I Thebe levde en ung kvinna som hette Alkmene. En kväll kom Zeus till henne i skepnad av hennes man, som var borta på krigståg. Han förförde henne både för sin åtrås skull och för att han med henne ville få den son som skulle förändra världen, göra den säkrare, rättvisare, friare. Hera, Zeus svartsjuka hustru, ställde in sig på att avstyra dessa planer.
Det är ouvertyren till berättelsen om Herakles. I Theodor Kallifati-des roman, på en vacker prosa, enkel och klar som ren luft, får vi följa hur Herakles liv utvecklar sig i maktspelet mellan de gudomliga makarna. Men Herakles själv vet ingenting om denna strid. Han ser bara följderna av den i sitt eget liv: oförklarliga handlingar, ånger och ruelse. ”Varför gjorde jag det?” är hans förtvivlade fråga när han gång på gång slår sönder sin egen tillvaro. Han är bara tolv år när han slår ihjäl sin musiklärare och för första gången ser på sina egna händer med avsky och fruktan. Det skulle bli många sådana tillfällen. Hans grymhet mot fiender blir ryktbar men han hatar sig själv när han utövar den. Han fruktar inga gudar bara sig själv.
Han dräper sina egna barn med den älskade Megara. Han slår amazonen Hippolyte fördärvad fast han åtrår henne. Strax innan han dödar en ung man som vill vara hans vän sitter de båda tillsammans och tittar ut över bergen och vinfälten.”’Är inte världen vacker?’sade Herakles. Ändå, just i den stunden, önskade han utan att veta varför mest av allt att förstöra denna skönhet.”
”Utan att veta varför” kan beskriva Herakles liv i Kallifatides tappning. Läsaren, som vet bakgrunden vet också att Herakles är skådeplatsen för en strid. Mellan ont och gott? I alla fall mellan en god intention: att göra världen till en bättre plats att leva i och viljan till det motsatta. Herakles ser sig själv som en kämpe för det goda. ”Gudarna har skapat världen och vi måste ställa den tillrätta”, säger han till Prometeus som förklaring till de storverk han gör som soningsoffer för mordet på sina barn. Herakles vet att han agerar utifrån tillfälliga impulser. Han förstår inte den grymhet och det besinningslösa våld han utövar men uppfattar det som sitt öde. Men hur kan det leda till att världen blir bättre? Handlandet är obegripligt och leder fram till frågan: Vad är egentligen min uppgift? Och på en djupare nivå: Vem är jag?
Så kan romanen om Herakles läsas som en berättelse om en männi-skas sökande efter identitet. ”Jag vill göra gott. Ändå blir det fel för det mesta. Vilken förbannelse vilar över mig?” beklagar han sig för sin brorson. Många gånger vänder Herakles liv. Han får en ny chans till kärlek och gemenskap och bestämmer sig för att styra sitt liv i en annan riktning. Men det slutar alltid med att han återfaller i det gamla. Krig, plundring, våldtäkter och grymhet. Ryktet berättar om hans kraft, okuvlighet och om hans stordåd. Ryktet växer, och till slut växer det om honom. Det är inte längre hans bedrifter som berättas utan påhittade, överdrivna historier med Herakles som huvudperson. Först upplever han det som att han berövas sitt eget liv, men en dag upptäcker han att de historier han själv berättar om sina dåd återspeglar ryktet om Herakles snarare än sanningen. Han hämtar sin identitet ur andras berättelser. Så förflyter hans liv. Städer och byar tävlar om att få honom på sin sida och att hedra honom mest. Han ser hur hans vapen, platser där han sovit, källor där han druckit etc. blir föremål för vördnad och han upplever det som om hans liv stjäls ifrån honom. Men även nu gör han ett försök att bryta sitt öde. Tillsammans med Dieaneira är han bara make och far i flera år tills en dag hans egen inre kamp, förstärkt av ryktet om Herakles, åter driver honom ut till härtåg, plundringar och ära.
Åter växer ryktet. Kulmen nås när han ska upphöjas till Gud på ön Evia. Det blir också slutet på segertågen. Han dör under festen, uppslukad av eld både inifrån och utifrån. Ryktet dör emellertid inte. Efter sin död blir han allt större. Det berättas om underverk och gudomliga uppenbarelser. Själv sammanfattar han sitt verk medan han genom flammorna ser ut över dalen och havet.
”Han hade velat göra världen till en bättre plats att leva i. Ingenting tydde på att han lyckats. Mycket ont hade han åstadkommit. Inte heller det syntes.
Världen var lika vacker som alltid.”
Två väsensskilda heroer?
Baksidestexten beskriver Herakles som kroppens Kristus. Det är väl tveksamt. Däremot är det intressant att jämföra honom med en modern gestalt som nästan antagit mytologiska dimensioner. Herakles kan betraktas som ett fotonegativ av Dag Hammarskjöld.
På ena sidan en grovhuggen våldsverkare som påverkar världen med sin råstyrka, på den andra en mångsidig intellektuell som bilägger konflikter med stor diplomatisk skicklighet. Båda hyllas av massorna, den ene för sina strider, den andre för sina insatser för freden. Den ene styrs av tillfälliga impulser och står oförstående inför sina egna handlingar, den andre analyserar sina motiv och agerar genomtänkt moraliskt. När gudarna uppmanar Herakles att lära känna sig själv förstår han inte vad som menas. ”Dödat, våldtagit, lemlästat hade han gjort. Liksom räddat människoliv, hjälpt svaga, tröstat förtvivlade … Det var han och ingen annan som hade gjort allt detta. Vad mer fanns där att veta?” Jämför det med Hammarskjölds intrikata analys av sina egna motiv: ”Att satsa på sin möjlighet – Varför? Offrar han sig för andra men för sin egen skull – i sublim egocentricitet? Eller förverkligar han sig själv för de andras skull? Skiljelinjen är den mellan omänniska och människa.”
Dag Hammarskjölds Vägmärken är en märklig bok. Till formen är den en samling aforismer i dagboksform. Men den är mer än så. Den är ett vittnesbörd om en människas kamp för moralisk ärlighet och integ-ritet. En beskrivning av segrar och nederlag riktad till skrivaren själv för att han ska veta var han ska ta sitt avstamp i nästa kraftmätning. Hammarskjöld beskriver själv boken som ”vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad.” Den hör till en helt annan genre än Kallifatides roman om en mytisk våldsverkare. Ändå är huvudlinjen densamma. Romanen Herakles handlar om en människas kamp mot sina demoner. Dagboksaforismerna i Vägmärken låter oss inifrån följa en liknande kamp. Och vi kan finna många beröringspunkter.
Det onda som jag inte vill
Ett genomgående tema i båda texterna är vår frihet att handla och välja. Dag Hammarskjöld betraktar sig som en människa som skapar sig själv.
Han ser sig allt igenom som ansvarig inte bara för sina handlingar utan även för sin karaktär. Han är aldrig ett offer för omständigheter eller andras vilja. Herakles däremot är en leksak i gudarnas händer, fången i den konflikt mellan Zeus och Hera som är hans bakgrund. Kan han ta sig loss? Nej, säger Kallifatides. Ett svar som passar väl in i tvåtusentalets första decennium då genernas makt betonas och människans hjälplöshet under ödet sålunda postuleras.
Förmågan respektive oförmågan att välja väg blir en identitetsfråga. Herakles för en ständig kamp mot sitt öde, dvs. sina våldsimpulser. Hans sökande efter sitt jag formuleras som en fråga: Varför? Varför gör jag det onda? Hammarskjölds identitetsfråga formuleras: Hur? Hur ska jag skapa mitt jag för att svara mot uppgiften? Dag Hammarskjöld ger knappast någon konkret beskrivning av kampen men de vägmärken som formuleras låter oss förstå den vånda och förtvivlan som genomlidits.
”Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma knäna skälver.
Det är nu.
nu, du inte får släppa
Andras väg
har rastplatser i solen
där de mötas.
Men detta är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.
Gråt
om du kan,
gråt
men klaga inte. Vägen valde dig
och du ska tacka.”
Beslutsamheten märks. Bitterheten kan man bara ana. Hur mycket kamp går det inte att läsa in i de två sista raderna? I Herakles däremot formuleras bitterheten så mycket tydligare. Han förlorar sin erotiska förmåga och bara våldtäkt kan ge honom njutning.
”Våldsam och hemlös tömde han sig i kvinnokroppen inte för att befrukta den, utan för att ödelägga den.
Kunde han inte se vad som hände med honom?
Ibland. Han trodde att det var hans öde. Det var så det var menat från början. För att göra världen till en bättre plats att leva i måste hans hjärta stelna till is.”
Om vi bortser från sakinnehållet i dessa två citat och glömmer vad vi vet om de inblandade personerna så ser vi våndan, förtvivlan inför den uppgift livet (gudarna, arvsanlagen, traditionen) tilldelat. Önskan att slippa. Gånge denna kalk ifrån mig! Hammarskjöld säger ja och försöker göra sig till ett verktyg. Herakles säger nej men får ingen chans att välja. Han skapas mot sin vilja till ett verktyg som ska passa gudarnas syften.
”Järnfilspånets lugn i magnetfältets kraftlinje” är Hammarskjölds bild för vilan när man valt sin livsväg i linje med sin kallelse. Det finns inte många spår av en sådan ro i Vägmärken. I varje ögonblick väljer du dig själv, skriver han och det är denna ständigt fortgående skapelseprocess som är bokens huvudtema. Han refererar ofta till Gud men det är en Gud som ger uppdrag, inte vila. Gud identifieras som Slungaren och Dag Hammarskjöld låter sig i varje ögonblick slungas mot målet. Me-dan Herkules jagas fram av sitt inre kaos mot ständigt nya strider och plundringar så drivs Dag Hammarskjöld till ständigt nya framflyttningar av pliktens positioner. Båda vill utplåna sig själva. Dag Hammarskjöld genom att alltmer bli ett verktyg, ett medel i stället för ett mål. ”För var gärning allt mindre bunden vid ditt namn, för vart steg allt lättare på jorden”. Herakles vill ta livet av sig eller i alla fall slå sönder sina grymma händer. Dag Hammarskjöld vill förlora sitt jag i hängivenhet till den uppgift han fått. Herkules vill förstöra sig i protest mot det öde han tilldelats. Det verkar som om båda misslyckas. Andra står i vägen och förhindrar Herkules självdestruktion medan Dag Hammar-skjöld finner det svåraste hindret i sig själv, i sin fokusering på det egna ansvaret. Det ligger en paradox i att använda sin viljekraft till att radera ut sin egen vilja.
Att förverkliga sig själv
Vägmärken låter oss inifrån följa en kamp liknande den som Herakles för med sina demoner. Innehållsligt finns inte många kopplingar mellan de båda texterna. Herakles kamp och nederlag mot sitt eget rykte har emellertid en viss beröring i en av Dag Hammarskjölds anteckningar i Vägmärken:
Kring den som slängdes fram i rampljuset börjar legenden spinnas som kring en död. Men den döde riskerar ej att falla för frestelsen att ge legenden näring, att acceptera dess bild som verklighet. Stackars den som förälskar sig i sin bild, sådan den tecknas av opinionen under offentlighetens smekmånad.
I en vanlig aforismsamling skulle citatet bara ha uttryckt en banal moralism. Som en PM för eget bruk vittnar det om den kamp Dag Hammarskjöld förde för att förbli sig själv. Någon slutgiltig seger eller något nederlag mot frestelsen antyds inte i texten. Att det handlar om en ständigt pågående kamp förstår vi av att temat återkommer. ”Iklädd detta jag som skapats av likgiltigas omdömen, meningslösa utmärkelser, protokollförda ’insatser’. Insnörd i det närliggandes tvångströja.” Så upplevde också Herakles att man stal hans liv.
Självförverkligandet är dock inte ryktets förmåga att beröva och låsa in utan det handlar här om det personliga självförverkligandet. Herakles har två motstridiga ”själv” att förverkliga. Det ena är hans bakgrund, hans öde eller om vi så vill hans medfödda aggressiva impulser. Det andra är hans önskan att göra gott, hans hat mot sin egen destruktiva sida. Bör han gå i terapi för att bota sitt självhat, acceptera sina arvsanlag och förverkliga sig själv som våldsverkare? Man är vad man är och aggressiviteten är en naturlig del av människans psyke. Eller bör han göra vad han verkligen vill och med alla medel motarbeta sin egen grymhet, öva sig i impulskontroll och skaffa sig andra bundsförvanter i kampen för en bättre värld än de krigarhorder som omger honom. Bortsett från vad som är rätt och gott kvarstår frågan om vad som är ett reellt självförverkligande: att följa sina anlag eller att följa sin moral. Är det överhuvudtaget möjligt att gå emot sin medfödda läggning? Var finns det jag som ska förverkligas?
Dag Hammarskjölds situation är ännu mera intrikat. Han har inget själv att förverkliga utan skapar det kontinuerligt i enlighet med pliktens krav. Att fylla sin kallelse, att utplåna sig själv; det är självförverkligande. Det är ett slags ödmjukhet men en storslagen och egocentrisk sådan: att se alla andra människor som mål men sig själv bara som me-del. Dag Hammarskjöld skriver mycket lite om självförverkligande och när han nämner det tar han avstånd från det. Ändå handlar Vägmärken nästan uteslutande om hur hans vision av den sanna människan ska förverkligas i honom själv. Han är ensam i sin vision. Liksom Herakles söker han inte några bundsförvanter. Vägmärken är berättelsen om en man som för pliktens skull isolerar sig från sina medmänniskor. Han befinner sig i ett slags spegelsal där han ser sig själv ur alla perspektiv.
Ansvar utan hopp
Om man läser böckerna med fokus på livsuppgiften ställs Herakles och Dag Hammarskjöld inför liknande alternativ: att svika sin kallelse så som de tolkar den eller att acceptera den och låta sig stelna till is. Båda väljer att ta bördan på sig; ändå framstår deras val så helt olika. Dag Hammarskjöld ser alternativen som en realitet. Han kan välja att släppa taget istället för att låta fingrarna låsa sig i kramp. Ett valsituation som ständigt återkommer. Ansvaret är helt och hållet hans och han axlar det. Herakles upplever ingen valfrihet. Han har ingen makt över sina oönskade impulser. I realiteten har han ändå ett val: att sluta leva som gudarnas lekboll och utplåna sig själv. Det alternativet lockar honom i-bland men han väljer inte så. Men läser man texterna utifrån självförverkligandets perspektiv märker man att de framställer två radikalt skilda alternativ. Herakles accepterar den person som arvsanlag och omgivning (eller gudarna) har gjort honom till medan Dag Hammarskjöld konstruerar sig själv i en ständig, viljestyrd skapelseprocess.
En läsning utifrån ett existentialistiskt perspektiv kan fördjupa texterna. Enligt en existentialistisk tradition väljer människan sig själv i varje situation (egentligen i varje ögonblick) och hon har ett fullständigt ansvar för sina val och dess konsekvenser. Hon är ensam och hon kan aldrig abdikera från sin makt att välja. Herakles och Vägmärken beskriver två alternativa sätt att välja. Dag Hammarskjöld skapar sig själv som en autentisk människa, ett subjekt, medan Herakles gör sig till en icke-autentisk person, ett objekt. Så olika men ändå har de mycket gemensamt. I båda fallen kan vi följa hur ångesten och ledan växer.
Bådas liv verkar kargt och ödsligt. Herakles kumpaner ger sällskap men ingen gemenskap. Den ensamhet som Dag Hammarskjöld ofta återkommer till kunde också ha formulerats av Herakles. Livet erbjuder ingen rastplats för någon av dem, inget hopp om ro. Herakles är en marionett i gudarnas konflikt och Dag Hammarskjöld är fången i sin plikt. Själv tillåts han inte vila. Vägmärken är ett vittnesbörd om ständiga inre strider, ett gott liv tycks inte gå att förena med ett värdefullt liv. Varken det goda eller det dåliga valet garanterar något resultat. Det finns inga garantier för att offret ska leda till att världen blir en bättre plats att leva i. Dag Hammarskjöld grubblar: ”Sena nattimmars / sömnlösa frågor: Handlade jag rätt? / och varför handlade jag / som jag gjorde? / Att åter ta samma steg, / uttala samma ord / utan att finna svaret.” Herakles formulerar det från en annan utsiktspunkt: ”En dödlig man kan varken förstöra eller rädda världen, lika lite som man kan uppvigla havet genom att kasta småstenar i det.” När han i dödsstunden sammanfattar sitt liv (se ovan) har han inte heller några illusioner om resultat.
Det är tungt för människan att vara ensam ansvarig, att inte få släppa taget. Det är lika tungt att inte ha några alternativ. Att drivas dit man inte vill utan att kunna stå emot. Att vara den som borde släppa taget. Herakles och Vägmärken gestaltar, var och en på sitt sätt, människo-livets villkor med de låsningar och valmöjligheter som finns eller skulle ha kunnat finnas. Men något hopp skymtar inte. Att göra sin plikt inger inget hopp. Att följa sina impulser ger ingen mening i tillvaron. Autentiskt eller icke-autentiskt; de livsvägar som böckerna beskriver leder båda in i ångest, smärta och ibland självhat. Utan vila och utan någon vision av framgång.
En tredje möjlighet
Med ett trendigt språkbruk kan man säga att Dag Hammarskjöld sätter ner foten: här står jag och inget kan rubba mig. Pliktens väg framstår som ett cirkelresonemang: min plikt är att göra min plikt. Herakles dinglar hit och dit i tillfälligheternas vind. Han gör vad han ”känner för” men finner ingen glädje. Inget av alternativen tycks leda någonstans. Men just genom att de båda böckerna så tydligt beskriver existentialismens två livsvägar visar de också på ofullständigheten i en sådan livssyn. Väljandet och icke-väljandet har formulerats väl av Sartre, Camus och de andra. Men saknas inte något? Är det inte blivandet som leder framåt? Saknas inte det perspektiv som hoppet inger? ”Detta späda hopp, som inte alls ser något ut” skriver Charles Péguy i Portalen till hoppets mysterium.
Det är inte så att hopp följer ur ett klokt val av livsväg. Tvärtom är det hoppet som kommer först. Det är den grund som livsval kan byggas på. Det tvingar inte fram ett val. Inte heller förnekar och förminskar det valets konsekvenser. Hoppets uppgift är att hjälpa människor att ana det som gör valet angeläget.