Visualiserad bön

Vem vågar skriva en tjock bok om bara ett enda motiv, dessutom ett så oerhört vanligt motiv som jungfru Marie bebådelse? Mia Åkestam vågar. Hon inte bara vågar skriva en bok, hennes bok är dessutom en doktorsavhandling i konstvetenskap. Att skriva en sådan avhandling har på senare år främst varit förknippat med att prestera en teoretisk eller metodologisk apparat, som man möjligen applicerar på ett valt bildmaterial. Det är helt enkelt fullständigt ”ute” att göra ikonografiska inventeringar av detta slag. Och ändå har hon gjort det, och dessutom på ett förtjänstfullt sätt.

Katalogdelen i sig upptar emellertid inte mer än tio av de rikt illustrerade över fyrahundra sidorna. Det är de olika bildtyperna, placerade i sin historiska kontext, som är det viktiga för Åkestam. Naturligtvis finns det avgränsningar av materialet. Författaren ringar in ett bildmaterial som sträcker sig från mitten av 1100-talet och fram till ca 1550. Det område hon inventerat (via ikonografiska registret hos Riksantikvarieämbetet) är inom det nutida Sveriges gränser, vilket tyvärr gör att det finska materialet faller bort. Föga förvånande blir det trots avgränsningen cirka fyrahundra bevarade bilder att hantera.

Bebådelsen är ett motiv som förekommer i olika format, material och på de mest skilda föremål. Åkestam koncentrerar sig i några väl valda djupstudier: Bebådelsen på romanska gotländska dopfuntar, på liturgiska kärl, i den birgittinska kontexten och på ett senmedeltida altarskåp från Överselö kyrka i Södermanland. Genom att göra så kan hon diskutera många olika aspekter av motivet och ändå sammanfatta olika tidsepokers bilduttryck.

Centrala begrepp för bildtolkningen är gestik, bildretorik, reception, bildkultur, bildkontext, liturgi, och andaktsbild, men det allra viktigaste ordet, bildbruk, får aldrig någon riktigt bra förklaring. Ordet finns med redan i undertiteln, men frågan är vad som menas med bildbruk? Som läsare undrar man vad hon menar med bildbruk, om man som Åkestam inte relaterar bilderna till den liturgiska kontext där flertalet av dem hör hemma. Kvar blir en diskussion om dem som beställde bilderna och deras eventuella intentioner med placeringen av de bildbärande föremålen, men inte hur de brukades.

I samband med dopfuntarnas bebådelsescener har Åkestam ett intressant resonemang som ifrågasätter en mycket vanlig uppfattning inom bildtolkningen. Dopfuntarna är ofta indelade i en bildsvit som omsluter kuppan. Det är inte alltid som det finns arkader eller liknande som avgränsar de olika bilderna från varandra, utan andra visuella medel behövs för att bildtolkningen ska fungera. (Minns att dopfuntarna var rikt bemålade, vilket naturligtvis också underlättade bildläsningen.) En gängse uppfattning inom bildtolkningen av äldre material är att det finns en värdeskillnad mellan en frontal figur och en profilställd. Den frontala positionen uppfattas ha högre värde medan en figur återgiven i profil tolkas som lägre, ibland till och med som en ond varelse. Med stöd av bland andra Meyer Schapiro ifrågasätter Åkestam detta, eftersom det finns så många exempel på hur man i dopfuntarna alternerar mellan profilställd och frontal figur. En och samma person kan alternera mellan de båda positionerna i olika scener, och dessutom är den hierarkiska skillnaden svår att applicera på ärkeängeln och jungfru Maria. Växlingen mellan frontal/profil tolkar Åkestam som ett sätt att arrangera bildsviten så att den relaterar till betraktaren och leder berättelsen och betraktaren framåt i bilden/sviten.

En intressant aspekt av bruket av bilder är frågan om bildernas spridning och bevarandegrad, vilket tangeras i studien om den palmbärande Gabriel på dopfuntarna. Vad säger de bevarade bildernas frekvens om hur man använde dem inom ett visst område? Det är inte så väldigt konstigt att dopfuntarna har bevarats, med tanke på vilket material de är av och hur användbara de ändå varit genom seklerna. De bebådelsebilder som varit av pergament eller textil är däremot svårare att hitta, material som både är lätta att transportera och mer lättförgängliga. Åkestam har hittat hela trettiofyra textilier, men avstår från att utifrån dem dra slutsatsen att Bebådelsen aldrig skulle ha framställts i de kyrkliga böckerna eftersom det inte finns någon bevarad. (De som finns är importerade senare av bland andra boksamlare.)

Åkestam gör vissa passande kopplingar mellan inkarnationen och bebådelsemotivet placerat på vinkalkar, men en poäng som hon missar är den bok som Maria håller i sin hand i de flesta bebådelsebilder. Ofta tolkas denna bok som en ren fromhetsuppvisning, gärna med hänvisning till Marialegenden som berättar att Maria satt och läste/bad när Gabriel anlände. Men tolkningen bör inte stanna där. Den ibland uppslagna boken i Marias hand kan stundom visa upp text, en textsida som kan avslöja antingen en referens till en Jesajaprofetia eller att det är en bönbok hon håller i sin hand. Bönboken var både en statussymbol och en fromhetsmarkör, så långt följer Åkestam med. (Vem som helst kunde inte köpa eller läsa en sådan.) Men boken i Marias hand syftar också på inkarnationen, Logos. Ordet blev kött samtidigt som hon håller ordet i sin hand just i det ögonblicket. Just kopplingen till Logos måste man nog prioritera i denna scen, medan de andra referenserna är mer sekundära.

När jag för ett antal år sedan befann mig på Svenska institutet i Paris kom en förfrågan från en grupp fransmän som sammanställde en utställning. De ville ha olika språkversioner av Ave Maria och bad att få hjälp med den svenska texten. Som katoliker förutsatte de att det var den första bön man lärde sig. På institutet var det först ingen som begrep vilken bön det var, än mindre någon som kunde den. Frågan var så att säga fel ställd till dessa svenska lutheraner som möjligen lärt sig ”Gud som haver …” Denna svenska okunnighet om Ave Marias betydelse kopplat till bebådelsemotivet har tyvärr smittat av sig på avhandlingen.

I de bebådelsebilder som visar en bönbok i Marias hand rör det sig om en av senmedeltidens storsäljare, tideboken. Den var en bönbok för lekmän och ofta påkostad med dekorationer och bilder. Jungfru Maria var det centrala temat för dessa tideböcker, och flera olika Mariaböner ingick alltid, men där fanns också en ansenlig samling av andra böner nyttiga att läsa. Den bön som återkommer i många av tidebönerna är Ave Maria gratia plena, men den skrivs sällan ut ord för ord. Den bedjande förväntades kunna den ändå. Det räckte med att skriva ”Ave Maria” på de ställen där den skulle bes. Bönen var påbjuden som grundläggande kateketiskt stoff ända sedan 1200-talet i en kortare version, men blev under resten av medeltiden successivt utvidgad till att omfatta de strofer som vi känner den som i dag. I en studie av bruket av bebådelsebilder hade det varit mycket passande att behandla den aspekten av bruket, kopplingen till bönen som alla kunde sedan barnsben. De hänger intimt ihop. Det går inte att separera bönen och bilden från varandra. Tyvärr är de liturgiska och spiritualitetsmässiga aspekterna helt borta från diskussionen hos Åkestam, och detta på ett motiv som så direkt relaterar till såväl liturgi som böneliv. Jag tror att medvetandet om detta långa bönebruk hade kunnat bidra positivt till bildtolkningen. Det är svårt att separera Mariabilderna och bebådelsebilderna från den bön som betts mest intensivt framför dem genom hela medeltiden. I så måtto är bebådelsebilden även en bön, den visualiserar bönen.

Mia Åkestam: Bebådelsebilder – Om bildbruk under medeltiden.
Diss., Sällskapet Runica et Mediævalia. Scripta minora 19. 2010.