I sin nya bok framhåller monsignor Fitzgerald sin övertygelse om att kvinnor spelar en positiv roll i dialogen, och han understryker betydelsen av deras deltagande. Jag sammanfattar här vad monsignore Fitzgerald skriver om just detta: kvinnor tar en särskild del i dialogen, och deras bidrag är avgörande på grund av deras sätt att se på verkligheten, deras förmåga att dela med sig och uttrycka livserfarenheter. De är av naturen lämpade att ta upp ömtåliga frågor som annars kunde förbli olösta.
Men ofta händer det att kvinnor inte är representerade i officiella dia-logmöten. Denna form av diskriminering möter inte särskilt ofta i den monastiska världen, så jag är glad att få tillfälle att dela några reflektioner med er, som kvinna och som nunna.
Vad innebär ”erfarenhet av monastisk dialog”?
När en munk eller nunna ”går ut” i dialog, som fader P. De Béthune uttrycker det, består den interreligiösa dialogen ofta i att ta del i det dagliga livet och tillsammans dela en andlig erfarenhet. Bådadera fokuserar det som är grunden för allt monastiskt liv – kristet eller ej – det vill säga sökandet efter den yttersta verkligheten. Den första fråga som S:t Benedictus ställer i sin regel när det gäller om någon har en monastisk kallelse är: si vere Deum quaerit (om han verkligen söker Gud).
När man vistas i ett kloster som tillhör en annan tradition än ens egen kan dess sökande och asketiska praxis kännas mycket främmande, men samtidigt skapar vistelsen ett starkt och förblivande intryck av hemkänsla. Bådadera känslorna härrör från olika upplevelser: meditationens rytm, liturgisk ritual, lydnad, tystnad, livslångt celibat, livet i gemenskap, till och med byggnadernas eller platsernas arkitektoniska utformning.
Dialog som andlig erfarenhet i ett möte ”på avstånd” – tron blir ifrågasatt
För många munkar består dialogen från början i att växa sig in i de andliga skrifterna inom andra traditioner, snarare än att ta del i det dagliga livet i kloster som tillhör andra religioner. I första hand är detta att möte ”på avstånd”. Det framkallar en chock: tron blir ifrågasatt.
I dagligt monastiskt liv tar lectio divina en stor del av tiden. Under lång tid har jag ägnat mig åt lectio divina genom att läsa heliga texter från andra religiösa traditioner. Detta fordrar en öppen tro på vår gemensamma mänskliga natur, på Guds kärlek till alla, ett hjärta som kan röras och låta sig läras av den kulturella skönheten i andra traditioner och som förmår urskilja den helige Andes verksamhet i dem. Tron blir omruskad, renad, fördjupad och blir mer inåtvänd. Hur kan jag tänka på Gud, hur kan jag säga något om Gud, som på en gång är Person och Treenighet, på Guds mysterium, hans frälsning genom Jesu Kristi människoblivande, död och uppståndelse? Genom sitt sökande inträder man enligt Raimundo Panikkar i en ”intrareligiös dialog” som inbjuder till att också ompröva den egna andliga traditionen.
Min utbildning hade riktat mitt intresse mot de monastiska 1100-talsfädernas mystik, som är i högsta grad kristologisk. Under min lectio divina upptäckte jag sedan arvet från Mäster Eckehart, de rhensk-flamländska andliga författarna, de medeltida kvinnliga mystikerna och – fastän i mindre grad – representanterna för den stora spanska skolan (med undantag av Ignatius). Men jag måste också ta upp mina samtidas aningar om Guds död, ja till och med deras bejakande av den.
När någon ställer frågor till mig eller uttrycker sin egen övertygelse – det må vara samma tradition som min eller ej – har jag upptäckt att mysteriet i transcendens och immanens flyger bort ur mitt synfält på samma sätt som horisonten när den alltid drar sig tillbaka och leder en till att gå vidare och vidare.
Det finns en erfarenhet som är fruktbärande för en interreligiös dialog: bortom olikheterna, som man inte får bortse från, kan man upptäcka vikten av en förvandlande asketisk praktik och gemensamma element som härrör från negativ teologi och vishetslära, och där dialogens deltagare möts i tystnad och tillsammans upplever en smak av vishet.
En erfarenhet influerad av tron
Utan tvivel har tron ett inflytande på hur dialogen utfaller, vare sig den sker ”på avstånd” eller i det dagliga livet och i andligt utbyte. Vad beträffar zazen praktiserade jag den så strikt jag kunde. Men vare sig jag mediterade utan objekt eller tolkade den föll jag alltid tillbaka på erfarenheten av de kristna mysterierna som kan uttryckas i ord som perichoresis (genomträngande), kenosis (utblottelse) eller ”inneboende”.
Är mystik erfarenhet – eller helt enkelt andlig erfarenhet – densamma hos en kristen, en buddhist eller en muslim? Skiljer sig deras förklaringar av erfarenheten enbart därför att de är rotade i olika religiösa kulturer och bundna vid deras kulturella uttryck? Kan vi säga att Guds mysterium som bor i oss kristna är samma mysterium som bor i de andra? Det är den helige Ande, Anden som utgöts från Kristi kors, från Kristi hjärta över var och en som förverkligar den andliga enheten och för oss in i Treenighetens inre liv. Detta är min djupa övertygelse.
De som delar en andlig erfarenhet bär vittnesbörd tillsammans.
Maria, dialogens ikon
I bebådelsens och besökelsens mysterier står Maria som arketyp för kyrkan och som en förebild för de kristna. Hon uppenbarar hur nåden verkar inom en dialog; detta är min djupa övertygelse.
Maria av Nasaret, en jungfru i Israel, en ödmjuk kvinna i Herrens fattiga folk, väntar på att löftet skall gå i uppfyllelse. Hon är inte tyngd av bördor, hon lyssnar. Hon är full av nåd, och hon upptäcker genom ängelns hälsning att Herren är med henne. Hon är fri, hon välkomnar Ordets säd, hon öppnar sig för Andens verk, hon samtycker.
Maria är inte bara upptagen av Ordet som lever i henne. Hon ger sig av för att möta en annan kvinna i Israel, en äldre och barnlös kvinna, men också i henne gör Gud under. Här har vi ett möte!
Maria är där, bara närvarande, hon hälsar. Han som lever i henne kallar redan och skänker nåd. På Marias hälsning svarar Elisabet: hon undrar, välsignar full av beundran för barnet som sparkar till i hennes liv, som dansar och väcker hennes tacksamhet. Hon kallar Maria välsignad, därför att samma mysterium är verksamt i henne. Och Maria ger fri röst åt sitt gränslösa jubel.
Går inte kyrkan i dag, genom sina söner och döttrar, ut i en dialog på samma sätt som Maria? Kyrkan är kallad att bära vittne om frälsningens hopp, därför att det är hennes Frälsares eget liv som hon lever – lever och förkunnar Ordet utan ord. Proklamation och dialog. I kyrkan och runtomkring henne skapar Anden ett rum där Kristus är närvarande och reser upp dem som Ordet har vidrört. Kyrkan måste leva enligt Kristi Ande och erkänna hans verk inom andra religiösa traditioner!
Ett utbyte av andlig erfarenhet
Ett liv tillsammans med munkar från andra traditioner – som Spiritual East-West Exchanges föreslår (det har förekommit tio sådana möten) – erbjuder möjligheten till djuplodande möten på grund av det monastiska livets och det ömsesidiga vittnesbördets andliga karaktär.
Det finns en sak som berör mig djupt som nunna. När jag upptäcker att den andre längtar efter Gud, älskar och tjänar honom genom allt som är gott och ädelt i sin tradition, då blir jag överväldigad av glädje och tacksamhet.
I hjärtat hos deltagarna i den kristna dialogen öppnar sig ett ”kristet rum”, så varför kan inte ett buddhistiskt eller islamiskt rum öppna sig inom den troende i en annan tradition? Detta rum är inte en envägskommunikation utan öppnar för en dialog och kan ta emot var och en, välkomna varje troende från en annan tradition, med eller utan en förväntansfull – och kanske diffus – längtan. Det är just i detta rum som de också möter sin inre mästare.
Jag vill här gärna nämna min levande erfarenhet av Shoei Senset och hennes önskan att få ta emot den heliga kommunionen under eukaristin. I hennes tempel delade de alla de betydande händelserna i sitt dagliga liv med oss, katolska nunnor. Under hennes första resa till Europa – detta hände i mitt kloster – upplevde hon med smärta att hon trots sin djupa längtan inte kunde få ta emot Kristi kropp och blod. Men under hennes andra ”utbyte” i Nederländerna medgav den cisterciensiska gemenskapens liturgiska ordning att hon vid själva kommunionen fick överräcka kalken till systern bredvid henne. När tiden kom för utvärdering sade hon till mig, full av glädje: ”Jag kände Kristi kraft när jag lämnade över kalken, jag andades i Kristi blod!” I hennes buddhistiska rum fanns en plats för dialog och gemenskap med Kristus.
Det hände en gång i Lhasa, vid kvällsgudstjänsten i Jokhangtemplet, att den celebrerande munken grep tag i mig och bugade sig för mig med ett leende när man rituellt böjde sig ner vid frambärandet av skapelsens gåvor. Jag kände att det där fanns ett kristet rum i mig där Buddhas lärjungar är välkomna.
I dessa mysteriösa inre rum kan en tacksam och insiktsfull dialog uppstå. Vid avslutningen av det symposium som East-West Exchange höll 1990 utropade Fader Vincent Oshida, OP: ”Bli bättre buddhistmunkar!” och de svarade ”Och ni, bli bättre kristna munkar!”
Dialog i alla former
Det dagliga livet gör oss känsliga inför de alltmer multikulturella och interreligiösa samhällenas utmaningar. Praktiseringen av dialog som ett utbyte av andliga erfarenheter och leva hic et nunc [här och nu] ledde mig till att ta del också i andra former av dialog: att ge introduktions-kurser i teologi vid stiftets seminarium (en frukt av en långvarig läsning av Jacques Dupuis) och att delta i mötena mellan lokala interreligiösa grupper: samtal mellan muslimer och kristna och också i samarbetet inom URI (United Religious Initiatives). Jag kom till denna grupp som katolsk nunna och accepterades som sådan.
Särskilda band har knutits mellan mitt kloster och de lokala islamis-ka familjerna. När man firar slutet av Ramadan samlas min kommunitet, vänner och mer än fyrtio islamiska familjer. Ännu en gång måste man medge att det finns få kvinnor i dessa grupper, vilken tradition de än står i. Är det inte paradoxalt att det öppnar alla dörrar att jag är nunna? Det är en sak jag undrar över: männen vill att deras hustrur skall träffa mig. Inte desto mindre är det ett tillfälle för en dialog om livet. Jag blev mycket rörd när jag var allvarligt sjuk och hörde någon säga å ett halvdussin andra kvinnors vägnar att systrarna intar en viktig plats i en turkisk familj, och att de ville betrakta mig som sin äldsta syster, och tillade att deras hus var mina.
En annan erfarenhet. En judinna, vän till mig och lärare i judendom, ville komma till mig på sjukhuset, så att vi tillsammans kunde se den helige faderns besök i synagogan i Köln.
Vad är det som vi delar med oss av till varandra? Det som vi gör, det som vi lever, det som vi är. En kristen är inte någon mästare i dialog och har inget monopol på den. Han kan inte ge vidare vad han inte har, men han vet att känslan, medvetandet, Kristi händer behöver våra mer än någonsin för att betyda något.
Det brådskar
Vad jag har att säga är optimistiskt: det är frimodigt som varje vittnesmål är, därför att vi hör dagligen att det begås fanatiska våldshandlingar. Men det finns en allvarlig brådska idag. När påven Benedictus XVI talade till Guineas ambassadör sade han: ”Trots alla svårigheter har den katolska kyrkan sökt göra ytterligare ansträngningar för att uppmuntra förståelse och respekt mellan de troende inom olika religiösa traditioner … Tillsammans med alla människor av god vilja bidrar de troende till att bygga upp ett samhälle, fritt från varje form av moralisk eller social degradering, så att var och en kan leva i värdighet och solidaritet.”
Ett av de viktigaste syftena med dialogen är fred mellan människor, och mer precist endräkt. Endräkt mellan de troende skulle titeln vara på den votivmässa för interreligiös dialog som föreslogs vid plenarmötet för Påvliga rådet för interreligiös dialog i maj 2004.
Tillåt mig en annan reflektion som kvinna och nunna. Erfarenheter är inte några officiella dokument. Varför har kvinnor en särskild roll i dialogen? Det beror på deras opretentiösa hjärta, deras välkomnande öppenhet, deras djupa medlidande. Kort sagt, de har till uppgift att överföra och skydda liv. De har tagit emot solidaritetens nåd. Men – vad som är mycket mer – de har tagit emot vad jag som nunna kallar ”en utblottelsens nåd”. Skall vi inte i vår tro och i vår verksamhet närma oss kyrkans interreligiösa dialog genom att ”gå ut”, att följa vår Herre Jesus i hans utblottelse?
Stort är kvinnans hjärta, stort är mannens hjärta. Det förmår älska Gud, förändra mördares sinnelag och göra dem till bröder och systrar. Gud gör allting nytt. Kan vi inte se det?
Översättning: Per Beskow
Artikeln har tidigare varit publicerad i DIM/MID International Bulletin 2005/2 E. 20.