Visdom från antiken

En stor del av vår kunskap om antikens filosofi kommer från andrahandskällor. Man kan, i själva verket, bli nedstämd av betydligt färre omständigheter om man tänker på hur många verk av antikens filosofer som gått förlorade. Det är åsikter och insikter som troligen för alltid förlorats till mänsklighetens glömda minnen.

Det är alltså till återgivningar i andra hand rörande dessa tänkare som vi får ta vår tillflykt. Bland dessa andrahandskällor är Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror en av de främsta. Den har nu kommit i en svensk översättning för första gången.

När man i dag läser Diogenes slås man av hur lite av det som återges av honom som vi i dag skulle betrakta som filosofi. Man serveras livsvisdomar och fyndigheter om vartannat. Filosofer under antiken var ofta inbegripna i det livs levande livet i staten eller stadsstaten, tog del av det politiska och allmänna intellektuella livet och gav råd i stort och smått. Visst fanns där också mer ”systematiskt” filosofiskt ”arbete” – bland annat i det under senare antik tid framväxta schemat med logik, fysik och etik – men detta är bara en kristallisering av en bredare intellektuell diskussion, rotad i människors frågande och undran, såväl gällande praktiska problem som intellektuell förundran.

En del av poängerna går verkligen förlorad genom det språkliga och kulturella avståndet. Men förvånansvärt mycket är träffande och rör även våra egna frågeställningar.

Verket är strukturerat efter olika skolbildningar, eller snarare efter olika linjer från mästare till lärjungar. Den övergripande uppdelningen är den mellan en östlig, jonisk tradition (behandlad i bok 1 till 7 i verket), och en västlig, ”italisk” tradition (behandlad i bok 8 till 10). Särskild uppmärksamhet och mest utrymme får olika kyniska och stoiska tänkare, liksom – i sista boken – Epikuros (omkring 300 f.Kr.) och hans efterföljare. De viktigaste gestalterna är verksamma från 500-talet f.Kr. och fram till 200-talet f.Kr., alltså på ett ganska stort tidsmässigt avstånd från Diogenes själv, verksam på 200-talet e.Kr.

Översättningen av Johan Flemberg, docent i antikens kultur och samhällsliv, är förträfflig. Språket flyter lätt, och framställningen tyngs inte av ständiga återgivningar av alternativa läsarter. Sådant har i stället lagts i en fyllig notapparat, där även ges matnyttig bakgrund till mycket i framställningen.

Varför ska man då läsa verk av och om antika filosofer? Kanske kan vi svara med kynikern Diogenes av Sinopes (c:a 405–c:a 320 f.Kr.) ord rörande bildning:

”Bildning, sade han, innebär för de unga besinning, för de gamla tröst, för de fattiga rikedom och för de rika en prydnad.”

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.