Kardinal Walter Kasper besökte Sverige 25–28 maj för att promoveras som hedersdoktor vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet. Promotionen skedde i anslutning till 300-årsjubileet av Carl von Linnés födelse. Walter Kasper är en av världens mest kända teologer och sedan 2001 chef för Påvliga rådet för kristen enhet (Enhetsrådet). I Uppsala universitets motivering till hans utnämning som hedersdoktor sägs följande: ”Han [Walter Kasper] har givit prov på akademiskt teologiskt arbete med stor relevans för kyrkornas och trosgemenskapernas självförståelse. Kasper har också som forskare och kyrkoledare positivt bidragit till arbetet för enhet och försoning i världen, till exempel i de ekumeniska dialogerna mellan lutheraner och katoliker och i samtal mellan judar och kristna.”
Förutom den obligatoriska fakultetsföreläsningen vid Uppsala universitet höll kardinalen även en föreläsning i S:ta Eugenia församling, Stockholm, i Newmaninstitutets regi (se s. 20–31 i detta nummer). Han stod även till det katolska stiftets förfogande bl.a. för intervjuer och samtal om ekumenik.
Nya möjligheter – breddning av ekumeniken
Många som under de närmaste åren efter Andra Vatikankonciliet entusiastiskt hoppades på en snar återförening mellan kyrkorna blev besvikna när den synliga enheten inte infann sig.
Frustrationen växte då nya läroskillnader tycktes uppstå och kyrkorna även gled ifrån varandra etiskt i synen på sex och samlevnad. Man började tala om ”ekumenisk vinter”.
Som ofta påpekats den senaste tiden har en rad faktorer av både inre och yttre art förändrat den ekumeniska situationen radikalt. (Se exempelvis Signum 4/2007 s. 29–42) Förändringarna kan ur vissa perspektiv upplevas som en tillbakagång samtidigt som de rymmer nya möjligheter och bereder mark för nya, tidigare obeprövade vägar till enhet. Man kunde notera att kardinal Kaspers budskap vid Sverige-besöket inte alls präglades av någon pessimistisk ton. Till den nya situationen hör den breddning av ekumeniken som idag sker såväl från katolskt håll som inom Kyrkornas Världsråd. Breddningen betyder inte alltid att ekumeniken blir ”lättsammare”. Den kan tvärtom kräva mer tålamod, eftersom det är förhållandevis lätt att komma överens om man har mycket gemensamt, men däremot betydligt svårare om man står långt ifrån varandra.
Enhetsrådet är idag engagerat i ett stort antal bilaterala dialoger. Man för samtal med praktiskt taget alla betydande kyrkor. Bredden i samtalen avspeglar sig även i katolska kyrkan i Sverige. Trots att hon är en minoritetskyrka med små personella och ekonomiska resurser, lyckas hon likväl uppehålla fyra bilaterala samtal: den katolsk-lutherska, svensk-finska dialogen, som baseras på Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen från 1999, dialogen med Svenska Missionskyrkan, samtalen med delar av den ortodoxa kyrkofamiljen och med Pingströrelsen. Givetvis har dessa dialoger olika karaktär och innehåll. Dialogen med pingstvänner är annorlunda än den med lutheraner. Denna bredd är berikande för katolska kyrkan själv och hjälper henne att bli mer universell, mer katolsk om man så vill. Ekumenik är ett ”utbyte av gåvor”. Katolska kyrkan får i alla sina dialoger dela med sig av de gåvor hon själv i nåd fått och i lyhört lyssnande ta till sig de andras.
Om man till dessa samtal, i vilka endast ett fåtal experter är engagerade, fogar gräsrotsekumeniken, som för närvarande är mycket dynamisk i de s.k. rörelserna – Focolare, St Egidio, Taizé, Iona, Alpha International och många fler – ökar bredden i det ekumeniska engagemanget ännu mer. Rörelsernas stormöte i Stuttgart 10–12 maj samlade mer än tiotusen deltagare från 230 olika rörelser och grupper. Även om alla dessa rörelser sinsemellan har mycket olika ursprung, teologi och framtoning, och en närmare analys skulle behövas av den här typen av stormöten, är det uppenbart att rörelserna bereder rum för möten mellan människor från olika kyrkotraditioner i en omfattning som inte funnits tidigare.
Ömsesidigt doperkännande
I ett av samtalen med kardinal Kasper berördes händelsen den 21 januari (i Böneveckan för kristen enhet), då Stockholms katolska stift och Svenska Missionskyrkan i Mikaelikyrkan, Skärholmen, ömsesidigt officiellt erkände varandras dop i en vackert utformad ceremoni, rik på symbolspråk. Man kan i förstone ifrågasätta meningen med en sådan manifestation. Är det inte så att ett dop, förrättat i rent vatten och i den Treeniges namn, alltid är ett giltigt dop, i varje fall enligt katolsk uppfattning? Visst, men som kardinalen sade i sin kommentar till erkännandet, är det gemensamma dopet, som förenar oss med Kristus, ett fundamentalt enhetsband som det finns all anledning att manifestera, fira och förklara utåt. Detta blir dessutom en gemensam påminnelse om vårt dop. Han nämnde även att elva kyrkor i Tyskland den 29 april erkände varandras dop på ett liknande officiellt sätt. De elva kyrkorna återspeglar en ekumenisk bredd. Bland dem ingår den Evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD), Tyska Biskopskonferensen, ortodoxa kyrkor (bysantinska och orientaliska) samt frikyrkor.
Redan Andra Vatikankonciliet betonade det gemensamma dopet som utgångspunkt för all ekumenisk strävan. Denna enhet i synen på dopet och doppraxis bör då också uttryckas formellt och officiellt, så att det står klart på vilket fundament som ekumeniken med en viss kyrka bygger. Detta klargör även att det inte enbart rör den enskilda personen utan också kyrkans gemenskap för vilken dopet har konsekvenser. Såväl i det europeiska dokumentet Charta Oecumenica som i Sveriges Kristna Råds skrift Tro – dop – medlemskap, ur ett ekumeniskt perspektiv (SKR:s skriftserie, nr 5) nämns erkännandet av varandras dop som ett steg på vägen mot synlig enhet.
Det som förenar kristna i olika kyrkotraditioner är långt mer än det som skiljer och förtjänar därför att betonas i en tid som präglas av såväl sekularisering som religiös pluralism och sökande. Som kardinal Kasper framhöll märker man inte idag så stora skillnader mellan praktiserande katoliker och protestanter, medan skillnaderna i tro och livsåskådning däremot är mycket djupare mellan kristna som lever i sin kyrkas gemenskap och dem som endast formellt hör till en kyrka eller har lämnat den kristna gemenskapen. För att kunna möta andra kristna måste man vara klar över vad man själv tror på, ha en egen kristen identitet. Eftersom sekulariseringen framskridit så långt i Europa, behövs enligt kardinalen också gemensamma baskunskaper om den kristna tron, en katekes, ett gemensamt lärande. Att det gemensamma dopet lyfts fram och betonas som fundamentalt enhetsband har betydelse också i det sammanhanget.
Europa och enheten
Den 11 maj höll kardinal Kasper ett uppmärksammat tal i Stuttgart med titeln Europa – eine geistige Herausforderung. En av utmaningarna i det nya Europa är ekumeniken, sade kardinalen. Europa och ekumenik hör ihop. Historisk kyrkosplittring ledde till att Europa delades såväl i öst som i väst. Idag närmar sig kyrkorna åter varandra och inser att de tillsammans kan vara ett ”andligt kitt” och en fridsstiftare mellan europeiska folk och kulturer. Europa måste åter lära sig att andas med båda lungorna. Öst- och Västeuropa måste integreras mer. Särskilda ansträngningar görs därför för samtal och kontakter med kyrkorna i Östeuropa. Europa behöver ekumeniken. Den är ett bidrag till enhet i Europa. Kyrkornas ekumeniska försoningsprocess kan bli ett tecken på att försoning är möjlig, trots en historia som inte alltid präglats av den kristna kärleken till nästan.
I sitt tal nämnde inte kardinalen uttryckligen Charta Oecumenica och det förestående Tredje europeiska ekumeniska mötet den 4–9 september i Sibiu, Rumänien, men det han sade passar som hand i handske in i denna process.
Charta Oecumenica (Se Signum 6/2005 s. 48–55) är i sin korta, enkla utformning en möjligheternas text, som tyvärr citeras och praktiseras alltför sällan i Sverige. Så gott som alla kyrkor i Europa står bakom dokumentet. Om det kyrkorna förbinder sig till i dokumentet skulle tas på allvar och praktiseras, vore mycket vunnet. I dokumentets första kapitel finns det som, enligt katolsk uppfattning, är målet och grunden för ekumenik klart uttryckt. Målet är den synliga enheten och om grunden sägs följande:
”I enlighet med Jesu Kristi evangelium, såsom den Heliga Skrift vittnar, och såsom det uttrycks i den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (381), tror vi på den treenige Guden: Fadern, Sonen och den heliga Anden. Eftersom vi med detta credo bekänner ’en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka’ är det vår oeftergivliga ekumeniska uppgift att låta denna enhet, som alltid är Guds gåva, bli synlig.”
De två korta kapitlen om kyrkorna i Europa på väg mot synlig gemenskap samt deras gemensamma ansvar i det nya Europa svarar också väl mot katolsk uppfattning, även om allt detta givetvis är långt mer utvecklat i katolska kyrkans egna texter och i socialläran.
Charta Oecumenica är ingen färdig text utan något som är tänkt att utvecklas vidare. Tillfälle till detta kommer att ges, bland annat vid det ovannämnda mötet i Sibiu. Det är det tredje mötet i ordningen. De två föregående mötena hölls i Basel 1989 och i Graz 1997. Det är första gången ett sådant möte äger rum i ett ortodoxt land, Rumänien, där folk från många kulturer lever tillsammans. Staden Sibiu har också andra namn, ett tyskt ”Hermannstadt” och ett ungerskt ”Nagyszeben”. De olika namnen speglar att staden är ett hem för rumäner, tyskar, ungrare, judar och romer. Temat för mötet är The light of Christ shines upon all. Hope for renewal and unity in Europé, ett tema som alltså väl överensstämmer med de förhoppningar om Europa och enheten som kardinal Kasper uttryckte i sitt tal i Stuttgart. Cirka 2 000 delegater från Europas alla kyrkor skall i tre dagar i Sibiu fördela sig i grupper och samtala om nio olika underteman: enhet, spiritualitet, vittnesbörd, Europa, religioner, migration, skapelse, rättvisa och fred. Den intresserade finner närmare information om mötet på följande hemsideadress: www.eea3.org.
Sammanfattningsvis gav Kardinal Walter Kaspers pingstbesök i Sverige anledning till att se på ekumeniken med nya glasögon, som låter ana att ekumeniken är annorlunda än tidigare, men fördenskull inte står stilla, utan utvecklas på nya sätt och med delvis nya parter.