De okända gifta prästerna

En av den katolska kyrkans bäst bevarade hemligheter är att några tusen av hennes knappt 420 000 präster är gifta. Sedan fornkyrkans dagar måste biskoparna i både den katolska och den ortodoxa världen leva i celibat. Tanken att man efter prästvigningen inte kunde ingå äktenskap fanns tidigt, likaså har munkar och nunnor haft hög status både i öst och väst, men i öst bevarades seden med gifta församlingspräster fram till i dag. Visserligen fick de ogifta prästerna snart nyckelpositioner, de gestaltade (i teorin) tydligare Jesu obundna, fattiga, liv och kunde lättare klara av förföljelsetidernas svårigheter. Att asketiskt ”bära korset” blev tidigt ett kristet ideal. Udda tankar om kultisk renhet förekom också. I väst propagerades från 1000-talet celibatet mer entydigt. Under Första Laterankonciliet år 1123 blev förbudet för präster att gifta sig totalt i den västliga ”latinska” riten. I Sverige försökte man på Skänninge möte år 1248 förverkliga detta nya regelverk, dock inte utan svårigheter.

I dag vet många att de drygt 40 000 ständiga diakonerna i den katolska kyrkan oftast är gifta. Diakonerna bär liturgisk dräkt, de kan predika, dela ut kommunionen, viga, begrava med mera. Några har säkert också hört att en del av de med Rom förenade östliga riterna har behållit gifta präster (grekisk-katolska, maronitiska, armeniska, syrisk-katolska, kaldeiska, koptiska katolska osv.). Tillsammans har – enligt senaste tillgängliga statistik från Annuario Pontifico i Rom – de östliga med påven förenade kyrkorna sammanlagt runt 20 miljoner döpta, drygt 270 biskopar och cirka 16 000 präster, varav en inte obetydlig del är gifta. Därtill finns i dessa kyrkor mer än 40 000 ordenssystrar. Men finns det gifta präster också inom den stora västliga ”latinska” riten (med mer än 1,2 miljarder döpta och cirka 5 000 biskopar)? Nordiska katoliker har kanske stött på någon sådan präst. I Sverige och Norge finns knappt tio gifta ”latinska” präster, någon eller några till står i väntrummet, därtill kommer ett par gifta ”orientaler”. I Danmark har det tidigare funnits en gift präst. Men hur är det i världskyrkan? Hur många eller få är de gifta prästerna och varifrån kommer de?

Flera viktiga upplysningar ger Paul Sullins, professor i sociologi vid Catholic University of America, i den i denna artikel presenterade boken. Sullins är inte bara sociolog utan även just en gift katolsk präst, han behärskar med andra ord sitt ämne ”inifrån”. Författaren nämner inledningsvis att påven Pius XII var den förste påve i modern tid som på 1950-talet gav dispenser för några gifta tidigare lutherska pastorer att, efter konversion och lämplighetsprövning, vigas till katolska präster. Men utvecklingen i Europa – och där särskilt i England antalet gifta före detta anglikanska präster som konverterat och nu tjänstgör som katolska präster är ganska stort – står inte i centrum för denna bok. Trots titeln (som alltså är lite vilseledande) ligger fokus helt på Nordamerika. I USA och Kanada finns i skrivande stund cirka 125 gifta präster, flertalet i södra USA – inte minst i Texas. Majoriteten av dessa utgörs av före detta präster i Episkopalkyrkan (en anglikansk kyrka), men det finns även enstaka lutheraner etc. Flertalet har en så kallad anglo-katolsk bakgrund, men inte så få har en ”evangelikal” och/eller karismatisk profil. Sullins har djupintervjuat en större grupp av dessa gifta präster och deras hustrur och analyserat svaren, och även jämfört med nationella sociologiska undersökningar över celibatära prästers uppfattningar, drömmar och tankar om sin tro och sina liv. Utfallet är stundom riktigt spännande.

I Nordamerika började det hela med att ett program benämnt The Pastoral Provision startade år 1980. Några gifta män – med bakgrund som präster främst i olika anglikanska samfund – tilläts prästvigas. Vidare kunde ett par församlingar, med bibehållande av delar av sitt anglikanska musikaliska och liturgiska arv, grundas. Efter det att påven Benedictus XVI gav tillstånd för de så kallade ordinariaten, finns nu flera församlingar/grupper (i USA, Kanada, England, Skottland, Australien) med eget missale, egen musikalisk och liturgisk tradition, och ofta med gifta präster i ledningen. Ordinariaten (som finns i Nordamerika, Storbritannien och Australien) är mycket små men energiska. Det i Nordamerika tycks växa snabbast och har i år av påven Franciskus fått en egen biskop, monsigore Steven J. Lopes, som även besökt Sverige. De flesta av de 30 församlingarna i Nordamerika är numerärt obetydliga. Flera är dock i växande, fyra räknas som ”större”, om än inte stora. Flertalet gifta präster tjänstgör därför helt eller delvis i vanlig katolsk själavård (församlingar, sjukhus, skolor). En hel del gifta präster ställer sig rent av tvekande till att engagera sig i de små ordinariaten. I Storbritannien och Australien leds ordinariaten av gifta präster, men också i dessa länder verkar flertalet gifta präster inom den ”vanliga” katolska kyrkan.

En gemensam erfarenhet som flertalet gifta präster har, både i Nordamerika och över världen, är att de tagits emot mycket väl av vanliga troende. Farhågorna om att det skulle finnas ett motstånd har på de flesta håll kommit på skam. Trots århundraden av ogifta präster i väst så har alltså de nya prästerna blivit accepterade. Inte minst de ”vanliga” prästerna, de som lever i celibat, har ofta varit mycket generösa i sitt välkomnande av sina nya kolleger. Möjligen – vilket är en paradox – så har de ivrigaste katolska reformrösterna, de som högljutt propagerar för allsköns förändringar vad gäller bland annat celibatet, varit något dämpade i sitt välkomnande, detta eftersom flertalet av de gifta prästerna upplevs som lite väl lojala med den traditionella kyrkoläran och sällan har förespråkat större förändringar i katolsk lära eller katolskt liv.

Vilka likheter och skillnader finns det mellan de gifta prästerna och deras celibatära kolleger? När det gäller arbetstid per vecka, i snitt ca 50 timmar för båda grupperna, är likheterna stora, båda grupperna kostar (förvånande nog) kyrkan ungefär lika mycket. I kostnaderna för de ogifta prästerna ingår nämligen i Sullins uppskattning också underhåll av prästgårdarna, bilkostnader, kökshjälp, skötsel av marken runt prästgårdarna och liknande. De gifta prästerna bor vanligen i egna bostäder, kör egna bilar och saknar kökshjälp. Båda grupperna är ”lyckligare” än genomsnittsamerikanen och har färre lediga dagar än vad som är fallet i flertalet andra yrken. I många moralfrågor är de gifta prästerna striktare än genomsnittsprästen, men delar oftast samma uppfattningar som de yngre prästerna har, de som vigts under 2000-talet. De gifta prästerna är flitigare än vad de ogifta är när det gäller tidebönerna. Att fira mässan upplever båda grupperna som centralt, de gifta prästerna uppskattar ännu mer att få predika.

Prästfruarna visar sig vara något mer ”liberala” än sina män i flertalet etiska frågor, men ofta mer konservativa än vad de celibatära prästerna är och betydligt mer traditionella än genomsnittskatoliken. I en fråga har fruarna samma uppfattning som sina män: hälften motsätter sig varje förändring vad gäller prästernas celibat (endast 28 procent av de ogifta prästerna i USA delade den uppfattningen). De gifta prästerna och deras fruar ser sig som undantag, inte som någon trojansk häst med uppgift att förändra kyrkans befintliga struktur. Kanske är deras ”traditionella” åsikter inte så förvånande. De har blivit katoliker just för att de upplevt hur de stora protestantiska kyrkorna blivit allt otydligare i centrala trosfrågor – en ”liberal” agenda har svept över västvärlden. Centralt för dessa konvertiter har varit frågan om auktoritet. Hur fattas beslut i kyrkan? Vem/vilka har sista ordet? En sekulariserad majoritet? Liberala teologer? Vilka annars? De politiserade och krympande protestantiska mainstream-kyrkornas väg verkar avskräckande för dessa konvertiter. Den katolska kyrkans långa historia, andliga skattkammare, tydligare ledning och världsvida utbredning lockar.

Intressant är att alla tre grupperna uttrycker visst obehag över att stå så i centrum – ”som en fisk i en glasskål”, säger en präst. Det är lätt att bli iakttagen, skvaller förekommer, likaså tycks det svårt att hitta vänner på djupet i den egna församlingen (ingen ska favoriseras). Stressen genom konstiga arbetstider, ständigt nya arbetsuppgifter, mångas förväntningar och att vara i tjänst dygnet runt (telefonen kan ringa när som helst), är likaså delade erfarenheter. För kyrkan finns fördelar med celibatära präster (lätta att förflytta och kan placeras i socialt svåra områden) och författaren driver ingen tes om att ifrågasätta celibatet, men väl att kanske öppna en dörr på glänt för också andra lösningar. Lite cyniskt kan det sägas att fördelen för kyrkor med gifta präster är att man i vart fall tidigare fick två arbetande i församlingen till priset av en. Problemen i dagens mångkulturella kontext är att både äktenskap och celibat lättare kan haverera när stödet från en homogen kultur saknas. I båda fallen leder det till problem för församlingen. Äktenskapen i Sullins studie tycks dock osedvanligt stabila, bara något enstaka har upplösts genom skilsmässa. Författaren framhåller att de många pedofilskandalerna i Nordamerika tycks ha haft mer med brister i rekrytering och utbildning än med prästernas äktenskapsstatus att göra. Flera protestantiska samfund med gifta i ledningen har också drabbats hårt, men den katolska kyrkans storlek (i kombination med ett beklagligt hemlighetsmakeri) har gjort att hon sticker ut numerärt i statistik och tidningsrubriker.

Varför kan då inte de många katolska präster som lämnat ämbetet för att gifta sig få komma tillbaka i aktiv tjänst? Är det inte orättvist att främlingar från andra samfund välkomnas, medan de egna hamnar ute i kylan? Visst kan man svara att traditionen i både öst och väst säger att ingen kan gifta sig efter ämbetsvigningen, men skulle det inte gå att tillämpa reglerna lite mer barmhärtigt? Redan i dag har ju enstaka undantag gjorts. Många hoppas att påven Franciskus ska ta ett sådant steg under det av honom proklamerade ”barmhärtighetens år”.

Lite synd att studien endast omfattar Nordamerika. Sannolikt är de cirka 200 gifta prästerna i England, eller de drygt 30 i Australien, inte riktigt av samma uppfattning i alla frågor som deras nordamerikanska kolleger. Säkert hade även de nordiska gifta prästerna, liksom den kontinentaleuropeiska gruppen, kunnat göra studien mer universell. I vart fall hade underlaget garanterat en större representativitet, men det är förståeligt att ett sådant större projekt kunde varit svårt att genomföra. Men tyvärr finns, så vitt jag vet, ingen sådan tidigare sociologisk eller pastoral studie gjord. Likväl vore de kunskaper som därigenom kunde blivit synliga värdefulla när kyrkan i många länder går en besvärlig framtid till mötes bland annat på grund av svårigheter med att få tillräckligt med prästkallelser.

En hel del forskning återstår alltså att göra. Det skulle till exempel vara spännande att få veta mer om hur de gifta prästerna i Libanon upplever sin situation (drygt hälften av församlingsprästerna i Beirut är gifta), eller hur upplever de grekisk-katolska prästerna i Tjeckien, Slovakien och Ukraina sina liv (flertalet ukrainska katolska präster – varav många är unga – som verkar i de drygt 4 000 församlingarna är gifta), och vad tänker deras hustrur och barn? Är de pionjärer för framtiden eller förblivande undantag?

Magnus Nyman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst.