Lars Gerdmars vackra och innehållsrika bok Ansikte mot ansikte är i relativt stort format och omfattar sammanlagt 312 sidor. Omslaget är tilltalande med en närbild på Den tronande Kristus i himmelen hämtad från mittpartiet av altarskåpet i S:t Thomas av Aquinos kyrka i Lund, målat av bokens författare 2000–2001. Redan här möter läsaren Herren själv just ansikte mot ansikte. De lysande färgerna med sina känsliga graderingar står fram mot den aftonblåa inramande färgen på omslaget i övrigt och drar blicken till sig. Det allvarliga men samtidigt mjuka ansiktet lockar läsaren att göra en eftertänksam paus inför bilden, kanske be en spontan bön, innan pärmarna öppnas.
Redan innehållsförteckningen skvallrar om att det här är en ovanlig ikonbok, som både omfattar en saklig historisk framställning och personliga reflektioner. Författarens dubbla kunskapsområden som konsthistoriker och professionell konstnär har här resulterat i en lyckad syntes när man ser boken i dess helhet. Han tillhör själv romersk-katolska kyrkan, men har djupa kunskaper också i den ortodoxa ikon-teologiska traditionen och har studerat hos ledande gestalter som Leonid Uspenskij. Gerdmars sammansatta kunskapsområde gör det möjligt för honom att resonera utifrån ett intresseväckande inifrånperspektiv.
Eftersom det ibland ifrågasätts om ikoner hör hemma i katolska kyrkan kan det vara på sin plats att här påpeka att någon ikonoklasm (bildstorm) aldrig ägde rum i västkyrkan och att den anslöt sig till det koncilium i Nicaea som på 700-talet fastslog de dogmatiska ramarna kring ikonbruket. I Italien finns också äldre ikoner enligt bysantinsk tradition bevarade som skulle förtjäna en egen studie. Många fler blev säkert utmönstrade och gick förlorade i och med renässansens frontalangrepp på dem ur formal synvinkel, det vill säga inte teologisk eller liturgisk.
Bokens kapiteluppställning är klar och logisk. Författaren inleder med en definition av själva ikonbegreppet för att därefter övergå till en insatt konstvetenskaplig exposé över ikonens historia. Avsnittet är ca 130 sidor långt
och börjar med förutsättningarna i äldsta tid liksom utvecklingsgången ända fram till idag. Det är rikt illustrerat med exempel på välkända mästerverk.
På det kapitlet följer sedan tre avsnitt med ikonografiska, teologiska och liturgiska reflektioner. Redan i avsnittet om ikonernas symboliska realism och deras bildspråk börjar det personliga anslaget slå igenom i de stundtals närmast poetiska förklaringar som författaren ger:
”Kyrkans samlade erfarenhetsskatt blir påtagligt närvarande, vävs samman till en symbolisk symfoni. Dogmerna grönskar och blommar i klara färger, dränkta i påskens glädjerika ljus” (s. 151).
Eftersom dogmer av många uppfattas som torra och tråkiga är det uppfriskande med en formulering som denna. Författaren har också alldeles rätt i och med att ikonerna i den ortodoxa tron jämställs med ordet i förmedlingen av trons lärosatser.
Till det personliga anslaget hör också att dessa avsnitt är illustrerade omväxlande med historiska ikoner och med författarens egna. Hans erfarenheter och kunskaper som professionell ikonmålare ger också en alldeles egen klangbotten åt detta avsnitt. Som läsare förstår vi att det här är en person som är mycket insatt inte bara i ikonens teori utan också i dess praktik, vilket ger hans ord en särskild tyngd.
Av författaren leds vi vidare till ett kapitel som behandlar den kreativa processen och måleritekniken som är lockande betitlat: ”Ikonmålaren en medskapare”. Konstnärens roll som ikonmålare skildras, inte minst lyfter Gerdmar här fram betydelsen av den egna troserfarenheten, men i tredje person:
”På ett självupplevt och inspirerat sätt söker han levandegöra något för honom själv livsavgörande, personliga erfarenheter, som genom sensibilitet och konstnärlig talang tar synlig form.”
I fotografier av ikonen Tecknets Gudsmoder får vi följa tillblivelsen måleritekniskt steg för steg från den första skissen, via färglager på färglager, tills bilden slutligen är klar. Vi får också följa en dramatiserad skildring med dialog och berättelse om hur det kan gå till att utbildas som ikonmålare. Den är både humoristisk, ödmjuk och klok i det att den inte bara speglar en konstnärs utveckling utan också den parallella trosfördjupningen. Att måla ikoner är att be, att meditera, att leva sig in i någon eller något, inte bara att mekaniskt avbilda. Ikonens efterföljd av etablerade bildmotiv har ofta tolkats mer som det senare, medan det förra perspektivet ofta glöms bort, trots att det är trosreflexionen som ger en ikon dess slagkraft när den uttrycks i färg och form.
Boken avslutas med arton meditationer över ikonmotiv som målats av Lars Gerdmar själv. Vissa av dem är också hans egna kompositioner som är nyskapelser, däribland den helige Franciskus och den heliga Birgitta. Den senare målades för Johannes Paulus II som en gåva under Birgittajubileumsåret och det första exemplaret finns nu i Vatikanen.
Konstnärens meditationer över de egna verken är spännande därför att läsaren får en inblick i hans tänkande och förståelse av det uppdrag som målandet av ikoner innebär. De är också givande ur ett andligt perspektiv genom den fördjupning läsaren får när denne tar del av den teologiska bakgrunden för de enskilda ikonerna.
Även om reproduktionskvaliteten är synnerligen hög i boken, så bör den som har möjlighet också besöka den vandringsutställning med färdiga verk som visas i Uppsala domkyrka från början av november till ett stycke in i december. Konstverk är alltid bästa live. Utställningen öppnade för första gången på Sigtunastiftelsen i oktober och ska från Uppsala vidare till Lunds domkyrka. Flera av verken från boken finns med i utställningen och några av dem reproduceras här i Signum.
Gerdmar har utvecklat en egen ikonstil som är tillräckligt nära den ortodoxa världens, ryska och grekiska, för att tillhöra den traditionen. Men den är samtidigt nyskapande genom att den fångat upp drag från senmedeltidens italienska mästare som Cimabue och Duccio. De olika stilinfluenserna har sammansmält till en personlig syntes som är karakteristisk för konstnären och inte går att ta miste på. Figurerna är mjukt stiliserade med viss hieratisk värdighet som dock ofta tempereras av en ödmjuk kroppshållning. De är inte sublimt skrämmande, utan vänligt inbjudande. Huvudena är små och ansiktena gärna mjukt rundade med en guldbrun karnation som inspirerats av östlig praxis.
Till skillnad från de ikoner vi ofta tänker på när vi hör ordet, så avtecknar sig Gerdmars gestalter inte mot en guldgrund utan mestadels mot en ljus bakgrund. Även om det är mer ovanligt, så finns äldre exempel som Den tronande Gudsmodern med barn, en fresk från 500-talet i Commodillakatakomben och i vissa fall i ryska ikoner. I det senare fallet ska man dock vara försiktig och noga se efter så att det inte beror på att guldet skrapats av och grunderingen därför framträtt. I Rublevs Tre-enighetsikon är t.ex. inte bara himlen vit utan också gloriorna!
Bakgrundens och emellanåt klädedräkternas vita färg i Gerdmars ikoner är varken hårt stum eller alltid enhetlig, utan mjukt variationsrik. Faktum är att man som betraktare kan känna sig frustrerad över att vitt saknar bestämningsord som skulle göra det möjligt att verbalt kunna beskriva olika varianter närmare. NCS-systemets sifferkoder känns inadekvata i detta sammanhang. Modelleringen av dagrar och skugga i ikonerna är styvt gjord, som det vita klipplandskap som Jakob vilar i.
Ikonerna är också målade med skickliga färgharmonier i rött, blått och gult som erbjuder en enastående transparens, och som får mig att associera till renässansens färgbehandling. Klädedräkterna på Michelangelos sibyllor i Sixtinska kapellets tak kan nämnas som exempel. Det gör att ikonerna där de för närvarande hänger i det mörka Oxenstiernska koret i Uppsala domkyrka ger ett nästan självlysande intryck. Kristi tron i Majestas Domini erbjuder ett gott exempel på det jag här åsyftar.
Motivvariationen är stor och omfattar både berättande ikoner med motiv ur Bibeln som Jakobs stege och porträttikoner som Tecknets Gudsmoder. Det finns människokärlek, värme, och humor i dem, helgonen och Kristus framställs så att de blir tillgängliga också för syndaren.
Konstnären har tänkt inte bara på den vuxne betraktaren utan har tillfogat detaljer som kan tilltala och fånga också barnets blick, som fiskarna som simmar i paradisets floder i Majestas Domini-altarskåpet och vargen som hoppat upp mot Franciskus. Gerdmars inlevelse i de motiv han målar och dramatiken i en avbildad situation fångar betraktarens uppmärksamhet och lockar till vidare utforskning av bilden.
Den som blir förtjust i en av Gerdmars ikoner, men inte har råd att ge konstnären i uppdrag att måla just det motivet kan också beställa en fotoreproduktion i hög kvalitet av honom. Lättast att komma i kontakt med konstnären är genom att besöka den webbplats han har under uppbyggnad där kontaktuppgifter finns: http://www.imagonova.com. Där kan man också se fotografier både av hans egna och av andra ikoner.
Lars Gerdmar: Ansikte mot ansikte: om de heliga ikonerna. Sekel 2007.
Artikelförfattaren är docent i konstvetenskap och verksam vid Uppsala universitet.
För bilder hänvisas till pappersutgåvan.