av LENA-SOFIA TIEMEYER
Författaren till denna avhandling, Hanna Liljefors, disputerade vid Uppsala universitet i december 2022. Hennes avhandling utgör ett viktigt, väldokumenterat, och välskrivet arbete som förtjänar en stor läsekrets. Jag själv läste den med stort intresse men samtidigt även med stigande förvåning, frustration och snart också sorg. Dessa känsloyttringar beror helt på innehållet i avhandlingen: den belyser, bland annat, den stigande medialisering av religion, anti-judiska tendenser i media, och en onyanserad polarisering mellan GT och NT. Jag anar att Liljefors, åtminstone till viss mån, delar mina känslor.
Avhandlingen analyserar, med hjälp av diskursanalys, på vilket sätt och med vilket språkbruk sekulära dagstidningar refererar till det som judar kallar den hebreiska bibeln och kristna Gamla testamentet. Då det material som Liljefors valt att studera använder sig av det senare, har även jag valt att göra detta i denna recension.
Liljefors inleder sitt arbete med att beskriva och motivera valet av metod. Diskursanalys möjliggör inte bara analys av skribenternas ideologiska bakgrund utan även av deras historiska och sociala kontext. Liljefors undersöker sedan tre debatter i media, med fokus på deras ordval (används ord med positiva eller negativa nyanser), transitivitet (vem är textens subjekt och objekt), modalitet (till vilken grad och med vilken tydlighet indikeras att författaren håller med en viss åsikt), och grundantaganden (vad anser författaren vara självklart). Denna undersökning involverar identifikation av nyckelord i debatten, de mönster som dessa ord bildar.
En debatt initierades av Birgitta Onsell på 1980-talet som följd av den nya svenska översättningen av GT och kritiserade främst GT:s kvinnosyn. Liljefors noterar här att diskursen antar att GT:s kvinnosyn kan kontrasteras negativt gentemot den som antas ha funnits tidigare i Israel och den som senare artikulerades av Jesus i NT. Dessutom vidhålls att det bara finns en, homogen kvinnosyn i GT, samt att GT är huvudansvarig för patriarkala synsätt och handlingsmönster. I dialog med andra bibelforskare demonstrerar sedan Liljefors att dessa antaganden inte håller för en närmare granskning. Hon belyser även hur den hävdade kontrasten mellan GT och Jesus är djupt problematisk. Den främjar, medvetet eller omedvetet, en anti-judisk polemik där GT anses som en förlegad antites till ett nytänkande och positivt NT. Detta är inte i linje med texternas egna budskap. Ingen hänsyn tas heller till det faktum att rabbinsk judendom inte bör likställas med den religion som utövades i antika Israel.
En andra debatt startades av Eva Moberg med hennes artikel ”Du ska inga andra gudar hava jämte mig” i Ordfront Magasin år 2000. Liljefors analyserar på ett liknande sätt diskursen som används i denna debatt. Hon påvisar att dess huvudantagande är att den Gud som beskrivs i GT är en våldsverkare. Andra antaganden rör att GT i sin helhet är en våldsbejakande textsamling, samt att dess Gud är en ond galning. Igen demonstrerar Liljefors att dessa diskurser inte står i samklang med nutida bibelvetenskap. Trots att mycket forskning diskuterar gudomligt våld i GT kan man inte kategoriskt hävda att alla texter i GT porträtterar en våldsam Gud. Dessutom saknas belägg för att klart differentiera mellan en våldsam Gud i GT och en mild och god Gud i NT. Snarare innehåller båda testamenten våldsamma texter. Sist men inte minst är det viktigt att undersöka en texts agenda såtillvida att våldet i texterna snarare speglar specifika sociala och politiska kontexter eller fyller en polemisk funktion än utgör en allmän attityd.
En tredje debatt om så kallad biblisk syn på homosexualitet igångsattes av Åke Green i och med hans predikan i Borgholm den 20 juli 2003, som senare publicerades i Ölandsbladet. Denna debatt väckte stor uppmärksamhet och genererade diskurs inte bara om homosexualitet utan även om religionsfrihet och yttrandefrihet. I denna debatt är fokus mindre riktat mot GT och mer mot den kristna Bibeln i sin helhet. Liljefors identifierar här de dominanta diskurserna att Bibeln är normativ och auktoritativ samt att Bibeln förbjuder homosexualitet. Liljefors visar dock att även här lyfts GT fram som problematiskt medan NT oftast inte nämns, trots existensen av paulinska texter som är negativa till samkönade sexuella förhållanden. Detta leder igen till en polarisering mellan GT som anses förlegat medan Jesus representerar inklusivitet. Detta, i sin tur, leder till den dominanta diskursen att GT är irrelevant i modern tid. På samma sätt som i de båda andra fallen visar Liljefors att det bibliska materialet är avsevärt mer komplicerat. För det första är det oklart huruvida de enskilda texterna i GT – till exempel 3 Mos 18:22 och 20:13 som ofta citeras — faktiskt handlar om samkönat sex. För det andra kan avfärdandet av GT leda till anti-judiska uttalanden: GT, och därvid även rabbinsk judendom, ses som föråldrat och legalistiskt, medan NT, och därvid även (protestantisk) kristendom låts representera en till synes vidsyntare synvinkel.
Liljefors har gjort ett gediget arbete som jag varmt rekommenderar. För att åter knyta an till mina ovan uttryckta känslor av frustration och sorg: Liljefors belyser ett i mina ögon viktigt samtida problem, nämligen hur Bibeln, och då främst GT, har reducerats i stora delar av det svenska samhället till en ovidkommande och samtidigt förlegad och våldsam text. Detta speglar i sin tur ett samhälle där människor antigen inte läser de faktiska texterna utan bara hävdar ogrundade åsikter om vad de tror står i dem, eller läser dessa 2 500 år gamla texter som om de vore skrivna i dag och därvid kan förstås utan förkunskap om det samhälle och den kultur som skapade dem.
Lena-Sofia Tiemeyer är professor i Gamla testamentets exegetik vid ALT högskola, Örebro.
Ur Signum nr 6/2023, s. 70–72.