Pater Pedro Arrupe, som ofta kallades Don Pedro, var jesuit från Baskien. Han hade varit missionär i Japan i tjugosju år, hade blivit missionär på djupet, ”japaniserad”, ”orientaliserad”, när han 1965 blev ordensgeneral för Jesu Sällskap. Han förblev på denna post i arton år under en omvälvande och spännande period. Han dog 1991 efter att på grund av sjukdom ha varit hänvisad till passivitet under de sista tio åren av sitt liv. I kyrkans liv under 1900-talet var han en osedvanligt betydelsefull person och ett trosvittne.
Hans första viktiga ställningstaganden och handlingar hänger ihop med Andra Vatikankonciliet, en avgörande händelse för kyrkan under 1900-talet, därefter arbetade han med frågor om ordenslivet och slutligen ägnade han sig åt frågor om andligheten vid slutet av 1900-talet.
I konciliets vind
Det var till ett av konciliet präglat Rom som pater Arrupe kom 1965. Vi får påminna oss om denna period av pånyttfödelse och uppvaknande – öppna alla fönster, sade Johannes XXIII, det kändes som en frisk vårmorgon i Rom – det blev ett tillfälle att återvända till samvetet (till religionsfriheten) och framför allt till evangeliet. Återvända till att läsa evangeliet: Guds Ord återfick sin betydelse. Återvända till att praktisera evangeliet: på nytt sade man att moralen framför allt ska vara kärlek. Återvända också till evangeliets fattigdom: kyrkan förklarade sig beredd att avstå från privilegier, också dem som hon rättmätigt hade förtjänat, om de kunde skymma renheten i hennes budskap. Pater Arrupe spred konciliets budskap, han skyndade att understödja de dialoger som växte fram: ekumeniska dialoger, interreligiösa dialoger, dialoger med alla människor av god vilja inom de mest skilda områden av livet. Han hade övertygelsen att det var Guds rike som var under uppbyggnad i Förenta nationerna, i utvecklingsarbetet, i arbetet för social rättvisa och rättvisa mellan folken, och i många andra stora mänskliga strävanden.
Inom de klassiska verksamhetsområdena kom han snabbt att skaka om de invanda mönstren. Jesu Sällskap hade arbetat mycket med utbildning: pater Arrupe nöjde sig inte med att proklamera att jesuiternas utbildningen är en utbildning av en ”människa som är till för de andra”, han vågade också säga att vi nog inte alltid hade varit trogna detta ideal. Då utbröt en konflikt som ledde till att ordföranden för sammanslutningen för tidigare jesuitelever i Europa avgick. Men detta tänkande har nu slagit rot i det inre livet i jesuiternas alla utbildningsinstitutioner.
På samma sätt reagerade han omedelbart den vinterkväll när det kom nyheter till Rom om båtflyktingarna som drev omkring på kinesiska sjön: ”Och vad gör vi inför detta?” Några minuter senare utgick det telex till hela världen, det var starten för det som skulle bli Jesuit Refugee Service (JRS, jesuiternas internationella organisation för flyktingarbete). Man kan förstå vikten av denna organisation när man vet att det redan då fanns 15 miljoner flyktingar i världen (senare 20 miljoner, och därtill 25 miljoner internflyktingar).
Trots denna snabbhet i handlingen var pater Arrupe mycket starkt förankrad i traditionen. Konciliet hade åstadkommit ett sammanbrott i missionen i den icke-kristna världen. Om nu Gud kunde rädda människorna genom medel som bara han kände till, också utanför den synliga kyrkan, vad var det då för mening med att missionera, predika, åka till främmande länder? Några gick så långt att de talade om nödvändigheten att ”av-missionera”. Pater Arrupe svarade genom att citera Paulus: ”Ve mig om jag inte förkunnar evangeliet!” Pater Arrupe blev en förkämpe för mission i den icke-kristna världen, mission i form av ”inkulturation”, ett ord som antagligen har myntats av jesuiter och som pater Arrupe spred i hela kyrkan genom sina tal vid olika biskopskonferenser.
Evangelium för världen
Han trodde att kristendomen skulle växa till i Asien, världens största kontinent. Detta genombrott hade försenats, anmärkte han, av onda minnen från kolonialtiden som man först måste sona. Han berättade att han grät när han kom till Yokohama i Japan efter att ha väntat i tio år: ”Med en oändligt stark känsla av självförglömmelse och överlåtelse”, sade han, ”bad jag Herren att låta mig förbli i den heliga eld som i detta ögonblick gav mig styrka för alla offer”.
Han älskade Afrika lika mycket. Den kontinenten lärde han känna mitt i avkoloniseringsfasen, den afrikanska spontaniteten var han mycket känslig för. I Latinamerika berördes han av den evangeliska inriktningen på Jesu lidande. Han höll glödande predikningar i Colombia över Jesu sju ord på korset, vid samma tid som befrielsen spreds över Latinamerika och våldet ständigt hotade, dessa två ord som ständigt återkom. Han kände starkt behovet av befrielse, samtidigt som han plågades av våldets närvaro. ”Våldet är inte ett evangeliskt medel för att nå befrielse”, sade han som Helder Câmara. ”Visst löper vi risken att anklagas för att slå till reträtt när striden blir het. Men”, fortsatte han, ”man kan i Latinamerika hamna i den situation som är förutspådd i evangeliet, när man ska ’vända andra kinden till’”. En dag i en favela blev han mycket imponerad av en man som drog in honom i sin eländiga boning. Genom ett fönster som bara var en öppning utan glasruta visade mannen honom en vacker solnedgång och sade: ”Se, jag ger dig det bästa jag har, det ville jag ge till dig.”
Pater Arrupe gladdes åt att möta människor och få tillfälle att sprida evangeliet. Han älskade att möta journalister, som många människor med makt och ansvar helst undviker. Han sade att för honom, som hela dagen upptogs av administrationen av Jesu Sällskap, blev en presskonferens ett unikt tillfälle att ”predika”, att få ge något av evangeliets budskap till människor, även om de verkade befinna sig långt borta från evangeliet. Å andra sidan sade ofta de personer som sökt upp honom för att få tala med honom att de hade haft intrycket att de för honom var den enda människan i världen, så stor var hans uppmärksamhet på individen och hans nyfikenhet på allt.
Genom denna inställning blev han en av de stora andliga ledarna i kyrkan efter konciliet. Jag har ofta jämfört honom med broder Roger Schütz i Taizé, som han stod i förbindelse med. Han kunde skapa stor andlig rörelse bland människor, som vid den eukaristiska världskongressen i Philadelphia, USA, när han sade: ”Om det finns hunger någonstans i världen så är vårt eukaristiska firande ofullbordat överallt. I eukaristin tar vi emot den hungrande Kristus mitt i en värld av hungriga människor. Han kommer inte ensam till oss, utan tillsammans med de fattiga, de förtryckta, de som dör av hunger på jorden … Vi kan inte ta emot Livets Bröd på ett värdigt sätt med mindre än att vi också ger bröd till dem som behöver det för att överleva, var de än befinner sig och vilka de än är.”
Ordenslivets pris
Fem gånger valdes pater Arrupe till ordförande i föreningen för de andliga ordnarnas ledare, han var det under hela den tid han var ordensgeneral i Jesu Sällskap. Även om han ägnade mycket tid åt Jesu Sällskap så kände han en särskild kallelse att hindra ordenslivet från att förfalla och ägnade sig därför mycket åt att söka förebygga det. Han hjälpte sina bröder, och ofta också sina systrar, bland ordensledarna i deras tänkande. Han var medveten om svårigheterna i denna psykiskt instabila tid, särskilt svårigheterna kring celibatet. Han såg med sympati på hur nya former av evangeliskt gemenskapsliv växte fram, men han ansåg att det egentliga ordenslivet var oersättligt, han kapitulerade inte. Tvärtom var han full av förhoppningar. Han visste att ordenslivet inte är en del av kyrkans hierarkiska struktur, men denna struktur är å andra sidan inte alls det viktigaste i kyrkans liv. Ordenssystrar och ordensbröder är avgörande för själva livet i kyrkan. Mitt i ordensinstitutionernas djupa kris vågade pater Arrupe 1979 säga: ”Ingen kan förutsäga ordenslivets framtid eller framtiden för någon enskild orden; den vilar i Guds händer. Men så vitt man kan förstå utifrån kyrkans historia och med hjälp av tidens tecken, så verkar den lovande. Behovet av de andliga ordnarna verkar inte alls minska utan öka.” Och han fortsatte: ”Ordenslivet framstår som ovanligt viktigt och aktuellt inför den väldiga uppgiften att evangelisera, för ordenslivets evangeliska radikalitet ger det en särskild andlig kraft.” Och därmed underförstått: en andlig kraft som är av nöden. Kanske hade pater Arrupe gärna lagt till: ”även om man får vänta” (som han tillade när han förutspådde Asiens omvändelse!). Även om han inte alltid var så lätt att förstå så är budskapet från en sådan man av stor betydelse.
Han pekade på de avgörande aspekterna av ordenslivet: gudserfarenheten, ett liv i enkelhet och måtta – som har betydelse som exempel i ett samhälle med skriande sociala skillnader – och delaktigheten (ordenslivet är inte till för att vara ”vid sidan av”). Han såg i detta en erfarenhet av öken och av uttåg, han talade om det ”individuella och kollektiva exodus” som vi borde genomföra själva, utöver det som vi blir påtvingade. Man måste frigöra den kontemplativa förmåga som är ursprunget till allt ordensliv om man på djupet ska kunna lösa de problem som ordenslivet ställs inför när det genomsköljs av samhällslivets nya villkor.
Han lyfte fram passiviteten: ”Att erfara Gud, det innebär att ’utsätta’ sig för honom, låta honom bli allt i allt man möter, och lämna varje strävan efter att ta kommandot genom att stänga honom inne i våra tankemönster.” Passiviteten kan också för människan vara en väg mot enhet, den kan ”i människans djupaste skikt integrera det som tyngden i den mänskliga existensen riskerar att skilja åt”. Det ”intima förtroende” som finns i förhållande till Gud ”består (paradoxalt nog) i att söka honom”. I detta sammanhang citerade han Karl Rahner och Dietrich Bonhoeffer som bägge på ett tydligt sätt visat hur ”frågornas väg” kan leda till Gud. ”Bara för att vi kan hantera maskiner från tjugonde århundradet så har vi inte lämnat oroliga sökare som Paulus och Augustinus bakom oss”, sade han. ”Man tar anstöt av detta bara om man tror att mötet med Gud skulle förse oss med svar, recept och säkerhet.” ”Mötet med Kristus”, tillade han, ”ersätts inte av mötet med den fattige, men mötet med den fattige är en bra plats för att möta Kristus.”
Det är knappast förvånande att pater Arrupe insisterade på dessa tre teman: delaktighet, fattigdom och ett enkelt liv. Först delaktighet, som inte utesluter klosterlivets gamla strävan att ”fly undan världen”, som av tradition ju är en viktig aspekt. Ordenslivet behöver denna strävan ”på ett ännu mycket djupare och radikalare sätt”, sade han, det leder till uppbrott och förändring. Samtidigt gäller det också att ”upplösas i vattnet, för att ge det sin smak”.
När han talade om fattigdom och om ett liv i enkelhet så avsåg pater Arrupe inte en väg som var ämnad för en elit, ”en lyx för några privilegierade”, ordensmedlemmarna, utan han menade att detta var ”förutsättning för överlevnad för hela den mänskliga gemenskapen”. Han insisterade på att världen behöver denna enkelhet och att ordensmedlemmarna kan ge ett exempel som visar på en annan väg än den överdrivna smak för lyx som finns i världen. Pater Arrupe visste också att detta vittnesbörd från ordensfolket kunde uppfattas som stötande av dem som vill gå en annan väg, det skulle kunna leda till reaktioner och till hotfulla situationer. ”Det skulle förvåna”, sade han, ”om man inte mötte någon förföljelse alls när man kämpar mot rikedomens synd, både i dess individuella och kollektiva form.” Man måste ha en evangelisk målsättning: delaktigheten ska vara apostolisk och ”inte svara enbart mot sociologiska och humanitära motiv”. En radikal uppmaning. Inför sina bröder och systrar i ordenslivet tvekade han aldrig att föra fram detta budskap, som i berömda tal i Madrid, i Montreal, i Bogotá.
En robust andlighet
Pater Arrupe var övertygad om att ordensmedlemmarna – och särskilt jesuiterna – var kallade att kasta sig ut i ett socialt och kulturellt engagemang, som kunde leda till betydande risker, och han var medveten om de faror som kunde följa av en lidelse för rättvisa. Han beskrev detta i ett berömt tal vid den tjugoandra generalkongregationen. Men just därför blev han allt mer övertygad om nödvändigheten av en ”stark andlighet”, eller till och med en ”robust andlighet”. Han var medveten om behovet av en inre rustning, vilket han talade om med eftertryck i de stora talen under sina sista aktiva år. Det blev en verklig förändring, ett val han gjorde.
Hans förebilder var Abraham, Paulus, Francisco Xavier. Om detta talade han i en predikan vid 50-årsjubileet av sitt inträde i jesuitorden. Först Abraham, och hans gensvar, som pater Arrupe kallade ”irrationellt”. Lämna, lämna allt. ”Se, det är vad jag känner inför mina tidiga år i Jesu Sällskap, inför min utsändning till Japan och framför allt när jag blev vald … Mitt mest radikala exodus var när jag blev vald till ordensgeneral, ett uttåg som innebar att jag fick lämna en hel uppsättning tänkesätt, uppfattningar, prioriteringar. Jag blev tvungen, i konciliets efterföljd, att frigöra mig från detta för andra positioner som skulle preciseras, tydliggöras, definieras.” Han förtydligade: ”Det gällde att lämna en värld där allt bars upp av fasta övertygelser, nedärvda från Kyrkans och jesuiternas sekelgamla traditioner, för att träda in i en annan värld, en värld som var under tillblivelse, som vi inte kände till men som Gud kallade till genom konciliet, genom påven, genom generalkongregationerna.” Det blev inte enkelt.
Paulus var hans andra förebild. Paulus, som förlitar sig enbart på Guds nåd i en ”uppgift supra vires (utöver krafterna)”. ”Framgången är säker, för den beror endast på Gud” – ett uttalande av Arrupe som låter som Ignatius, som han också citerar något senare: ”Förlita dig på Gud som om hela framgången berodde på dig, och inget på Gud; men arbeta i denna sak som om Gud ensam skulle göra allt och du inget.”
Slutligen Francisco Xavier, som ”så magnifikt har fångat korsets och lidandets betydelse att hans bön blir ett ständigt magis, magis (mer, mer) när det gäller att be om nya kors, och ett satis, Domine, satis (det är nog, Herre, nog) när han tar emot Guds tröst.”
Denna ”robusta andlighet” ska dock inte förväxlas med voluntarism. Den innebär i stället att återvända till den ignatianska andlighetens källor: att låta sig ledas och föras. Gud ”stiger ned”. Först och främst gäller det att ta emot honom. Att vara disponibel är ett av de första stora teman som han utvecklar i ett brev från denna rika period i sin undervisning som andlig ledare, från 1976 och framåt. Att vara disponibel, ”i den attityden känner man igen den som är kontemplativ i handling”, under den helige Andes ledning, den som erkänner kyrkans förmedling, helt hängiven uppdraget.
Men i detta hänvisar pater Arrupe till ”Kristi sätt att handla”: vi ska handla som han gjorde, helt enkelt.
”Jag skulle vilja lära känna dig som du var”, säger pater Arrupe i en bön: ”din bild framför mig skulle räcka för att förändra mig. Johannes Döparen blev för alltid förändrad av att möta dig; officeren i Kafarnaum kände sig förkrossad av din godhet; och en känsla av häpnad och förtjusning tog tag i dem som blev vittne till dina under. På samma sätt blir dina lärjungar gripna; och på Olivberget faller den skräckslagna soldathopen till marken. Pilatus blir osäker, hans hustru förfärad. Krigsmannen som ser dig dö förkunnar din gudom redan när du ger upp din anda. Jag skulle vilja se dig som Petrus som åter blir medveten om sitt syndiga tillstånd när han häpnar inför det mirakulösa fiskafänget. Jag skulle vilja höra din röst som i Kafarnaums synagoga, eller på saligprisningarnas berg … Gör så att vi blir dina lärjungar i de stora sakerna och i de små.”
Denna idé om hur den enastående Kristus radikalt kan förvandla dem som han möter, det är ju helt enkelt en utläggning av Ignatius Andliga övningar: att ständigt kontemplera Jesu liv. Men pater Arrupe, liksom Ignatius, stannar inte där: man måste fortsätta mot Fadern, mot Treenigheten. Man kan hitta det i ett föredrag från 1980 om ”den trinitariska inspirationen i den ignatianska fromheten”: Sonen blir utsänd av Fadern, och vi blir på samma sätt utsända med Sonen; se där den grundläggande gudomliga dynamik som pater Arrupe lägger fram.
Han hänvisar till kärleken, som är själva definitionen av Gud. ”så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom”, säger han med Paulus i Efesierbrevet (3:17). De Andliga övningarna är en ”kärlekens pedagogik”, lägger han till. Och: ”Eftersom jesuitorden i grunden inte är något annat än Övningarna omvandlade till en institution, så måste kärleken, nyckeln till Övningarna, finnas på samma sätt i konstitutionerna för Jesu Sällskap. Och så är det faktiskt också.” Pater Arrupe finner i tur och ordning en ”dynamisk kärlek”, en ”ordnad kärlek”, en ”urskiljande kärlek”, en ”över allt närvarande kärlek”. Kärleken, det är ”själva meningen” med jesuitorden. I detta sammanhang läser pater Arrupe på nytt texter av Géronimo Nadal, en medarbetare till Ignatius som var mycket vältalig på denna punkt: ”Vi finner inte fullbordan av vårt andliga stånd genom kontemplation eller bön, som om dessa vore de enda sätten att hjälpa vår nästa, genom att förbli i våra rum … För vår del har vi blivit stuckna av kärlekens udd.” ”Den himmelske Fadern har givit Jesu Sällskap som mål att kärleken blir fulländad och fullkomlig”; och detta mål för Jesu Sällskap är samma som Kristi mål.
Hela denna teologi hänger ihop med en antropologi som har gamla anor i kristendomen: ”Det som har tyngd i själen, det är kärleken. Detta”, säger pater Arrupe, ”skrev Ignatius till en gammal klasskamrat från Paris, kanske utan att veta att han citerade Augustinus. Och säkert utan att vilja det så gav han oss också den mest innehållsrika formulering av sin personliga andliga väg och av jesuitordens andliga väg.” Sannolikt hade pater Arrupe inte talat om kärleken på detta vis förrän vid detta tillfälle, han var allt för rädd för risken att kärleken skulle nedvärderas, och den risken ville han inte ta. Detta hans sista föredrag innehåller också en föraning om att hans aktiva liv närmade sig sitt slut.
I denna sista fas av sitt liv hänvisade pater Arrupe också till den traditionella vördnaden för Jesu hjärta. Han citerade olika yttranden från Jesus om barnen, om de små, om ”hjärtats enkelhet”; och han sammanfattade: ”Dessa ord från Jesus kan vi översätta så här: om ni personligen, och tillsammans som orden, vill nå fram till rikedomarna i Guds rike och effektivt bidra till dess uppbyggnad, då ska ni bli lika de fattiga som ni önskar tjäna. Ni upprepar ofta att ni har lärt er mer av de fattiga än av många böcker: lär då av dem denna enkla läxa, att känna igen min kärlek i mitt Hjärta.” Och han fann hos pater Pierre Teilhard de Chardin ett förbluffande stöd för denna vördnad. Han skrev till Centre Sèvres, som firade hundraårsdagen av Teilhards födelse 13 juni 1981: ”Jag har velat lyfta fram, åt oss alla, ett starkt stöd i pater Teilhards exempel. Vi ska, som han, sträva efter en djup förståelse av tron i en dialog mellan Kristi mysterium och alla verkliga upptäckter, så att vi kan förkunna denna tro just till dem som kanske blir mest överraskade av den, men som inte därför skulle vara oförmögna att förstå den. Vi ska göra allt detta med ett barns kärlek till kyrkan, som för Teilhard aldrig kan skiljas från Kristus och den kärlek som Hjärtats symbol visar på. Som pater Teilhard skrev: ”Kristus. Hans hjärta. En eld som kan genomtränga allt.” När han talade om Jesu hjärta var pater Arrupe medveten om de svårigheter som många har att återvända till denna symbol: ”Det handlar inte om att jag vill tvinga någon, eller befalla någon, i en sak som har kärleken som centrum. Men jag säger er: ’Tänk på saken’ och ’överväg allt som ni blir erbjudna’”.
”Överväg allt som ni blir erbjudna”, det är den rekommendation som Ignatius ger i Övningarna, när han inbjuder den syndiga männi-skan att be inför Kristus på korset: ”när jag ser honom i detta tillstånd, upphängd på korset, överväga vad som erbjuds mig”. ”Att låta sig inspireras och bäras”, det är också Pedro Arrupes sista budskap till oss. ”Människan finner sin säkerhet i denna tro på kärleken, finner sin säkerhet i kärleken.”
Det finns ytterligare en sida av hans liv, förutom dessa yttranden som jag har återgivit, som bör lyftas fram, när händelserna nu ligger en bit bort i historien. Jag vill tala om det lidande som pater Arrupe genomlevde, under lång tid och nästan helt och hållet i hemlighet, i de spänningar mellan Jesu Sällskap och Heliga stolen, som blev tydliga under hans tid som ordensgeneral. Anledningen till dessa spänningar ska nog sökas i spänningar som fanns i hela kyrkan, liksom i världen i dess helhet, under denna omvälvande period. Här har jag inte möjlighet att skriva dess historia. Och vad spelar det för roll, egentligen. Jag vill lyfta fram den smärta som pater Arrupe bar på – den fanns där, bakom hans leende – han som var så totalt hängiven kyrkan, och särskilt påven. Han återkom gärna till den gamla formuleringen i de löften som en jesuit avlägger att lyda påven för missionsarbetet, jesuiternas ”princip och grundval”. ”Tjäna endast Herren och kyrkan.” Dessa ord från Ignatius upprepade han ofta. Han underströk ordet ”tjäna”, som ska förstås i en dynamisk betydelse, som ”källa till oräkneliga möjligheter”. Han var trygg i att lydnaden till påven inte skulle få denna källa att sina, inte skulle leda till någon ”lättja”, ingen ”lojhetens rörelse”. Pater Arrupe gav aldrig upp inför oförståelsen, inför den skenbara kylan hos Johannes Paulus II: han tröttnade inte på att ge tecken, också överraskande, på sin trofasthet, som att ställa sig vid porten till jesuiternas ordenshus varje gång som den påvliga kortegen skulle passera, varje söndagseftermiddag, när påven for för att besöka olika församlingar i Rom. Han fanns där för att ge sin hälsning, också när den inte blev besvarad. Jag, och andra, minns detta. Ännu mer led pater Arrupe när han fick intryck av att ingen dialog blev av. Denna ”passivitet”, för att återanvända yttrandet från Teilhard de Chardin, uppfyllde verkligen inte hela Pedro Arrupes liv, men den blev ett utmärkande drag. Och jag ville ge den en plats här.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikelförfattaren är jesuit och professor vid avdelningen för etik vid jesuiternas högskola Centre Sèvres i Paris.
Artikeln var först publicerad i Études, oktober 2007.