Göra det själv, göra det ensam eller göra det tillsammans, det är frågan. En sak är i alla fall säker: det skall göras på mitt eget sätt. Det skall vara självlärt, självupplevt och självandligt. Om vi gör det tillsammans så handlar det inte om lyssnande till en auktoritet utan om samtal kring det som är större än vi själva, om det som vi är på väg att bli eller snarare göra oss själva till – hela människor. Vissa saker kan man bara klara av tillsammans, även om de är djupt personliga och individuella, men ytterst sett handlar det om ”Att gå till sig själv” för att anspela på titeln på en nyutkommen bok om pilgrimsvandringar.
På Svenska Dagbladets Idag-sida har under maj månad en serie om ny spiritualitet presenterats under samlingsrubriken ”gör det själv-andlighet”. Här har en rad olika spontana initiativ till alternativa samtals- och sökargrupper på väg mot en ny andlighet beskrivits. Det handlar om öppna gruppbildningar, där folk kommer och går ”utan att bli pådyvlade några åsikter”. Man söker inte längre en guru, man vill inte vara ett passivt objekt för en förkunnelse. I stället vill sökaren undersöka och skapa sin egen andlighet i dialog med andra, mötas utan etiketter. Kanske är det detta intresse för samtal och dialog som skiljer de nya trenderna från new age. Det rör sig fortfarande om eklekticism, men det genomgående draget i de nya andligheterna är ett djupare intresse för att se och spegla sig i de andra och deras erfarenheter. Subjektiv spiritualitet är inne, sägs det.
Går dessa rörelser kyrkorna förbi? Finns rum för detta försiktiga sökande i kyrkans rum? Är de självandliga alls intresserade av att knacka på kyrkdörren? I en av artiklarna ges en sympatisk bild av Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, en församling som växer så det knakar i den svenskkyrkliga byråkratins fogar. Det är en alternativ gräsrotsrörelse som inte behöver annonsera sin verksamhet; den blomstrar ändå med böne- och samtalsgrupper, gudstjänster och måltidsgemenskaper. Den engagerade församlingsprästen Olle Carlsson vill göra kyrkan till ”en levande och läkande mötesplats”. När denna församlingsrörelse tog sin början ville en grupp människor ”skapa den gudstjänst vi själva ville gå på”, inte för andlig konsumtion utan för ett djupt möte. Man kan påminna sig ett av rockmärkena från 1970-talet med texten ”Stoppa plågsamma gudstjänstbesök”.
”Ekumenik idag”, säger Carlsson, ”är att försöka förstå alla religioner. Mystiken är den plats där det upphävs … Om vi av fri vilja får ta med oss vår andliga längtan in i kyrkan, ska det bli intressant att se vad som händer.” Är detta ett uttryck för det som kardinal Walter Kasper i sitt tal vid Påvliga enhetsrådets generalförsamling förra året (jfr Signum 4/2007) talade om som fundamentalekumenik och andlig ekumenik? Han talar där om nödvändigheten av en ny katekes, om att ”det centrala och fundamentala kristna budskapet måste göras tillgängligt för unga människor på ett språk som de förstår”. Eller handlar det framför allt om det perspektiv som påven antyder i sitt tal i Regensburg: ”att på nytt upptäcka levande Gud i våra liv”?
Kardinal Kasper har ett traditionellt och berättigat sändarperspektiv i sin beskrivning av den nya ekumeniken: någon måste göra något begripligt för de andra. Påven antyder mottagarperspektivet: någon måste göra erfarenheten och vägledas fram till denna erfarenhet. De ekumeniska teologernas problem har varit att deras resultat inte har recipierats/mottagits i kyrkorna, vare sig av kyrkoledningarna eller av fotfolket. De lärda har utfört sin uppgift för de andra men inte alltid tillräckligt mycket i samspel med de andra. Kanhända har man heller inte, som kardinalen påpekade i sitt föredrag i S:ta Eugenia den 27 maj, tillräckligt intensivt arbetat i en anda och miljö av bön och lectio divina.
Utmaningen till oss alla – teologer, kyrkfolk och utanförstående sökare – finns i Johannes Paulus II:s budskap i hans encyklika från år 1995 Ut unum sint (Att de alla må bli ett): bönens dialog och omvändelsens dialog. Dialogen är, säger denne store påve, ”ett nödvändigt steg på väg till människans självförverkligande”. Den är inte en metod eller ett stadium som mänskligheten en gång kommer att lämna bakom sig; den är en del av människans väsen. Kärleken är ett uttryck för denna djupa inriktning mot dialog. Människors bön till varandra men framför allt till Gud själv är det främsta medlet att åstadkomma en kyrkans och mänsklighetens enhet. Denna bön renar människan så att hon upptäcker de andra i deras skönhet och i deras brist. Den renar även våra minnen, driver fram en samvetsprövning och leder oss till omvändelse, säger påven. Dialogen bidrar således inte bara till en kunskap om de andra och den Andre utan även till en djupare kännedom om oss själva. I så måtto är det glädjande att notera hur ett nytt livsåskådningssökande tar fasta på dialogen som sökmotor.
Härvidlag borde katolska kyrkan kunna visa sig slitstark med sina erfarenheter av lectio divina, andlig vägledning, bikt och ordensliv; samtidigt ställer detta samtida sökande och Johannes Paulus’ utmaningar frågor till kyrkornas – och då inte minst den katolska kyrkans – praktiker. Som katoliker är vi vana vid att hantera hierarkier, men hur konkretiserar vi dialogen som livsform? Ur ett svenskt perspektiv har vi en drygt hundraårig tradition av föreningsverksamhet bakom oss. Den har kommit att påverka vår lokala kyrkas liv. Även om vi ständigt talar om folkrörelsernas kris och att folk inte vill engagera sig, så gäller detta främst de politiska och i viss mån religiösa organisationerna. För övrigt blomstrar föreningslivet som aldrig förr, om vi tittar ut i det så kallade civila samhället, något som vi i Sverige är ovana vid med vår etatistiska tradition. Det katolska föreningslivet i tredjeordnar, aktions- och bönegrupper är starkt. Internet skapar nya visserligen enbart virtuella gemenskapsformer, men blir också ett sätt att organisera föreningen, som förr eller senare också finner sin fysiska gemenskapsform. I denna gräsrotstradition har allas delaktighet betonats och det gemensamma ansvarstagandet fostrats fram. Att vårda vår föreningsverksamhet är att vårda dialogen som livsform.
I vår tid av misstro mot auktoriteter och rädsla för fasta sanningar måste det dock understrykas att den andliga dialogen till sist inte bara handlar om oss själva och våra gemenskaper utan om Någon och att denna Någon har meddelat sig och meddelar sig till oss i historiska händelser och i en historisk rörelse, som vi kallar kyrkan. Att begripa sig på, låta sig berikas och utmanas av dessa samlade gemensamma erfarenheter, som vi kallar tradition, är både ett evangelium och en stötesten i vår gör-det-själv-andliga tid. Evangeliet är att vi kan komma i dialog med hela den rika erfarenhetsström som kyrkan förvaltar. Vi erbjuds att tillhöra en tolkningsgemenskap som är oändligt större än vi själva. Vi får med bibelns ord fritt ösa vatten ur frälsningens källor. Här finns en fantastisk möjlighet att upptäcka sådant man inte ens anade att det fanns, möjligheter att komma ut ur den egna begränsade inkröktheten. Det handlar inte bara om att gå till sig själv, eller att gå till de andra utan om att dras in i gemenskapen med Gud själv, att få delta i den heliga Treenighetens dialog.
Stötestenen är att vi inte kommer att förstå allt, att vi blir både behagligt och obehagligt utmanade av uppfordrande budskap, att vi måste både ta hänsyn till de andra och underordna oss en högre vishet. För att växa behöver vi både stöd och motstånd. Först då kommer vår horisont att vidgas. Traditionen är nödvändig som kritisk instans.
Är det dags för den ekumeniska rörelsen att växla spår, eller snarare att förskjuta tyngdpunkten? Skulle man till och med kunna tänka sig att de teologiska dialogerna med sina kommissioner och högar av dokument är ett stadium som vi borde lämna bakom oss? Ett praktiskt ekumeniskt program där kyrkorna sporrade varandra till bönens och dialogens omvändelse vore att ta Johannes Paulus II på orden. Kyrkorna får, med den gamla översättningen av Paulus, överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. Att sätta dialogen som livsform i centrum svarar mot en allmänmänsklig erfarenhet av vad det är att vara en människa med kvalitet. Just nu blir dialogen särskilt viktig att understryka i relation till de nya trenderna inom det samtida religiösa sökandet – hur dagsländemässigt detta nu än visar sig vara.
Om vi håller i minne kardinal Kaspers ord i sitt ovan nämnda Eugeniaföredrag, ”de andliga erfarenheterna görs av alla, alla är i viss mån experter”, blir de kristna kyrkornas möte med samtidens medsökare verklig dialog.