Arons grönskande stav – en tolkningshistoria

Vad ryms i en bibeltext? Många gånger ryms mycket mer än vad den mänsklige författaren rimligtvis kan ha anat. Kyrkan har gång efter annan kunnat konstatera, att en text öppnar sig för en nytolkning i ljuset av en senare uppenbarelse. Man kan påminna om Augustinus kända ord att ”Nya förbundet är dolt i det Gamla förbundet, Gamla förbundet uppenbaras i det Nya.” Denna artikel vill visa, hur kyrkan århundradena igenom har funnit nya möjligheter att förstå den kända texten om Arons grönskande stav.

I 4 Mos 17:6–8 läser vi sålunda hur Gud genom ett mirakel pekade ut Arons efterkommande som de legitima prästerna i Israel:

”Mose talade med israeliterna, och alla deras familjeöverhuvuden gav honom var sin stav, sammanlagt tolv stycken. Även Arons stav fanns bland dem. Mose lade stavarna inför Herren i förbundstecknets tält. Dagen därpå gick Mose in i förbundstecknets tält. Då hade Arons stav skjutit skott, staven från Levis stam. Den knoppades, den blommade och den bar mogna mandlar.”

Avsnittet om Arons stav föregås av en drastisk skildring av hur tre personer, Korach, Datan och Aviram, gjorde uppror mot Mose. Folket solidariserade sig med detta uppror, varpå Aron bringade försoning för folket (4 Mos 16), medan upprorsledarna själva uppslukades av jorden. Sedan Gud genom Arons grönskande stav pekat ut dennes släkt som den legitima prästsläkten men också vidgat perspektivet genom att identifiera Arons stav med staven från Levis stam (4 Mos 17), reglerades tjänstgöringsförhållandena för präster och leviter (4 Mos 18). Men det var och förblev en komplicerad fråga vilka som utgjorde det legitima prästerskapet i Jerusalems tempel. Och man kan notera, att Aron långt ifrån alltid agerade på ett sätt som var värdigt översteprästen; han var ju den som lät tillverka guldkalven (2 Mos 32).

De tidigaste judiska utläggarna knöt an till hur avsnittet om Arons stav fungerar, insatt i sitt ursprungliga litterära sammanhang. Det fick sålunda handla om vem som är rätt präst. Som exempel kan nämnas den judiske filosofen Filon, som levde i Alexandria under första hälften av första århundradet. Han skildrar utförligt (Vit. Mos. 2.174–181) hur folket gjorde uppror mot Mose, som man beskyllde för att själv ha hittat på att Gud befallt honom att insätta brodern Aron som överstepräst. Filon påpekar, att det är Gud som utvalt Aron, medan leviterna underordnades.

Den med Filon ungefär samtida historieskrivaren Flavius Josefus (Ant. 4.63–66) återgav liksom flera företrädare för den framväxande rabbinska judendomen också episoden med Arons stav och drog slutsatsen, att folket därefter ”tillät Aron att med rätta inneha prästämbetet”.

Men den rabbinska litteraturen ger också talrika exempel på legendbildning kring Arons stav och visar på en högst brokig tolkningstradition inom synagogan. I en Mishnatext (m. Avot 5:6) ges sålunda en lista över ting som Gud skapade redan i tidens begynnelse: dit hör bland annat ”staven” (vilken stav?) och Bileams talande åsna. Staven i fråga gick enligt senare spekulation i arv från generation till generation, från Adam till urfäderna, vidare till Jakob (som hade den när han gick över Jordan), Juda (i hans möte med Tamar), Josef, egyptiska stormän, Jethro, Mose (som kunde hantera staven trots att Guds outsägbara Namn var skrivet på den) och David (i kampen mot Goljat). Därefter hade Jerusalems kungar den fram till templets undergång, varpå den försvann för att till sist återfinnas av Messias.

I Nya testamentet nämns Arons stav bara en gång i förbigående. I Heb 9:4–5 ges en beskrivning av ökentidens tabernakel med dess inventarier. Staven förvarades enligt Hebreerbrevet i själva arken, inte ”bara” i det allra heligaste. På Nya testamentets tid var staven dock försvunnen sedan länge, och det ursprungliga budskapet att bara den som är av prästsläkt kan vara en rätt präst (kohen) saknade aktualitet för Hebreerbrevets författare: Jesus var den sanne översteprästen, och han var inte av Arons släkt.

I den äldsta kyrkan tycks man ha läst texten om den grönskande staven bokstavligt men tillämpat den på kyrkan i stället för på det israelitisk-judiska folket enligt principen att det är kyrkan som är det sanna Israel. Texten fick alltså handla om vem som är en legitim ledare i kyrkan. Detta underlättades av att den fromme israeliten i Gamla testamentet kunde liknas vid ett grönskande träd, t.?ex. Ps 1:3: ”Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen” (se också Jer 17:8). Ett exempel härpå ges i 1 Klem. 43 (ca 100 e.?Kr.), där författaren utförligt refererar episoden med Arons stav. Han argumenterar här för lydnad gentemot kyrkans ledning i Korinth. Yngre kristna hade nämligen gjort uppror mot denna; den splittring i församlingen som redan Paulus argumenterat emot (1 Kor 1–4) hade inte övervunnits.

Men bilden av den kristne som ett grönskande träd kom tidigt att allegoriseras. Orden om vatten i Ps 1:3 kombinerades nämligen redan i Barn. 11:1–10 (ca 130 e.?Kr.) med talet om Jesu kors: ”Saliga är de som satt sitt hopp till korset och stigit ner i (dop)vattnet.” Löven som inte vissnar syftar på de kristnas ”ord i tro och kärlek”, som för andra till omvändelse.

Utläggningen av texten om Arons stav kom alltmer att präglas av ordlekar och till synes betydelselösa detaljer. Redan Origenes (185–253) hänvisar sålunda till 1 Kor 4:21, där Paulus, efter att ha bemött sekterismen i Korinth, hotande frågar: ”Skall jag komma till er med käppen (rabdos, Vg: virga) eller med kärlek och mildhet i sinnet?” Han noterade därefter, att det bara var Arons virga som grönskade: ”Den pekar fram mot den sanne prästen Kristus, vars korsgren inte bara har grönskat; den har burit frukt i de troende” (Homilia 9 till 4 Mos. 7.2).

Ett drygt århundrade senare gick den store Milanobiskopen Ambrosius vidare och tolkade Arons stav både kristologiskt och ecklesiologiskt. I en uppräkning av föremålen i det allra heligaste skriver han sålunda, att Arons stav är en symbol (insigne) för det kristna prästämbetets nåd (Epistula 4.4 till biskop Felix i Trier). Augustinus (De baptismo contra Donatistas 5.13) tvingades däremot beklagande notera, att Gud inte längre bekräftade sina präster på det sätt han en gång gjorde ”genom en grönskande stav” (per virgam florentem).

En text som kom att påverka tolkningen av motivet med Arons stav på djupet är Jes 11:1: ”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” Så skedde redan hos en 100-talsförfattare som Justinus Martyren (Dial. 86.4): ”Eftersom Arons stav (rabdos) grönskade, var det uppenbart att han var överstepräst. Jesaja förebådade också, att Kristus skulle framträda som en gren (rabdos) av Jishajs rot.”

Fornkyrklig liksom medeltida bibeltolkning delade med rabbinsk läsning av Gamla testamentet övertygelsen att alla enskilda detaljer i texten potentiellt är viktiga. Inga detaljer, hur små de än må synas vara, är slumpens verk, utan överallt kan en hemlighet ligga gömd.

Motivet med Arons stav kom också att användas i mariologins tjänst, så redan på 300-talet genom en grekiskspråklig författare som Kyrillos av Jerusalem. Denne skrev, att det faktum att Arons stav grönskade trots att den saknade bark stöder tron att Gud skapat liv i Marias unga men orörda sköte, liksom i Saras inte längre fruktbara sköte (Catech. 12.28).

Medan denna mariologiska tolkning av Arons stav endast var sporadiskt belagd på grekisk mark, blev den mycket spridd i den latinskspråkliga kyrkan i väster. Här läste man texten om Arons stav tillsammans med Jes 7:14 (”Den unga kvinnan (Vg: virgo, så också Matt 1:23) är havande och skall föda en son …”), och man kunde då utnyttja likheten mellan de latinska orden virga, ’stav, kvist’ och virgo, ’jungfru’. På så sätt utvecklade man en typologi, enligt vilken Arons stav förebådade jungfru Maria och hennes roll i frälsningsverket.

Vulgatas översättning av det hebreiska ordet almah i Jes 7:14 med virgo möjliggjorde alltså en ordlek med ordet virga, ’stav’. Denna samläsning av virga och virgo kom att utnyttjas intensivt av den västliga kyrkans teologer. Ett tidigt exempel möter hos Venantius Fortunatus (biskop i Poitiers ca 600) i hymnen In laudem sanctae Mariae Virginis et matri Domini: ”Jungfrun (virgo) var den gren (virga), från vilken blomman (flos) Kristus fötts …”

Arons stav fungerade alltså som mariologisk typos redan i fornkyrkan, t.?ex. hos Kyrillos av Jerusalem (på grekiska) och Venantius Fortunatus (på latin).

En variant av temat med Arons stav kom redan på 100-talet att spela en stor roll i folkfromheten kring Maria. I det apokryfa men på medeltiden mycket populära Jakobs protevangelium (med den kända berättelsen om Joakim och Anna) berättas sålunda i 8:3–9:2 hur en duva kom fram ur en stav, satte sig på Josefs huvud och därmed avslöjade, att det var Josef och ingen annan som fått uppgiften att vara Marias man. Det sägs vidare, att han varnades för att vara ohörsam som Korach, Datan och Aviram en gång var, vilket entydigt visar att det är Arons stav som ligger bakom skildringen hos den apokryfe författaren.

Medeltida versioner av Protevangeliets berättelse låg till grund för det kända samlingsverket Legenda aurea av Jacobus de Voragine, ca 1260. Motivet med Arons stav kombineras här med en text från profeten Hesekiel: ”Vad Jesu mor beträffar, så var hon jungfru både före och efter födseln […]. Det förebådades både genom Arons stav, som grönskade utan någon mänsklig omvårdnad, och genom Hesekiels port, som alltid förblev stängd” (kap. 6).

Orden om ”Hesekiels port” refererar till Hes 44:1–2: ”Han förde mig tillbaka till helgedomens yttre port […] Den var stängd. Herren sade till mig: Denna port skall vara stängd och får inte öppnas. Ingen får gå in genom den, ty Herren, Israels Gud, har gått in genom den. Den skall förbli stängd.” Genom att läsa texten om Arons stav tillsammans med Hes 44 lyfte Jacobus de Voragine fram tanken att Maria inte bara var jungfru när Jesus föddes utan att hon förblev semper virgo.

Längre fram i Legenda aurea (kap. 131) kan man läsa: ”Josef bar fram sin stav, den grönskade genast, och en duva kom från himlen och satte sig på den. Så blev det uppenbart för alla, att Josef skulle bli Marias man.”

Det första större teologiska verket på svenska som bevarats till våra dagar är en Pentateukparafras från 1300-talet. Där sägs, att Arons grönskande stav skall förvaras i Guds hus, eftersom Maria, betecknad som den grönskande staven, efter sin död upptogs till himlen. Denna användning av motivet med Arons stav förutsätter den på 1200-talet viktiga tanken på Maria som himladrottning. Hennes assumptio sågs emellertid inte som ett personligt privilegium: Marias uppgift var att fungera som de kristnas förebedjerska i himmelen.

Vi finner alltså, att motivet med Arons stav kom att spela en viktig roll i den västerländska (latinska) kyrkans arbete med att finna skriftstöd för övertygelsen om jungfru Marias unika ställning i mänsklighetens historia: Hon var jungfru när Jesus föddes, hon förblev jungfru under resten av sitt liv, och hon upptogs slutligen till himlen.

Som tidigare konstaterats lyder Jes 11:1: ”En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” I hebreisk poesi uttrycks ofta samma tanke två gånger med något varierande ordalydelse, s.?k. parallelismus membrorum. Det innebär, att de båda orden ”gren” och ”skott” fungerar som synonymer. Fortsättningen i Jes 11, särskilt v. 10 om Jishajs rot som ett fälttecken för alla folk, utlovar att en messiansk ättling till David skall återupprätta Israel (de tio förlorade stammarna) och skapa paradisiska förhållanden. De båda orden ”gren” och ”skott” refererar hos Jesaja till en kommande Messiasgestalt. I Nya testamentet tolkas texten följdriktigt kristologiskt: ”Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna” (Rom 15:12).

Septuaginta och Vulgata gör däremot en åtskillnad mellan grenen och skottet (som i stället blir en blomma) och banar därmed vägen för en annan tolkning: ”En gren (LXX: rabdos, Vg: virga) skall växa ur Jishajs rot, en blomma (LXX: anthos, Vg: flos) skall skjuta upp ur hans rot.”

Det faktum att de latinska orden virga, ’gren’ och flos, ’blomma’ liksom grekiskans rabdos och anthos inte är synonyma gjorde att Jes 11:1 kunde läsas som en både kristologisk och mariologisk text: Maria ses som en ättling till David, profetiskt förebådad av miraklet med Arons stav. Hon är grenen eller rosenbusken, medan Jesus är själva blomman.

Denna åtskillnad mellan Maria som grenen (Arons stav) och Jesus som blomman möter i själva verket redan omkring sekelskiftet år 200 hos Ireneus (Demonstratio 59). Efter att ha citerat Jes 11:1–10, ger han kommentaren: ”Jishaj var Abrahams efterkommande och fader till David, vars efterkommande var jungfrun (virgo), som undfick Kristus och alltså blev skottet (virga).” Ungefär samtidigt skrev Tertullianus (De carne Christi 21.5), följd av många andra fornkyrkliga författare: ”Skottet (virga) från roten är Maria, Davids ättling. Blomman (flos) från skottet är Marias son, han som kallas Jesus Kristus – Han kommer också att vara frukten (fructus).”

Långt senare formulerade den kända 1100-talsmystikern Hildegard av Bingen en på samma gång kristologisk och mariologisk fromhet i sin hymn O tu, suavissima virga.

O du ljuvaste telning (virga), som grön
?skar ur Jesse rot!
Här finns en väldig kraft:
Gudomen såg, hur vacker flickan var,
såsom när örnen vänder sitt öga
?mot solen.
Den himmelske Fadern blev varse Jung
?fruns (
virgo) lysande renhet.
I henne ville Han låta sitt Ord bli kött.
Ty sedan Jungfruns själ fått del av ljuset i
?Guds hemlighets djup,
trädde på underbart sätt
en strålande blomma (
flos) fram ur den
?na Jungfru.

I en tysk katolsk julsång från år 1588, ”Det är en ros utsprungen”, är den på samma gång kristologiska och mariologiska tolkningen av Jes 11:1 tydlig.

Det är en ros utsprungen av Jesse rot och
?stam,
av fäderna besjungen den bröt så stilla
?fram,
den bar en blomma blid
mitt i den kalla vinter, vid midnatts
?mörka tid.

Den späda ros allena, Jesaja har oss sagt,
Maria är, den rena, som oss den
?blomman bragt.
Som Gud det föreskrev,
hon födde här ett barn, men jungfru dock
?förblev.

Vi beder av allt hjärta, o Drottning, god
?förvisst,
för ende sonens smärta: Då skall vi gå
?till sist
från denna jämmerdal,
må du oss då ledsaga till änglars
?fröjdesal.

Hymnen har emellertid senare formulerats om på protestantisk mark, så att den mariologiska aspekten försvunnit.

Under medeltiden utvecklades ett typologiskt mönster i detalj, varvid texter i Gamla testamentet och Nya testamentet knöts samman, och de blev då alla bärare av kyrkans tro. Detta mönster innebär, att historiska händelser, personer och institutioner i Gamla testamentet pekar fram mot något motsvarande i Nya testamentet eller i kyrkan och finner sin fullbordan där.

Detta tolkningsprogram präglade viktiga medeltida samlingsverk som Biblia pauperum, ’De fattigas Bibel’ och Speculum humanae salvationis, ’Den mänskliga frälsningens spegel’. I många svenska kyrkor möter betraktaren utsökta exempel på senmedeltida illustrationer hämtade ur Biblia pauperum, inte minst sådana som kommer från Albertus Pictors hand. Som exempel kan nämnas de aldrig överkalkade målningarna i kyrkorna i Härkeberga och Härnevi, båda i närheten av Enköping.

Speculum humanae salvationis bygger bland annat på Biblia pauperums typologi och Legenda aurea men vidareutvecklar mariologin och lidandesberättelsen. Flertalet scener i NT motsvaras här av tre scener, de flesta ur GT men också några ur den antika mytologin; jämför förekomsten av såväl profeter som sibyllor i Sixtinska kapellet. Bilderna åtföljs i det här fallet av en text som förklarar det typologiska betraktelsesättet.

Jungfru Marias födelse kombineras här med skottet från Jishajs rot, den slutna porten och Salomos likaledes tillslutna tempel. Bebådelsen för Maria i hemmet i Nasaret förebådas av törnbusken i vilken Gud uppenbarade sig för Mose, Gideons fäll och Rebecka som gav Eliezer vatten. Jesu födelse utläggs med hjälp av Faraos munskänks dröm, Arons grönskande stav och sibyllan som ser en jungfru med en son.. Sibyllan uppenbarar i det här fallet för kejsar Augustus att han måste dyrka det barn som då föddes.

Tillsammans får scener som dessa förebåda Jesu inkarnation och Maria som semper virgo. Den kanske vanligaste kombinationen av fyra händelser som får peka fram mot detta utgörs av Arons stav (4 Mos 17:1–11), törnbusken (2 Mos 3:1–6), Gideons fäll (Dom 6:36–40) och den stängda porten (Hes 44:1–2). Ett instruktivt exempel på detta schema ges av kalkmålningar från 1400-talets första hälft i Risinge kyrka i Östergötland. Som centralbild finner man en framställning av assumptio Mariae, alltså hur jungfru Maria togs upp till himlen. Som så ofta i medeltida kyrkokonst ges en förklarande text: Veni electa mea, ”Kom, min utvalda”. Denna centralbild ger en mariologisk tolkningsram för bildsviten i dess helhet.

Marias upptagande omges av de fyra ovannämnda motiven, det vill säga Gideon med ullen, Mose med törnbusken, Aron med sin grönskande stav och Hesekiel med den stängda porten. Den sedan några århundraden viktiga tanken att jungfru Maria upptagits till himlen och insatts som himladrottning ses alltså här tillsammans med övertygelsen att hon var och förblev jungfru och den i vars sköte Gud tagit sin boning utan att fläckas av den mänskliga synden.

Medeltida bilder utgjorde i själva verket ett chifferspråk, som måste tolkas med avseende på kyrkans hemligheter.

Motivet med Arons grönskande stav kombinerades alltså oftast med flera andra bibliska motiv. Till detta kluster av motiv kom ibland ett som hämtats från den orientaliska mytologin, berättelsen om enhörningen. Enligt en text benämnd Physiologus, ett så kallat bestiarium, alltså en samling med fabler och berättelser om verkliga eller mytologiska djur, sannolikt hemmahörande i Alexandria omkring år 200, var enhörningen ett vilt och kraftfullt djur med ett enda stort horn i pannan. Det kunde enligt legenden endast tämjas genom att jagas in i famnen på en orörd flicka.

I Bibeln talas flera gånger om ett djur, i Bibel 2000 översatt med ”vildoxe”, exempelvis i Bileams sånger (4 Mos 23:22; 24:8) och i Moses välsignelse av Josef (5 Mos 33:17). I Septuaginta kallades djuret monokeres (dvs. ”enhörning”) och i Vulgata: unicornis, rhinoceros eller monoceros. Det tycks vara så att den grekiska översättningen av Gamla testamentet (från Alexandria?) har influerats av Physiologus-traditionen om enhörningen, och att denna tradition sedan trängt in i kyrkans läsning av textbeläggen ifråga.

Physiologus-handskriften A (kap. 22) ställer frågan hur enhörningen kan fångas och ger svaret: ”Beträffande enhörningen […] hur kan den fångas? En orörd flicka (parthenos hagne) […] man placerar henne i dess åsyn, och den tar sin tillflykt till hennes sköte. Hon ammar djuret och för det till kungens palats.” Gregorius den store (Moralia in Job 31.15) återgav omkring år 600 den antika berättelsen, så också något senare Isidor av Sevilla (Etymologiarum 12.2,12), där jungfrun omtalas som en virgo puella. Även senmedeltida målningar och vävda tapeter antyder, att jungfrun inte alls behöver vara Maria. Hon kan i princip vara vilken orörd flicka som helst.

Men en mariologisk användning av berättelsen blev en naturlig följd; i kyrkans sammanhang kunde den orörda flickan knappast vara någon annan än jungfru Maria. Denna mariologiska användning av enhörningstraditionen kulminerade på 1400-talet i Tyskland. Jungfrun blev då entydigt identifierad med Maria.

Flera exempel finns exempelvis i kyrkor i Erfurt i östra Tyskland på senmedeltida konst med Maria och enhörningen som centralmotiv. De visar hur Jungfru Maria sitter i en paradisisk trädgård, medan enhörningen vilar sitt huvud i hennes sköte. Bilden med trädgården har sin utgångspunkt i Höga visan 4:12: ”En inhägnad trädgård (hortus conclusus) är min syster och brud, en inhägnad trädgård, en förseglad källa (fons signatus).”

Skilda mariologiska symboler inordnas i dessa bilder i ett schema som domineras av jungfrun och enhörningen. Maria sitter alltså mitt i trädgården. Hon är ibland omgiven av andra jungfrur. En enhörning har av två eller flera hundar (exempelvis med namnen fides, spes och caritas) hetsats till jungfruns famn. Jägaren är ofta identifierad med ärkeängeln Gabriel. Man ser en himmel, varifrån Gud sänder sin Son, eventuellt åtföljd av en änglasång som Regina celi letare alleluia. I bakgrunden kan man på flera av dessa bilder se Arons grönskande stav liksom törnbusken och Gideon med sin ull, tre som vi sett vanliga gammaltestamentliga förebilder till Maria och inkarnationens mysterium.

Gryende rationalism under renässansen medförde att mytologins enhörning blev mindre lämplig som bärare av kyrkans budskap. Efter omkring 1530 ersattes motivkretsen med den meditativa hortus conclusus-bilden med Maria som centralgestalt och med Arons grönskande stav som en av många mariologiska symboler av motreformationens mera triumfalistiska Immaculata-bilder.

Litteratur

Beskow, Per, Maria i kult, konst, vision (Delsbo: Åsak 1991).

Gambero, Luigi, Mary and the Fathers of the Church (San Francisco: Ignatius 1999).

Härdelin, Alf (red.), ”Alla släkten skall prisa mig salig”. Marialyrik från fornkyrka, medeltid och nyare tid (Vejbystrand: Catholica 1994).

Härdelin, Alf, Världen som yta och fönster (Stockholm: Sällskapet Runica et Mediævalia 2005).

Johannes Paulus II, Redemptoris Mater. Encyclical Letter (London: Catholic Truth Society 1987).

Karlsson, Lennart, Bilden av Maria (Lund: Historiska Media 2009).

Pegelow, Ingalill, Helgonlegender i ord och bild (Stockholm: Carlsson 2006).

de Voragine, Jacobus, Gyllene legender (Skellefteå: Artos 2007).

Warner, Marina, Alone of All Her Sex. The Myth and the Cult of the Virgin Mary (New York: Vintage 1983).

Artiklar i Lexikon der christlichen Ikonographie, Lexikon des Mittelalters, Marienlexikon och Reallexikon für Antike und Christentum.