så självklara som man inbillat sig. Detta leder med nödvändighet till relativism, som ser alla värden och världsbilder som lika bra eller lika oförsvarbara, menar sociologen Peter Berger (född 1929). Joas vill vederlägga denna teori. Det amerikanska samhället har visat att pluralism tvärtom stärker tron. Liksom Charles Taylor hävdar han att lättheten att konvertera från en tro till en annan, och från icke-tro till tro och tvärtom, inte innebär att den tro man till slut ansluter sig till skulle bli svagare, som Berger menar, utan tvärtom blir den starkare, eftersom den kan jämföras med tydligare alternativ.

Vad har då kristendomen för framtidsutsikter? Det ironiska svaret tycks vara att om kristendomen håller på att blekna bort i dagens Europa, så håller den samtidigt på att flytta dit genom flyktingvågorna, som ingalunda består av enbart muslimska migranter. Det är för tidigt att säga hur denna oväntade utveckling påverkar det religiösa landskapet framöver. Mycket beror på om religionerna kan leva i dialog och inte i konflikt med varandra. Därför måste kristendomen aveuropeiseras, något som håller på att ske i accelererande omfattning.

Europa har aldrig varit helt homogent. Den judiska traditionen var ständigt närvarande, och den kristna mystiken påverkades av sin judiska motsvarighet. Den helige Franciskus påverkades av mötet med muslimerna. Den islamska lärda traditionen bidrog till framväxten av det europeiska universitetet. Man kan vara varm anhängare av den europeiska samarbetstanken och varmt kristen, men att identifiera dessa båda hållningar är ingen bra idé. De kristna bör se tron som ett vitalt alternativ bland flera andra alternativ, som inte måste uppfattas som hot.

Kristendomen har sitt ursprung utanför Europa, en insikt som blir alltmer självklar i dag när kristendomen globaliseras (och påven kommer från Latinamerika). Den kristna läroframställningen måste ta kärlekens etos som utgångspunkt för alla sina uttalanden och inte bygga på tvivelaktiga antropologiska eller naturrättsliga antaganden, utan låta kärnan i det kristna kärleksbudskapet få fritt spelrum.

Till sin egen katolska kyrka ger Hans Joas rådet att göra upp med sin tunga byråkrati, bristande transparens och otympliga organisation, med svagt skydd för individens rättigheter. Den katolska kyrkan riskerar alltid att vara attraktiv av felaktiga skäl, ”att bli uppskattad som en storslagen ruin eller en antikvitet vars äkthet är bevisad”, och inte på grund av sitt egentliga ärende: evangeliet, den hoppfulla nyheten.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.