Vilken människotyp behöver världen nu?

Det har skrivits historia i ytterligare ett kloster i Sverige. Syster Katarina Rask OSB har blivit ny priorinna i Heliga Hjärtas Kloster vid Omberg. På Kyndelsmässodagen välsignades hon i mässan av biskop Anders inför sina medsystrar och en mängd inbjudna gäster. Moder Katarina är Mariadöttrarnas tredje priorinna.

Att klostret är väletablerat, trots sina unga år, kunde bevittnas den här dagen. Katolska ordenssystrar och ordensbröder från olika länder, från olika delar av Sverige och från olika traditioner var närvarade, liksom representanter från andra delar av den kristna kyrkofamiljen, grannar från trakten, och vänner och släktingar från hela landet. Särskilt påtaglig var också klostrets ekumeniska bakgrund och systrarnas vision att gå ”den evangeliska Mariavägen till enhet”. Detta ska strax förklaras närmare.

Heliga Hjärtas Kloster är naturskönt beläget strax norr om Gränna längs E4 mellan Stockholm och Helsingborg. Bara den uppmärksamme resenären märker att vi i höjd med Ödeshög befinner oss på gammal klostermark. Den som där svänger norrut på riksväg 50 mot Örebro passerar gans­ka snart den vackra klosterruinen Alvastra från 1100-talet och kort därefter syns Heliga Hjärtas Kloster. Där, på de mjuka sluttningarna vid Ombergets östra sida med milsvid utsikt över sjön Tåkern, ruvar Sankta Maria klosterkyrka.

Heliga Hjärtas Kloster är något så ovanligt som ett katolskt nunnekloster med rötter i såväl modern svensk kvinnorörelse som i urgammal benediktinsk klostertradition. Att systrarna kallar sig Mariadöttrar har med det förstnämnda att göra och det faktum att Paulina Mariadotter år 1949, efter andra världskrigets slut, får en vision om ett särskilt möte mellan Jesus och moder Maria som kom att tolkas som ett uppdrag att bilda en andlig gemenskap. Paulina Maria­dotter kom att förvalta denna vision under resten av sitt liv – ett liv som börjar med etablerandet av en lanthushållsskola för ensamstående mödrar, men som efter mottagandet av visionen alltmer övergår till att bli ett liv i bön och avskildhet som ledare för Mariadöttrarnas gemenskap. Men nu går vi händelserna i förväg.

Paulina Mariadotter föddes som Gunvor Norrman 1903 i Karlskrona. Hon växte upp i ett borgerligt hem där fadern var kapten och modern en kvinna med starkt engagemang för kvinnors frigörelse. Gunvor Norrman kom att överta moderns sociala engagemang men gav det en teologisk och andlig riktning i stället för moderns politiska. I en tid som präglades av den lutherska kallelselärans ensidiga betonande av äktenskapet och det biologiska moderskapet ställde Gunvor Norrman nya och djärva frågor: Hur kan det ogifta ståndet uppvärderas, och hur kan kvinnor finna en annan kallelse än den att vara maka och mor? Gunvor Norrman avvisade tidigt Luthers kritik av celibatet som en autentisk livsväg, och hon såg kvinnans kallelse som direkt relaterad till Gud och inte något som behövde gå genom mannen.

I kretsarna runt Gunvor Norrman fanns kontakter med Fogelstadgruppen och den sekulära svenska kvinnorörelsen, men dessa rörelser var, enligt Norrman, alltför koncentrerade på männen och allt för ointresserade av gudsfrågan. Själv ville hon skapa ett alternativ till manssamhället och med hjälp av en teologisk grund för kvinnligheten strävade hon efter båda könens upprättelse inför Gud. Den rörelse som etablerades runt Gunvor Norrman rymmer alltså i viss mening en kristen vision för den kvinnorörelse som växte fram i Sverige under mitten av 1900-talet. Elin Wägners bok Väckarklocka kom ut 1941 och gjorde ett starkt intryck på Norrman. Så starkt att hon, inspirerad av Wägner, skrev Väckarklockan har ringt, men när hon skickat sitt manus till Wägner bröts kontakten.

Den karismatiska och lågkyrkliga Oxfordgrupprörelsen med sin betoning på omvändelse och personliga gudserfarenheter blev en betydelsefull inspirationskälla för Gunvor Norrman. Det var den som gav hennes socialt engagerade livsgärning en andlig riktning, och den fråga som ställdes vid rörelsens riksmöte i Gränna 1940 – mitt under brinnande krig – kom att bli startskottet för hennes profetiska gärning: ”Vilken människotyp behöver världen nu?”

Världen behöver moderlighet och moderskap, blev svaret. Världen behöver männi­skor som värnar och skyddar livet och som bygger ett samhälle på kristen grund. Moderskapet ska alltså inte bara förstås i biologisk mening utan i utvidgad symbolisk, kroppslig och andlig mening och utövas med Jesu moder Maria som förebild.

Eftersom Maria ända sedan reformationen haft en undanskymd ställning i Svenska kyrkan är det profetiskt att Paulina Mariadotter igenkände Maria som en pastoral förebild i den ovan nämnda visionen och att hon bevarade och förvaltade denna vision ända till sin död 1985. Det är även fascinerande att betänka att den spiritualitet som följde i dess spår blev vägledande även för grundandet av Heliga Hjärtas Kloster, nästan 50 år efter visionens mottagande.

Det var med syster Birgittas ankomst till gemenskapen (numera Moder Birgitta, klost­rets första priorinna) som tanken på att konvertera till den romersk-katolska kyrkan föddes och växte. Syster Birgitta bar på en tydlig kallelse till katolskt ordensliv, något som uppmuntrades av Paulina Mariadotter, men som tog många år att realisera. Mariadöttrarna OSB upptogs i sin benediktinska form i den romersk-katolska kyrkan 1988 och Mariadöttrarna i Vallby utanför Enköping erkändes i sin evangelisk-lutherska form som ett uttryck för Svenska kyrkans ecklesialitet av biskopsmötet år 1990. Båda grenarna delar fortfarande samma vision: att gå den Evangeliska Mariavägen till enhet. Detta sammanfattar Mariadöttrarnas uppdrag och syftar på att aktualisera inkarnationen, något som inte kan förstås utan Jungfru Maria.

Att de lutherska och katolska Mariadöttrarna fortfarande står varandra nära blev tydligt efter priorinnevälsignelsen i Heliga Hjärtas Kloster den 2 februari. När alla gäster kommit ut ur klosterkyrkan för att hälsa på moder Katarina var det Mariadöttrarna från Vallby i sina blå dräkter som först gratulerade. Detta hade förstås en viktig symbolisk betydelse och bekräftade deras gemensamma historia, men det blev också ett vackert tecken på den synliga enhetens väg som Mariadöttrarna, i dag på lite olika sätt, fortfarande vandrar.

Sankta Maria kyrka var näst intill överfull vid dagen för priorinnevälsignelsen. Gudstjänsten inleddes med att biskop Anders Arborelius och hans assistenter vid klockringningen gick till klausurporten där klostrets systrar väntade. Tillsammans gick de sedan alla i procession in i kyrkan.

Dagen för gudstjänsten sammanföll med avslutningen av Det gudsvigda livets år, något som biskop Anders särskilt tog fasta på i sin predikan. ”Det gudsvigda livet är dock inte något som bara gäller vissa”, påminde han. ”Det gäller oss alla och omfattar hela livet, hela kyrkan och hela världen – vi är alla kallade att likt moder Katarina och Mariadöttrarna ge våra liv helt till Kristus.”

Att leva ett gudsvigt liv är emellertid varken riskfritt eller friktionsfritt. Det gudsvigda livet kan väcka strid, påminde biskopen, och som exempel tog han klostret i Mosul i Irak som för inte så längesedan jämnades med marken. Men trots detta kommer det alltid att finnas de som ställer sig frågan: ”Pekar inte det gudsvigda livet på den Gud som offrat sig för oss?”

Här vände han sig till systrarna och moder Katarina och talade om den lovsång som systrarna på ett särskilt sätt leder inför Gud och som enligt biskopen är ”ett inre uppbyggnadsarbete av kyrkan”. Till moder Katarina riktade han därför orden: ”Du har blivit dirigent för en lovsångsorkester.” Och slutligen, åter till oss alla: ”Vare sig ni lever ett gudsvigt liv eller ej är ni kallade att bli kvar i lovsången och likt Jungfru Maria ställa er i Kristi tjänst, för andras skull.” Här knöt han an till det ledord från Johannes­evangeliet som systrarna valt för gudstjänsten: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Bli kvar i min kärlek.”

Efter predikan fördes moder Katarina, ledsagad av två medsystrar, fram till biskopen för att besvara frågor om den djupare trohet och överlåtelse till klostergemenskapen som livet som priorinna kräver. Moder Katarina sjöng Suscipe me, Domine ensam inför altaret, åtföljd av systrarnas bifall och tillfogande av Gloria. Biskop Anders avslutade akten med en välsignelsebön och överlämnade Den helige Benedictus regel till henne. Därefter vidtog eukaristins liturgi.

I dag lever systrarna i Heliga Hjärtas Kloster ett monastiskt liv enligt den helige Benedictus regel, i bön och arbete, med Jungfru Maria som Moder och förebild. Förutom bönen och arbetet är gästfriheten det benediktinska signalementet framför andra. Varje gäst tas emot som Kristus själv och under stora delar av året är gästhuset fullbelagt.

Att Ellen Keys Strand ligger bara några kilometer bort kan man se som ett slags gudomlig humor. Key är känd för myntandet av begreppet samhällsmodern, som syftade på att kvinnan har ett särskilt samhälleligt ansvar. I dagens sekulära kvinnorörelse är detta begrepp inte särskilt aktuellt men några kilometer bort, i Heliga Hjärtas Kloster, har det fått en högst levande betydelse. Det moderskap som Mariadöttrarna förkroppsligar är ett slags andlig motsvarighet till samhällsmoderligheten: ett moderskap i tjänst för världen och kyrkan att förvalta mitt under brinnande krig. Krigen må vara andra i dag, men vikten av att värna och skydda livet och att ta upp kampen för sanningens, kärlekens och godhetens seger är kanske större än någonsin – och här är Mariadöttrarna vid Omberg levande förebilder.

Otaliga är de kvinnor som under årens lopp knackat på hos Mariadöttrarna i Heliga Hjärtas Kloster och fått boken Kvinna, vad vill Gud? i sin hand. Vi har utmanats till att ta kallelsen till andligt moderskap på allvar och att förvalta denna kallelse, på olika sätt, i ljuset av inkarnationens mysterium. Moder Katarina leder nu Mariadöttrarnas gemenskap ”så att Gud blir förhärligad i allt”. Åk dit den som vågar. Det inte så ofarligt som man kan tro.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.