Vuxensagor på allvar

Sanningen om världens natur och människans dolda möjligheter är så mycket mer omfattande än vad den realistiska berättelsen kan rymma. Det är åtminstone den uppfattning som delvis ligger bakom uppblomningen för den litterära genre som vi i brist på en veder-tagen svensk term kallar för ”fantasy”.

Det stora kommersiella genombrottet kom med framgången för Tolkiens berättelse om Härskarringen, Lord of the Rings. En allt stridare ström av äventyr i fiktiva världar flödar sedan dess fram, ofta med en underton av en kosmisk kamp mellan ont och gott. Beroende på författaren kan detta bli puerilt eller djupt suggestivt.

Helt i linje med vår tids allt starkare intresse för populärkulturen har det nu kommit en ytterligt seriös och informativ uppslagsbok på drygt tusen tättryckta sidor om ämnet, The Encyclopedia of Fantasy. Den ene huvudredaktören, John Clute, stod också för den tidigare volymen om syskongenren, The Encyclopedia of Science Fiction (se Signum 5/1996).

Till en början en definitionsfråga. Vad är fantasy? När började man skriva fantasy? (Den som föredrar svenska språket kanske vill tala om vuxensagor, eller sagoromaner.) Här gör författarna en intressant distinktion. Berättelser från äldre tid som innehåller fantastiska element uppfattas inte som fantasy i modern bemärkelse utan betecknas som taproot texts (pålrötter). Dit räknas den mest framstående icke-realistiska litteraturen alltifrån Homeros, över Dante, till Milton och Swift. Genren fantasy anses däremot ha uppstått under slutet av 1700-talet.

Någonstans måste man dra gränsen för att kunna handskas med materialet. Däremot inskränker sig inte framställningen till böcker. Också andra medier, som film och tv, behandlas. Bara listan över operor med fantastiska inslag upptar över tjugu sidor.

Det är fascinerande att jämföra denna seriösa, i bästa bemärkelse akademiska, framställning av en stor och ojämn genre med den lättsamt kåserande historiken på svenska av John-Henri Holmberg, Fantasy. Den engelska texten är full av tankeväckande kommentarer. Här finns termer för de mest skilda motiv, och de många hänvisningarna till stundom oväntade uppslagsord ökar känslan av djup och bredd.

Den moderna romankonsten kan tyckas allt mer trivialiserad, där den inte är hypnotiserad av ondska och sönderfall. För den som vill bli både engagerad och överraskad har berättarna inom fantasy en långt mer positiv världsbild att erbjuda. Här står människan – ofta den unga som söker sin plats i livet – inför de stora frågorna om rätt och orätt, sanning och mod. Värdena har inte vittrat sönder, när det kommer till allvar. Däremot får de traditionella förväntningarna ofta vika för radikala överraskningar. Istället för moralism och pekfingrar får läsaren i bästa fall en levandegjord framställning.

I sämsta fall då? Kanske mer våld och mindre sex än i den genomsnittliga underhållningen, därtill en dos magi.

Det är en vildvuxen genre, och man har allt skäl att vara tacksam över den överblick som redaktörerna ger. På den fantastiska berättelsens träd växer blommor och frukter av alla de slag, och rötterna går djupt ner i myt och religion.
<