Jämfört med moderna katolska gipsmadonnor i grälla färger kan en sliten medeltida motsvarighet verka blygsamt osminkad. Inte minst i svenska kyrkor och museer har många av de gamla träskulpturerna förlorat all sin ursprungliga färgprakt. Idag verkar de lika dämpade som de en gång så modernt avlutade allmogemöblerna. Så var det emellertid inte alls ursprungligen.
All skulptur under medeltiden – liksom under antiken – var normalt helt bemålad, ofta förgylld. Själva materialet – sten, metall, trä – var inte avsett för betraktarens blickar. Det är först renässansen som skapade marmorvita imitationer av antikens mästerverk. Den medeltida färgen slets ofta ner, ersattes emellanåt med nya kulörer. Med tiden gick färgen stundom förlorad. Till slut återstod bara själva lövträets egen bruna ton.
Väversundamadonnan – original och modern kopia
Den gamla färgglädjen finns huvudsakligen kvar på många av de senmedeltida altarskåpen. Särskilt när de blir rengjorda häpnar man inför den omsorgsfulla och varierade prakten. Ett förbehåll bör dock göras. Belysningen var ursprungligen dämpad, så begränsad att också de bjärtaste föremål blev diskreta i färgen. Det var först långt senare, främst på 1700-talet, som man högg upp allt fler fönster i kyrkväggarna och bytte ut eventuellt bemålat glas mot genomskinligt. I vår tid tillkom elektrisk belysning. Idag krävs det ett mått av fantasi för att föreställa sig det ursprungliga spelet mellan klara, nästan hårda färger och de flackande lågorna från vaxljusen. Endast undantagsvis får man se något liknande i verkligheten, som i ett sidoaltare i katedralen i Madeira, där originalet finns på museum (och gör ett ganska blekt intryck), medan kopian av helgontavlan på sin rätta plats är högst suggestiv i sitt ljusdunkel.
Sverige har ovanligt mycket bevarat av kyrklig medeltida konst, ett annat uttryck för det som Love Almquist kallade för ”Svenska fattigdomens betydelse”. Länge behöll man somligt av det gamla, och när det kändes hopplöst omodernt fick det ibland plats på kyrkvinden. Där kunde det sena 1800-talets nyväckta intresse för det förflutna få glädje av det på nytt och efter den långa förvisningen ge det en plats i välbelysta och välbesökta lokaler: kyrkorummet eller museet.
Arbetet med rekonstruktionen
Idag görs vissa försök att skapa rekonstruktioner av det ursprungliga tillståndet. Man gör kopior av de gamla skulpturerna och bemålar dem, utifrån de spår som står att finna eller kanske efter en mer allmän uppfattning om hur originalen såg ut i sin glans dagar. Intrycket kan dock bli orimligt hårt när de nyförgyllda bilderna blir utsatta för full elektrisk belysning, som processionsmadonnan i Visby domkyrka.
Ovanligt omsorgsfullt har man däremot gått till väga när det gällde att göra en kopia av Jungfru Maria med barnet för kyrkan i Väversunda i Östergötland. Originalet finns på Historiska museet i Stockholm, med minimala rester av färgen för den som har tålamod att leta i vecken. Nu har den lilla kyrkan tack vare en donation fått möjlighet att i sitt dämpade ljus få en madonna lika grann som hon var i begynnelsen. Hon är placerad till vänster om korbågen, där ett Maria-altare förmodligen har stått. Kopian är ett samarbete mellan specialister, konstnären Magnus Persson, som skar figuren, och Hans Peter Hedlund, 1:e konservator vid Riksantikvarieämbetet, som tog sig an bemålningen. Arbetet utfördes på Historiska museet i konservator Håkan Lindbergs ateljé.
Madonnan i Väversunda är 65 cm hög, ett arbete i gotisk stil från början av 1300-talet, kanske av svenskt ursprung. Hon sitter på en tronstol med sonen i knäet, en drottning, även om kopian av olika skäl inte har den krona som statyn har burit. Både modern och sonen har en värdigt frontal hållning, dock med ett antytt leende på Marias läppar. Hon bär en ros i ena handen, kanske ursprungligen prydd av en sten. Barnet bär ett klot, som för tankarna både till jordklotet och till äpplet och därmed arvsynden, vars börda det är hans uppgift att lyfta av från mänskligheten. Av den ursprungliga färgen finns endast fragment kvar, men vid rekonstruktionen har man utgått från en annan svensk Maria-staty från ungefär samma tid, madonnan från Edshult i Småland, där största delen av de ursprungliga färgerna och mönstren är bevarad. Resultatet har blivit en stark kontrast mellan Marias gröna klänning med gyllne mönster och Jesus-barnets långa kolt i rött, också den mönstrad, och det röda fodret i Gudsmoderns förgyllda mantel. Tronstolen är häpnadsväckande brokig, med ränder i många färger. Den har också genombrutna fönster. I deras spetsbågiga öppningar har det kanske suttit färgat glas. Här har man satt in försilvrat glas med svarta spröjsar efter förebilder från senare madonnor.
Enstaka försvunna detaljer, som högra armen på Jesusbarnet, rekonstruerades med dåtida skulpturer i museet som förebild.
Skulptören Magnus Persson (i Gnesta) hade redan tidigare erfarenhet av att kopiera medeltida statyer. Annars arbetar han med abstrakta former i sina egna verk. Den heliga Katarina av Vadstena i hans nya version står i en nisch i kyrkan i Vadstena, vederbörligen välsignad av förre påven i samband med Birgitta-jubileet. Där hade dock originalet från Ekeby kyrka i Närke kvar sin bemålning och förgyllning, om också något sliten. Grundläggande var tekniken för att kopiera originalet. Persson utgår från en punktapparat med anor från renässansen, där den användes för kopiering av antika skulpturer. Det är en synnerligen tidskrävande teknik men medför rätt tillämpad stor exakthet i alla detaljer i proportionerna. Viktigt för helheten är att man går tillräckligt djupt ner i träet. Originalmadonnan i Väversunda är skuren i ek, men på grund av bristen på lämpligt torkat och mognat ekträ valde Persson i stället lind, som för övrigt ofta användes av de medeltida skulptörerna. Lind är mjukare och därmed lättare att skära, medan den hårdare eken medger ännu finare detaljer. Arbetet tog uppskattningsvis 600 timmar, men Persson menar att en van medeltida bildhuggare, som inte behövde ägna någon tid åt den detaljerade kopieringen, torde ha kunnat utföra en sådan figur på en tredjedel av tiden.
Efter själva skärningen, med hundratals bildhuggarjärn av liknande typ som de medeltida, krederades figuren med en blandning av harlim och krita. Denna kredering var i äldre tid grunden för bemålningen, dels för att ge en jämn yta, dels för att förhöja lyskraften hos de anbragta färgerna. Detta moment upprepades flera gånger, med nog-grann slipning (med skavfräken) mellan varven.
Sedan tog bemålningen vid. Guldet lades på först, för att inte fastna i halvklibbig färg. Originalet hade förmodligen bladguld för håret och guld på silver för manteln och detaljer på tronstolen, s.k. zwischgold. Färgerna anbringades oblandade och är starka, nödvändigt med tanke på kyrkornas svaga belysning. Kläderna har mönster anbragta med schablon, huden är starkt rosa med kindrosor i rött, ögonen klarblå. Tronstolen är randad i grönt, vitt, rosa, rött och orange. En målad profilering i rödrosa ger genom skuggning intryck av att vara skuren eller profilhyvlad. Färgen anbragtes i två skikt, och större delen av de tre månader som arbetet med förgyllning och bemålning av madonnan tog utgjordes av den nödvändiga torktiden. Till sist anbragtes sådana detaljer som läppar och svarta konturlinjer.
Med stölder i kyrkorna som en påtaglig fara förutom problem med tidvis uppvärmning, skadlig för de skikt som håller färgen på plats, förefaller Väversundas lösning av problemet att hantera medeltida föremål vara det bästa: kyrkan får en omsorgsfullt gjord kopia, färgglad som den var i begynnelsen, medan originalet med alla dess skador och färgförluster förvaras, förhoppningsvis med bättre kontroll av temperatur, luftfuktighet och säkerhet, på museum.
För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.