av MARIE TONKIN
”Ingen vet vilken öken mitt liv är.” Så skrev Marina Tsvetajeva i en anteckningsbok, av vilken delar för första gången här görs tillgängliga på svenska i en översättning av Alan Asaid. Marina Tsvetajeva (1892–1941), den kanske ensammaste poeten i den stora ryska modernistgenerationen, har i vår och sommar varit aktuell med flera nya utgåvor på svenska. Ellerströms ger ut diktsviten Bergsdikt i nyöversättning av Tora Lane och av samma översättare diktsviten Trappdikt, för första gången på svenska, efter föregångaren Slutdikt för några år sedan. På Faethon har essäsamlingen Konsten i samvetets ljus kommit i nyöversättning av Lars Erik Bergqvist, vid sidan av Om kärlek och annan dagboksprosa. Titlar som ger nya tolkningar av Tsvetajevas brännande röst och viga stil. För den som tror sig vara färdig med poeten ges alltså möjligheter till andra infallsvinklar, och för andra läsare finns det mer att ösa ur.
Om Marina Tsvetajeva skrev Nadezjda Mandelstam i Hope Abandoned att hon inte visste om något mer fruktansvärt öde. Tsvetajeva debuterade tidigt, knappt 18 år gammal, på eget förlag, redan då en fullfjädrad metrisk talang. Hon utvecklade snabbt ett brett formregister med en egensinnig behandling av ryskan, där strof och syntax tänjdes i ofta korthuggna och accentuerade rader. När den ryska poesin var i klimax, med Majakovskij och Chlebnikov med flera som framträtt kring revolutionsåret 1917, lämnade hon scenen för en emigranttillvaro i publicitetens utkant och med allt färre läsare. Då hade hon hunnit gifta sig – med Sergej Efron, en judisk författare – och få två barn, som hon sedan ensam försörjde i fem år under extrema omständigheter. Efter yngsta dotterns död i svält på ett barnhem slog sig Tsvetajeva ner i Berlin, därefter en tid i Prag och där omkring, senare i Frankrike. Inte sällan utfattig förblev hon rastlöst produktiv. Inspirerad av futuristiska ryska poeter och av Rilke, med vilken hon stod i brevkontakt, rörde hon sig i språkexperimenterande riktning. Hon återvände sedan till Sovjetunionen (hennes man och äldsta dotter var då liksom hennes syster arresterade), och dog för egen hand. Hon efterlämnade dikter av alla slag, dramer, essäer och prosaverk. Själv påstod Tsvetajeva att hon bara kunde dikta; hennes prosa var översättning av poesi. Och ja: hennes prosa är egensinnig, men kanske utmanar den snarare genom sin rörlighet och kompromisslöshet än genom att vara egentligt komplicerad.
Om kärlek och annan dagboksprosa är huvudsakligen skriven i Moskva 1917–1919, under revolution och krig. Kring mitten av 1920-talet, i västeuropeisk exil, samlade Tsvetajeva ett urval ur sina anteckningsböcker som utkom i rysk emigrantpress. Förutom essäerna Om tacksamhet, Om Tyskland och Om kärlek finns här utdrag ur Tsvetajevas bevarade anteckningsböcker, som först på 2000-talet offentliggjordes i sin helhet. Texterna är fragmentsamlingar, ibland på några stycken, men oftast bara en eller ett par meningar. Ett otåligt konstnärstemperament utmynnar i en spegel av tidens lidanden, självbekännelse och hisnande tankedjup. Den inledande essän om tacksamhet kan ge associationer till Simone Weil. I samma anda som Weil delar Tsvetajeva avsaknaden av tillhörighet till social eller nationell gruppering. Mot fonden av nödåren under sent 1910-tal benar hon mellan hunger och mättnad, insikt och tacksamhet. Hur undgå skammens diken? Att ge en hungrande bröd lämnar själen utanför, menar hon. När hon ger, åt envar, är det envar som ger: ”Brödet ger sig självt.” Välgörenhet kallar hon för Polykrates ring och det har hon ingenting till övers för. Eftersom den som ger förmodligen har och den som tar emot antagligen inte har något, borde man ge ”som tiggarna ber”, skriver Tsvetajeva, på knä.
Som de stora romantikernas hemland var Tyskland ett andra fosterland för Tsvetajeva, vars mor, konsertpianist från en polsk adelssläkt, lärde henne flytande tyska i hemmet. Essän om Tyskland, full av humor, litterära iakttagelser och självbiografiska notiser, är njutbar läsning och fordrar inga kommentarer.
Joseph Brodsky talar i en essä om Tsvetajeva om hennes ”nedrivande rationalism”. Som poet rev hon ner vad hon skapat på morgonen, som hon också skriver i dikten ”Milstolpar”. Samma sak sker här, ofta på samma sida. Tsvetajeva korrigerar sig själv, byter ruta, strör tankstreck som blir till en del av andningen och betydelsen. Hon är konsekvent i valet av frihet framför trygghet och följer sina tankar till slutet. Följdriktigt alltså att Tsvetajeva till exempel vägrade välja sida i kampen mellan vita och röda, även om hon en tid identifierade sig med den vita sidan. Till slut är det den enskilda människan hon talar för.
Översättaren Asaid, som också står för efterord och kommentarer, ger utrymme för Tsvetajevas uppslagsrika skrivsätt och lägger sig i sin tolkning nära den staccatorytm som finns i mycket av hennes hand. Associationerna löper i oförutsägbara led. Strödda citat: ”Människan – enda utvägen att vara – Gud” eller ”Kaos – allt ofött”. Ur essän Om kärlek: ”Förfiningen hos hjärtat – organet. Outtröttlig vaksamhet. Alltid först att larma. Jag kunde säga: det är inte kärleken som väcker mina hjärtslag, utan hjärtslagen – kärleken.”
Marie Tonkin är poet och kulturskribent, Tyresö.
Ur Signum nr 6/2023, s. 68–70.