av PER HÖJEBERG
Föddes den svenska nationen 1523? Frågan har ställts många gånger under detta jubileumsår och oftast blivit avvisad. Så ock i Riksarkivets årsbok, Sverige 1523, där 24 historiker presenterar tankar kring tillståndet i det svenska riket anno 1523. Vi får information om allt från dagliga företeelser som matvanor och sjukdomar till religionens ställning, språkvanor, det politiska spelet och ekonomins tillstånd. Ett antal personer porträtteras, förutom Gustav Vasa, även biskop Hans Brask och Christian II. Kvinnans ställning berörs liksom samernas.
I den inledande artikeln avvisar docent Anders Fröjmark tanken att 1523 är födelseåret för den svenska nationalstaten. Han framhäver betydelsefulla händelser under medeltiden, som klart visar att Sverige hade väl utvecklade institutioner som krävs av en organiserad nationalstat: lagstiftningssystem, ett rättsväsende och en centralmakt. Fröjmark lyfter särskilt fram Frihetsbrevet från 1319, som skrevs i samband med valet av den minderårige Magnus Eriksson till kung och det heltäckande lagstiftningssystem som tillkom under hans regeringstid. Jag skulle kanske tillägga Alsnö stadga från 1280 som en viktig milstolpe. Det finns alltså tydliga konturer av en res publica, en enhetlig rättsstat, redan under 1300-talet, menar Fröjmark.
I den andra artikeln, skriven av professor Olle Ferm, får vi följa händelserna i Strängnäs i början av juni 1523. Han karaktäriserar mötet som en herredag, som inte i första hand sammankallades för att välja en ny kung utan för att få till stånd ett avtal med Hansan, som hade inflytelserika företrädare på plats. Det är även Hansans källor som på ett särskilt sätt lyfts fram av Ferm. Bland mycket annat lyfter han fram Gustav Erikssons försök att stärka sin ställning i riksrådet. Han skall bland annat ”framgent äga säte och stämma före biskoparna”, ett tecken på att detta är ett preludium för den kommande reformationen.
En årsbok har sällan en enhetlig tematik, så inte heller denna skrift. Korsreferenserna mellan artiklarna är få. Det som dock skiner igenom för läsarna är frågan om brott eller kontinuitet och det är kontinuiteten som främst framhävs.
I två artiklar analyserar professorerna Janken Myrdal och Dag Lindström Gustav Vasas förhållande till allmogen respektive städernas borgare. I båda artiklarna poängteras kontinuiteten, men båda pekar också på Gustav Vasas personliga ingripanden som något nytt för kungamakten. Dessa ekonomiska och politiska förändringar ökade kontakten mellan kungen och ”de breda folklagren”. Myrdal menar att detta gav folkmassorna en relativt stärkt ställning. Privilegiebreven till rikets städer fick en mer enhetlig och stramare form, menar Lindström.
På språkets område analyseras förändringarna i det svenska språket, latinets, tyskans och finskans ställning i det svenska riket. Tyskan fick en starkare ställning genom reformationen, men hade å andra sidan det redan. Finskan formaliserades något, men denna process inleddes redan före 1523. Latinet förlorade sin starka ställning på det religiösa området, men behöll sin starka ställning på utbildningens område. Kontinuitet till största delen. Det svenska språket förändrades dock en hel del och här går det att tala om ett brott. Vi går från forn- till nysvenska. Svenskan separerades vidare från danskan och lågtyskan. Under medeltiden sågs danskan knappast som ett från svenskan skiljt språk och lågtyskan (nordtyskan) kunde hjälpligt förstås. Det var inte ovanligt att rådsprotokollen från handelsstäderna blandade svenska och lågtyska. Efter 1523 ersätts lågtyskan med högtyskan, som blev reformationens språk, och mycket svårare att förstå i Sverige.
Matvanorna förändrades inte nämnvärt. Fisken kom till exempel även fortsättningsvis att dominera under fastan, för att nämna ett exempel som för över till frågan om fromhetslivet. Professor Martin Berntson målar upp en förändring, bort från en objektivistisk fromhetstyp som han kallar för ”de heligas ekonomi” eller ”sakramentalism” till en mer individbaserad fromhet. Medeltidens fromhet var mer kollektivt inriktad, med sakramenten i centrum och som även inkluderade helgonen och de avlidna själarna. Berntson kallar detta för ”andlig solidaritet” i fromhetslivet. Ett stort antal skrinläggningar av tilltänkta helgon ägde rum åren före 1523 (ett första steg mot en helgonförklaring) och många gånger skedde det för att stärka nationalkänslan. Detta ersätts under reformationen med en fromhet, där ”tron allena” och individen spelade en större roll. Trots detta betonar Berntson att den katolska fromhetskulturen hade en ”stark livskraft” och att det är en missuppfattning att tron privatiserades i någon större utsträckning som en följd av reformationen. Dock blev kyrkan mer tydligt identifierad med nationen. Både kontinuitet och brott med andra ord och ett något motsägelsefullt budskap från skribentens sida. Detta återkommer hos flera skribenter. En förändring var på gång, men det är kontinuiteten som är den bärande tanken för de flesta av dem.
Skriften avslutas med en mycket intressant skildring av historiebruket och mytifieringen av Gustav Vasagestalten, skriven av fil. dr Åsa Karlsson. Detta inleddes redan under 1700-talet av Gustav III. Vi fick därmed en mytifierad landsfader 100 år tidigare än i flesta andra europeiska länder. Detta främst genom den opera om Gustav Vasa, som Gustav III skrev och satte upp, med syftet att stärka sin egen ställning.
Samtliga artiklar är väl underbyggda och ligger nära det noggrant presenterade källmaterialet. I vissa fall lite för noggrant, på gränsen till uppradning av källor, i form av brev som finns bevarade i arkiven eller listor över konfiskerade silverföremål. En systematisering och lite mer av resonemang kring dessa brev och det konfiskerade kyrksilvret hade varit på sin plats och alla hade man inte behövt omnämna. Men nu rör det sig förstås om en årsbok från ett historiskt arkiv.
Som helhet får läsaren en god överblick av läget i riket 1523. En sträckläsning rekommenderas dock inte och man kan med fördel göra ett urval av artiklar som tillfredsställer den egna smaken.
Per Höjeberg är fil. dr i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 6/2023, s. 65–67.