Wagnervindens svenska virvlar

I augusti är det exakt 130 år sedan Rickard Wagners Der Ring des Nibelungen (Nibelungens ring) uruppfördes i hans nybyggda festspelshus i Bayreuth i södra Tyskland. Det märkvärdiga då var hans nya operatyp, det romantiska musikdramat, som han ville göra till ett allkonstverk. I dag, när Ringen spelas på flera operahus i Europa, är det mera sångstjärnornas glans och scenografernas fyndiga lösningar som uppmärksammas. Den stora dramatiken i både handling och musik har alltid fascinerat.

I höstas hade Kungliga Operan i Stockholm premiär på Ringens inledning, Das Rheingold (Rhenguldet), och ger under våren både denna och den andra delen, Die Walküre (Valkyrian). I höst kommer den tredje, Siegfried, och nästa höst den fjärde, Götterdämmerung (Ragnarök).

Under år 2007 och 2008 ska den samlade Ringen spelas. Förhandlingar pågår också med Sveriges television om inspelningar för tv-sändningar, ett lovvärt och egentligen alldeles självklart initiativ. En satsning av en så hög konstnärlig kvalitet bör förunnas flera än dem som kan ta sig till operahuset vid Gustaf Adolfs torg och slåss om biljetterna till de få föreställningarna där. Dessutom är det en demokratisk rättighet att svenska folket får se vad som produceras på en institution som i stor utsträckning finansieras av skattemedel.

Att hela Nibelungens ring spelas är intressant. Det är över 30 år sedan det hände senast på Kungliga Operan. Däremot gavs Rhenguldet på Folkoperan för bara fyra år sedan. Rhenguldet fungerar väl som ett fristående operaverk och är behändigt att sätta upp med sin längd av endast två och en halv timme. De tre kommande dramerna är betydligt längre. Ringens sammanlagda speltid är cirka 15 timmar.

I den starka Wagnervind som blåser nu spelas den kompletta Ringen på Théatre de Châtelet i Paris sedan i höstas. På Operan i Köpenhamn har Ragnarök nyligen haft premiär och i vår spelas hela Ringen där.

Köpenhamnsuppsättningen bärs för övrigt till en del upp av svenska artister. Fyra kvinnliga operasångare från Sverige har bärande roller. Därav kan man dra slutsatsen att Sverige utbildar flera sångare än landets få operascener kan sluka. Men tillräckligt många förstklassiga operasångare finns kvar i Sverige för att göra Nibelungens ring rättvisa.

Kritikerna har låtit lovorden regna över både Rhenguldet och Valkyrian och ingenting säger att Siegfried och Ragnarök kommer att få mindre uppskattning eftersom stommen av artister, både på och utanför scenen, blir densamma.

De stora dragplåstren är sångarna Katarina Dalayman, Nina Stemme och Martina Dike, Kungliga hovkapellet med dirigenten Gregor Bühl, regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen/kosty-mören Bente Lykke Möller. Vi återkommer till dem och koncentrerar oss först på Wagner och hans verk. Ofrånkomligen blir beskrivningen en blandning av hans biografi och hans konstnärliga utveckling.

Några biografiska notiser

Rickard Wagner (1813–1883) hade sin huvudsakliga uppväxt- och ungdomstid i Leipzig. Han gick i Thomasskolan, där eleverna fortfarande levde i den tradition som J.S. Bach hade skapat i Thomaskyrkan, och han fick privatlektioner i komposition. I 20-årsåldern började han skriva operalibretton som antingen kasserades av honom själv eller refuserades av Leipzigoperan.

Sina första tjänster hade han som teaterchef i Königsberg och som musikalisk ledare för operan i Riga. År 1839 måste han lämna Riga för att komma undan sina fordringsägare. Detta var bara det första uppbrottet av oräkneliga. Hans konstant dåliga ekonomi, och vid något tillfälle hans radikala politiska uttalanden, medförde 25 års ständigt flyttande mellan de europeiska städer där det fanns något musikliv att tala om: London, Paris, Dresden, Zürich, Wien, Venedig, Luzern och återigen Paris och Wien.

Under denna kringflackande tid tycks han inte alltid ha haft lönande uppdrag men desto mer arbete med litterära verk och tonsättningar. Han var lika mycket dramatiker som musiker och hade flera stora verk på gång samtidigt. Sitt stoff tog han från sägner och sagor, tyska och nordiska, forntida och medeltida. På 1840-talet kom några av de operor som nu är klassiker, Der fliegende Holländer (Den flygande holländaren), Tannhäuser och Lohengrin.

I de två sistnämnda verken prövade Wagner den operaform som han skulle utveckla till fulländning i Nibelungens ring, nämligen Gesamtkunstwerk, allkonstverket, som ska beskrivas senare. Det värkte fram under en lång tid då hans intrikata privatliv flätades samman med hans kreativitet.

Han inledde sitt arbete med Nibelungens ring redan i slutet av 1840-talet men det skulle ta nära 25 år innan alla fyra delarna var färdiga. Han skrev texterna först, i omvänd ordning, alltså Ragnarök, Siegfried, Valkyrian och Rehnguldet. Därefter tonsatte han dem i den ordning som de så småningom skulle framföras.

Men tonsättningsarbetet avbröts någonstans i Siegfrieds andra akt, av konstnärliga och idémässiga skäl men också av personliga. Ett förhållande med köpmanshustrun Matilde Wesendonk inspirerade honom till att skriva ett av sina mest högtstående verk, Tristan och Isolde, en medeltidssaga där lidelsefulla teman speglar den personliga erfarenheten av tragisk kärlek.

Tristan och Isolde

Tristan och Isolde, som hade urpremiär i München 1865, präglas av den mogna musikdramatiska stil som sedan återfinns i Nibelungens ring. Kanske, vill en amatöranalytiker tänka, krävdes både kärlekssagan och det mödosamma arbetet med musikformen i Tristan och Isolde för att fullända Ringen.

Det behövdes dock även ekonomiska förutsättningar. Historien om Wagners räddning ur pengaknipan är som hämtad ur en av hans egna sagor. 1863 blev han kallad till München av kung Ludvig II av Bayern, stor konstentusiast, slösande mecenat och en av Wagners ivrigaste anhängare. Han betalade alla Wagners skulder och gav honom ett honorar för att han skulle kunna återuppta arbetet med Nibelungens ring.

Men det blev inte i München som verket avslutades. Efter några år inledde Wagner ett kärleksförhållande med Franz Liszts dotter Cosima, gift med hovkapellmästaren Hans von Bülow, en av Wagners stora beundrare. Skandalen blev stor och paret tvingades flytta till Schweiz. Där avslutade Rickard Wagner sin Ring men inte utan störningar. Borta i München tog sig nämligen kung Ludvig för att låta sätta upp de två första, redan färdiga, delarna vilket retade Wagner så till den grad att han en tid höll upp med arbetet på Ringen.

När verket äntligen var färdigt, 1874, hade Wagner börjat se sig om efter en plats som skulle vara värdig hans allkonstverk. Han fann den i Bayreuth och byggde där ett festspelshus med hjälp av egenhändigt ihopsamlade pengar men även med stöd från den fortfarande hängivne beundraren kung Ludvig.

Niebelungens ring framfördes i sin helhet första gången den 13–17 augusti 1876. Och när vi nu är framme där är det dags att beskriva själva verket.

Som förlagor till Ringen använde Wagner gamla tyska och nordiska dikter och sagor såsom Eddan och Volsungasagan men mest förnimbara är Niflungasagorna, därav namnet Nibelungen. Niflungarna var ett tyskt hjälteepos från 1100-talet, sammanställt ungefär hundra år efteråt, på grundval av germanska sagotraditioner från folkvandringstiden. Här figurerar flera av dem som bär huvudroller i Wagners Ring, exempelvis Sigfrid, Brunhild och Hagen.

Handlingen i Ringen

Handlingen i Ringen är komplicerad men huvudtanken är att skildra motsättningen mellan maktbegär och kärlek – guldets förbannelse och kärlekens förlösande kraft. Aktörerna, gudar, jättar, valkyrior, lite vanligt folk och nibelungar, vilka hos Wagner är dvärgar, skildrar en vandring mellan en världs början och slut men symboliskt också mellan det mänskliga livets början och slut.

Verket inleds med förspelet Rhenguldet där en guldskatt stjäls från Rhendöttrarna av nibelungen Alberich som smider guldet till en ring och därigenom vinner makt men förlorar förmågan att älska.

Guden Wotan har lovat ungdomens och skönhetens gudinna Freia åt jättarna Fasholt och Fafner som lön för att de byggde gudaborgen Valhall men de förklarar sig vilja ha Alberichs ring i stället. Alberich förbannar ringen och förkunnar att sorg, avund och maktbegär ska följa den som får den.

I Valkyrian framträder Siegmund och Sieglinde, guden Wotans barn med en jordisk kvinna, skilda åt sedan barndomen. När syskonen träffas blir de förälskade i varandra och Siegmund utmanas av Sieglindes svartsjuke man Hunding. Siegmund stupar, trots att valkyrian Brünhilde, hans halvsyster, försöker skydda honom. Det gör hon mot sin fader Wotans vilja och ska som straff sova på en bergstopp omgiven av eld. Den man som vågar tränga igenom elden får äkta henne.

Ringens nästa del har namn efter huvudpersonen, Siegfried, frukten av kärleken mellan Siegmund och Sieglinde. Han får reda på att ringen vaktas av jätten Fafner i en drakes gestalt och när han dödar denne får han drakblod i munnen, vilket innebär att han kan förstå fåglarnas språk. Dessa berättar om Brünhilde och han beger sig iväg till hennes klippa och tränger sig fram till henne genom elden som omger henne. De förälskar sig i varandra.

Den sista delens titel, Ragnarök, antyder slutet på historien. Där har Siegfried lämnat ringen till Brünhilde som kärlekspant. Efter många dramatiska händelser, där en rad svekfulla karaktärer agerar, dödas Siegfried och hans lik bränns. Därpå rider Brünhilde in i bålet som antänder Valhall och hela världen går under. Men Rhendöttrarna återfår sitt guld.

Detta var ett försök att göra en lång historia kort. Den tar som sagt 15 timmar att berätta på scenen! Det historiska materialet, med dess skaror av karaktärer på olika nivåer i tillvaron, använde Rickard Wagner allegoriskt för att kunna väva in psykologiska, filosofiska, politiska och personliga dimensioner.

Olika tolkningar genom åren

Olika tiders publik har haft olika tolkningar av Wagner. Dagens publik kan imponeras av hans klarsynta människokännedom. Ett exempel på ett för hans tid säkerligen radikalt drag är att låta guden Wotan bekänna sin svaghet inför sin dotter Brünhilde. Där börjar gudomen övergå till människa.

Däremot kan vi i dag inte, såsom den samtida publiken, läsa in antisemitiska drag hos Wagner. Det är hans konstnärlighet som har överlevt, inte hans politiska åsikter.

Med Nibelungens ring fullbordade Wagner sin strävan mot det redan nämnda Gesamtkunstwerk. Det innebar att text, musik, mimik, plastik och scenbild skulle smälta samman till en enhet.

Wagner introducerade också en helt ny operatyp, ett musikdrama utan den konventionella uppdelningen i arior, recitativ, körer och småensembler. Här följs sång och musik åt i en organisk enhet. Ordens valörer får bestämma tonernas längd, inte tvärtom som ofta i operan där melodin kan snärja in texten i onaturliga formationer.

I Ringen får de vokala kropparna ta det utrymme de måste ha för att bli begripliga hos lyssnaren och melodiken blir kläder av smidig väv, åtsittande men följsam. När känslor svallar och sången lyfter stegrar sig också musiken i synkoper och stora intervallsprång.

Dramatikens element – strider och svartsjukescener, vilda ritter och storm över höga klippor, gudars vrede och människors kärlek, blod, eld och rök – måste med Wagners konstnärliga metod skapa en musik på högsta spänningsnivå. Den kan upplevas som svulstig och högfärdig men den är acceptabel eftersom den är ärlig. Och den är, i rättvisans namn, nyanserad. Den fulla orkesterklangen kan vara bedövande men den är aldrig en kompakt massa utan visar ständigt, i de tekniska byggnationerna, vilka instrument den består av och den kan avlösas av enstaka instrument som accentuerar en speciell känsla eller atmosfär.

Nytt hos Wagner är också harmonikens upplösning. En melodi kan låta enkel och förutsägbar och så, plötsligt, svänger den till, övergår i en annan tonart och gäckar lyssnarens häpna öra.

Och så har vi, i det wagnerska nytänkandet, ledmotiven, de musikaliska symbolerna för en karaktär, en händelse, ett föremål eller ett mäktigt känsloläge. Varje operadel har sina motiv, spännande att vänta in, exempelvis vågmotivet och guldmaktmotivet i Rhenguldet, valkyrieropet och syskonkärleksmotivet i Valkyrian, Siegfriedmotivet och eldbesvärjelsemotivet i Siegfried samt ödesmotivet och dödsklaganmotivet i Ragnarök. Räknar man noga kan man hitta över 90 ledmotiv i verket.

Nibelungens ring har kallats en av operahistoriens största bedrifter. Men hur togs den emot när den äntligen uppfördes i Bayreuth? Jo, den gjorde succé, åtminstone musikaliskt. Ekonomiskt blev den en katastrof. Wagner hade långtgående planer på att sälja sitt festspelshus men räddades än en gång av kung Ludvig.

Ringen idag

Om vi nu flyttar Ringen från 1870-talets Bayreuth till Stockholmsoperan i början av 2000-talet noterar vi fortfarande ett stort publikintresse. När biljetterna till Valkyrian släpptes i november tog de slut på fyra timmar. Den som kommer in i Operans biljettkontor strax innan en föreställning ska börja möter en skara operaentusiaster som sitter och hoppas på återbudsbiljetter.

Väl inne, i den salongens särskilda stämning som skapas av röd sammet, guldstuckatur och kristall, möter vi titlarna på Ringens fyra dramer i stor gammaltysk typografi på en svart ridå. Nu, om inte tidigare, förstår vi vilket jätteprojekt Kungliga Operan är mitt uppe i.

När ridån går upp hittar vi en scenbild som troligen, med några variationer, kommer att stå sig Ringen igenom. Scenografen Bente Lykke Möller har alldeles tydligt en genomarbetad idé redan färdig, en kompakt inomhusidé med mängder av tidsmarkeringar, inte från något medeltidslandskap utan från Wagners 1800-tal.

När Folkoperan satte upp Rhenguldet häromsistens var idén utomhus och nutid. Rhendöttrarna hoppade bungy-jump i slimmade våtdräkter över en flod av skimrande blå plast. Valhall var en byggarbetsplats och personerna mer eller mindre smarta människor ur vår tid.

Men på Kungliga Operan leker Rhendöttrarna i ett borgerligt 1800-talsbibliotek som samtidigt ger associationer till ett akvarium. Utanför fönstren rör sig projicerade fiskar och Rhendöttrarna torrsimmar där inne i en akt som visar att regissören Stefan Valdemar Holms har sinne för humor, ja rent av en aning galenskap.

Bente Lykke Möller har hakat på galenskapen när hon har klätt Rhendöttrarna i olikfärgade krinolinliknande skapelser som tillsammans med korkskruvsfrisyrerna för tankarna direkt till tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Nibelungen Alberich ser ut som farbror Blå men strax efter sin entré låter han förstå att det inte är en snäll Beskow-saga som ska berättas utan ett drama där människans starkaste drivkrafter är igång, törsten efter kärlek och hungern efter rikedom och makt.

Av Rhenguldets övriga scener imponerar Valhall mest med sitt nakna, svala, klassicistiskt harmoniska rum, en märklig kontrast till den stora dramatik som utspelar sig i aktörernas inre och utanför de prydligt spröjsade fönstren.

Men med scenografin, exempelvis detta avskalade rum som nu har använts till både Valhall och Valkyrieklippan, tas ett stort avsteg från Wagners idé om allkonstverk. Scenbilden medverkar inte i dramats våldsamma känslouttryck. Här ger Nibelungens ring en radikalt modern, och onekligen fräsch, upplevelse.

När aktörerna inte får hjälp av scenografin med de spektakulära uttrycken måste musiker och sångare dra ett ännu större lass. Och de är mäktiga uppgiften.

Dirigenten Gregor Bühl leder Kungliga hovkapellet med känslig hand till dynamiska orkesterinsatser. Instrumentalisterna är oerhört uppmärksamma på sångarna och genuint medvetna om både enskilda instruments och samlade klangers valörer. Det är ju orkestern som först och främst ska göra ledmotiven tydliga.

Sångarna är genomgående skickliga Wagnertolkare såtillvida att de omfattar inte bara stora volymer utan också subtila tonfall, men de skiljer sig från varandra i förmågan till djuplodning av karaktärer.

Med risk för generalisering överglänser de kvinnliga sångarna de manliga. Så är det också kvinnorna som ger handlingen substans. Det är de som är starka, inkännande, agerande för att föra dramat vidare. Staffan Valdemar Holm arbetar med en imponerande samling kvinnliga sångare, bevisat inte minst i det massiva uppbådet av valkyrior. Martina Dike gör en av dem, Waltraute, men hon gör även, övertygande, den ampra Fricka, äktenskapets och trohetens gudinna som har all anledning att ifrågasätta sin makes, guden Wotans leverne.

Valkyrian, titelrollen i Ringens andra del men ledande person även i de kommande, är egentligen den enda karaktären som genomgår en utveckling, i både gott och ont, från den härsklystna tonårsflickan till den mångerfarna kvinnan som går i döden för sin kärlek. Denna valkyria, Brünhilde, är troligen den mest prestigefyllda rollen i hela Ringen. Nog ställs det höga krav på samtliga sångare, men på Brünhilde finns enorma anspråk i både röst och gestaltning. Det beror naturligtvis på rollens storlek men kanske också på dem som tidigare har iklätt den. Störst i modern tid är den nyligen bortgångna Birgit Nilsson. Trots sin stora operarepertoar är det som Wagnersångerska, som Brünhilde och Isolde, hon blev mest uppmärksammad. Hon hyllas, som sig bör, med en utställning på parketten under denna säsong.

I den aktuella uppsättningen görs Brünhilde av Katarina Dalayman som har en varm, solid röst. Hennes utstrålning är stor och hennes auktoritet kommer säkert att växa. Hon håller gott och väl måttet som Brünhilde men troligen kommer Nina Stemme att någon gång under den långa produktionsperioden att gå in i rollen. Nina Stemme spelar i dag, med stor framgång, den ljuva Sieglindes roll. Men med den bärighet och det alldeles extra sköna skimmer hon har i sin röst är hon den som kommer närmast Birgit Nilsson i klang. Ett personligt tips är att Nina Stemme blir den nya generationens stora Brünhilde.

Rickard Wagner krävde mycket av sin publik när den samlades till de musikdramatiska upplevelserna i Bayreuth. Troligen var han odräglig i sina anspråk, inte bara på allkonstverkets genomförande utan även på publikens uppmärksamhet.

Staffan Valdemar Holm behöver inte spänna musklerna på samma sätt. Han ger Ringens delar var för sig och det är vad dagens operapublik är i stånd att ta emot. Rhenguldet spelas i två och en halv timme utan paus. Valkyrian tar fem timmar med två pauser.

Men det är ingen risk att publiken somnar. Därtill är Wagners dramatik fortfarande alltför fängslande.