Mellan rummen i folkhemmet

Det har ofta sagts att folkhemmet är en ovanligt framgångsrik samhällsvision. Som begrepp är det en genial kombination av det förmoderna fenomenet folk och den senmoderna företeelsen hem. På ett paradoxalt sätt förenades här sociologen Ferdinand Tönnies klassiska kategorier Gesellschaft och Gemeinschaft. Det stora, anonyma, moderna samhället gifts i en svensk politisk dragkamp samman med den lilla, intima förmoderna gemenskapen. Folkhemmet är en brygga mellan Bondesverige och den moderna industrinationen. Vänsterns idéer om jämlikhet och högerns plädering för etniskt nationell sammanhållning smälts samman.

Vi vet hur det gick till. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson skapade en otroligt slagkraftig symbol för det svenska 1900-talets välfärdsbygge, när han erövrade termen folkhem från den konservative forskaren och politikern Rudolf Kjellén. Hansson gjorde denna erövring 1928 i ett riksdagstal som sedan blev en klassisk programskrift. Han yttrade där de berömda orden:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Visionen var ett sammansvetsat svenskt folk, där en social utjämning skulle ske. Och denna vision skulle uppnås med en demokratisk kamp mot klassorättvisorna. Först ett femtiotal år senare aktualiserades frågan om könsdiskriminering. I vår tid har en annan form av ojämlikhet kommit i fokus, den etniska. Till följd av en proportionellt sett mycket stor invandring kring sekelskiftet 2000 har det svenska samhället kommit att omvandlas. Det homogena – läs: hegemoniska – folkhemmet har med sina inneboende krav på assimilering blivit en problematisk samhällsmodell för alla som vill använda den, och de är fortfarande många. Och många är nostalgiska, inom alla politiska partier, men kanske mest inom SD och S.

För att få syn på olika individers och gruppers relativa utsatthet har det analytiska redskapet intersektionalitet blivit centralt på senare tid. Med detta som murbräcka skulle visionen i ovan citerade ord från Per Albin kunna genomföras på ett acceptabelt sätt, men frågan är om ordet folkhem fortfarande skulle vara adekvat. Det vidhäftas fortfarande alltför mycket av likriktning och hegemoni.

Per Albin Hansson och hans partikamrater övervägde på 1920-talet att lansera det mer liberala begreppet medborgarhem som slagord men valde i stället det konservativa folkhem. Medborgarskapstanken är nu hundra år senare mer aktuell än någonsin.

En pojke föds i Grimslöv i södra Småland år 1990. Han har svenska som modersmål, som enda modersmål. Han växer upp i ett samhälle med sex- till sjuhundra innevånare. Enligt Wikipedia finns där livsmedelsbutik, pizzeria, kiosk, café, pensionat, bank, lågstadieskola, föreningslokal med bibliotek, folkhögskola, föreningar för sport och kultur. Han kallas av och till apa eller neger – av sina vänner i byn. Hans namn är Alexander Mahmoud. Han har en kroatisk mor, en egyptisk far, en polsk styvfar. Han talar inte kroatiska, inte arabiska, inte polska. Den hemby som han i yttre avseende är välintegrerad i lever med en extrem vardagsrasism, trots att det finns mycket få utrikes födda där. 25 procent röstade på SD i förra valet.

I sin bok Mellan rummen tar Alexander Mahmoud oss med på en resa mellan Grimslöv och Stockholm, där han nu bor som frilansande fotograf. I dagboksanteckning­ar skissas vardagsbilder av och samtal i mellanrummen i det svenska folkhemmet. De rum där en stor del av befolkningen bor, både de som finns och marginaliseras (rasifierade såväl som rasister) och de som inte finns, de papperslösa. Vi får följa Mahmouds iranska flickvän Shirin på en absurd färd mot ett uppehållstillstånd efter 12 års skuggtillvaro i olika (mellan)rum, där hon försörjt sig, ägnat sig åt social, politisk och kulturell verksamhet utan att ha bankkonto, fast telefon, säker bostad, sjukförsäkring, giltig id-handling – men med massor av vänner.

Alexander och hans Shirin reser runt och visar varandras Sverige från Malmö till Kiruna: flyktingförläggningar, andrahandsboenden, stamställen, kompisar, släktingar. Det är en resa genom glädje och sorg, bland rasifierade och rasister och vanliga svennar som kiosktanten i Grimslöv som uppmanar Alexander att rösta rätt, det vill säga på vad som helst utom SD. Det är ju bara en ogrundad frustration och miss­nöjesattityd att rösta på SD.

Alexander Mahmoud frågar sig själv och andra om han har ett svenskt ursprung. Han menar själv att han inte har något annat eget ursprung. Sina föräldrars ursprung har han aldrig fått ta del av och inte heller sökt reda på själv. Han har försökt och försöker hela tiden vara svensk men passar aldrig in helt och hållet och släpps endast in som villkorad. ”Fan vad jag inte gillar nationaldagen”, säger Alexander. ”Fuck Sweden nationaldag”, säger Shirin och fortsätter, ”Det är bara en påminnelse över att jag inte är välkommen här? Jag har jobbat på varje Nationaldag sen jag kom hit och ändå får jag inte medborgarskap.”

När vi lämnar paret Alexander–Shirin är de på väg utomlands på en kort semester. De passerar gränsen med den uppgivna reflektionen: ”Att allt kan vara så bra men ändå så fel. Jag hoppas att vi lämnar Sverige för gott en dag.”

Vilken skulle lösningen vara på de samhällsproblem som målas upp i Alexander Mahmouds reportagebok? Att avskaffa många av mellanrummen, att göra de svenska rummen mer gemensamma? I sin debattbok Farväl till folkhemmet. Frihet, jämlikhet och sammanhållning i invandrarlandet Sverige tar statsvetaren Andreas Johansson Heinö än en gång sig an denna problematik. Han gör det genom att översiktligt teckna historien om hur Sverige blivit mångkulturellt och systematiskt teckna det liberala alternativet till folkhemmet, ett samhälle som bygger på medborgarskap, inte etnisk nationalism. Johansson Heinö talar för ett medborgarhem.

Johansson Heinö beskriver i de fem första kapitlen hur det svenska folkhemmets ideal och normer bidragit till att göra Sverige till ett illa förberett invandrarland, om man avser att bygga ett mångkulturellt samhälle som inte assimilerar alla i ett svenskt folkhemskt slukhål utan både integrerar och ger frihet på samma gång. Nostalgin efter alla kulturella uttryck för svenskheten går inte att återskapa i verkligheten: allmän värnplikt, gemensamma (sekulariserade) högtider, husmanskost, elvakaffe, statlig tv, enhetsskola, hemmafruideal, malmstensk inredningsstil etc. I dessa kapitel ges relevant statistik och analyseras invandrings- och integrationspolitiken och debatterna om den på ett klargörande sätt.

Det är dock i det avslutande kapitlet som det hettar till ordentligt, när frågan om man kan vara svensk medborgare utan att vara (etniskt) svensk ställs på sin spets. Det dilemma som han i frågeform formulerar boken igenom är: ”Är målsättningen att Sverige ska bli mångkulturellt på riktigt eller att invandrare ska assimileras in i en svensk värdegemenskap?” Och hur är det med samerna? De menar sig inte vara etniska svenskar, men är likafullt fullvärdiga svenska medborgare. Johansson Heinö menar att medborgarskapet, när det fungerar som bäst, skyddar enskilda och grupper mot både ”påtvingad assimilation och framväxten av destruktiva etniska enklaver”. Han pläderar för en ”tunnare men skarpare svenskhet” som grund för en medborgargemenskap med stor frihet.

Varför skarpare svenskhet? För att något ska vara betydelsefullt och erfaras som eftersträvansvärt måste det vara tydligt och förenat med vissa krav. Vad skulle då det skarpa kunna bestå av? Johansson Heinö pekar på tre politiska förändringar, som han menar skulle åstadkomma en respekt för medborgarskapet men även bidra till en påtagligare inkludering i en svensk gemenskap. Vad som för närvarande krävs för att få ett svenskt medborgarskap är uppehållstillstånd, fem års hemvisttid och ”ett skötsamt leverne” (läs: ej vara grovt kriminell). Utöver detta skulle det kunna krävas ett medborgarskapsprov relaterat till Sveriges grundlag, demokratin och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Medborgarskapsceremonin borde bli obligatorisk och statligt arrangerad. För det tredje menar Johansson Heinö att härstamningsprincipen för medborgarskap borde ersättas med en modifierad territorialprincip. Alla som föds i Sverige, oberoende av föräldrars härstamning och medborgarskap, blir svenskar. Modifieringen skulle bestå av villkoret att föräldrarna ska ha uppehållstillstånd. På så sätt menar han att ”vi skulle kapa den sista länken mellan medborgarskap och etnicitet” och skapa en sammanhållning i samhället på en för alla gemensam grund. För egen del håller jag helt med honom i hans väl formulerade och klart underbyggda pläderingar. Den retoriska slutklämmen ”Så kan vi värna frihet, jämlikhet och sammanhållning i invandrarlandet Sverige” klingar förhoppningsfullt.

I Andreas Johansson Heinös svenska medborgargemenskap skulle Shirin och Alexander Mahmoud förmodligen bli mer hemmastadda och medborgarskapet mer attraktivt.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.