av STEN HIDAL
I Veritas skriftserie En kort introduktion har turen nu kommit till ett verkligt centralt ämne: frälsningen (därmed inte sagt att de tidigare ämnena inte var centrala). Författaren har valt att behandla ämnet utifrån ett antal bibliska metaforer, som befriaren, offret, segraren, läkaren och några andra. Det förefaller att vara ett lyckat grepp.
Först ställs fyra frågor av grundläggande natur. En av dessa lyder: vad måste människan frälsas från? Sedan presenteras ett antal förutsättningar, bland vilka inkarnationen, uppståndelsen och treenigheten är centrala. I kapitlet ”Ställföreträdare” går författaren in i en diskussion med Anselm av Canterbury. På ett fruktbart sätt visar han på både de svagheter som är inneboende i Anselms teori, men också dess styrka. Under rubriken ”Den mänskliga frihetens dilemma” ger han en nytolkning av Anselm.
Kapitlet ”Segrare” tar inte oväntat upp ämnet utifrån Gustaf Auléns bok Den kristna försoningstankens huvudtyper och brytningar (1930), som på engelska fick den mera talande titeln Christus Victor. Det påpekas att denna metafor befinner sig i spänningen mellan det som redan hänt och det som är utlovat.
Ingen framställning av frälsningen skulle vara komplett om inte metaforen Befriare tas upp. Det sker också, och författaren ger en ganska positiv bild av befrielseteologins arbete. Sammanfattande heter det: ”Således kan befrielseteologin anses vara en vidareutveckling av frälsningstron mot bakgrund av de fattigas erfarenhet, i riktning mot en inomvärldslig och historisk skepnad” (s. 136).
Kristus som läkare ger anledning att nämna den nuvarande påvens bild av kyrkan som ett fältsjukhus. Författaren nämner flera kyrkofäder som använder sig av läkarmetaforen. Här ser vi Origenes, Hieronymus och Augustinus – från östkyrkan kunde ha medtagits Efraim Syriern, för vilken läkarbilden är central.
Orden läkare och lärare skils i svenskan på bara en bokstav. Kristus läraren är ett vanligt motiv i teologins historia. Med all rätt påpekas att alla metaforer om Kristus måste hållas samman och ses som bitar i en mosaik – då först framträder rikedomen.
Av en kort introduktion väntar man sig ingen fullständighet. Det hade dock varit värdefullt om författaren något hade gått in på Kristus som rättfärdiggörare. Han påpekar med all rätt att kyrkan aldrig har fastslagit en viss utgestaltning av frälsningsläran som den enda rätta. Det tridentinska konciliet proklamerade under sin sjätte session ett dokument om rättfärdiggörelsen, som i den senare teologin fick stor betydelse. Texten kan ses som en väldig sammanställning av bibelcitat och handlar närmast om det sätt varpå människan får del av Kristi rättfärdighet. Men i de bifogade canones avvisas vissa uppfattningar och de ger tillsammans en god bild av vad kyrkan lär. Terstriep nämner, såvitt jag kan se, rättfärdiggörelse endast en gång och utvecklar inte temat. Med tanke på att en läsare av denna värdefulla skrift skulle vilja gå vidare och börja fördjupa sig i Romarbrevet (där rättfärdigheten är helt avgörande) kan möjligen en undran uppkomma varför inte detta tema alls har behandlats.
Men som helhet ger denna skrift en både kortfattad men likväl fyllig bild av vad kyrkan lägger in i frälsningen. Och apropå bild: den lilla volymen är utsökt illustrerad och omslaget pryds av det berömda altaret i Isenheim.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 6/2023, s. 67–68.