Willy Brandt – en av seklets stora

Ledaren åren 1964–1987 för Förbundsrepubliken Tysklands socialdemokratiska parti, förbundskanslern (1969–1974) och mottagaren av Alfred Nobels fredspris (1971), Willy Brandt, föddes för 100 år sedan i den nordtyska staden Lübeck, den 18 december 1913. Han dog den 8 oktober 1992. Årets minnesdag ger anledning till många tidningsartiklar och tidskriftsnummer och till tv- och radioprogram, även i Sverige. Men varför denna uppmärksamhet? Varför en manifestation med facklor och tal vid Brandtstatyn i Willy Brandts park nära tunnelbanestationen Hammarbyhöjden i södra Stockholm, och föredrag och seminarier, bland annat på ABF Stockholm?

En ny politik

Hans-Peter Schwarz, en känd tysk historiker som politiskt sett hörde till Willy Brandts konservativa motståndare, kallar honom Die sozialdemokratische Jahrhundertgestalt (fritt översatt: seklets stora socialdemokratiska personlighet). Stora ord! Men, menar jag, väl motiverade. I Sverige nämndes Brandt ofta i samband med sina två vänner Olof Palme och österrikaren Bruno Kreisky. Dessa tre partiledare och regeringschefer – två av dem tidigare politiska flyktingar här i landet – gav socialdemokratin ett nytt ansikte, var och en på sitt speciella sätt. De kunde tala både skandinaviska och tyska med varandra och gav ut en gemensam bok, Brev och samtal (1976; 1975 på tyska). Den handlar inte bara om den demokratiske socialismen i teori och praktik, som det heter i underrubriken, utan om de flesta centrala politiska frågor som diskuterades vid denna lite avlägsna tid, och om politikens förutsättningar och krav, om globala problem, fredssträvanden och internationellt samarbete. Men den som gav dessa meningsutbyten en djupare dimension utöver det dagspolitiska, närmast en filosofisk dimension, är Willy Brandt.

Viktigare än eventuella teoretiska insatser är dock kanslern Brandts avgörande roll för den (väst-)tyska ”östpolitiken” som gick ut på att skapa ett klimat av förtroende mellan Förbundsrepubliken Tyskland och dess östliga grannar, att försonas, att ge upp anspråken på förlorade områden och att erkänna de gränser som hade dragits upp av andra världskrigets segermakter. Att man var tvungen att betala detta pris för Tysklands angreppskrig sågs inte som en självklarhet i Förbundsrepubliken i slutet av 1960-talet. Det var denna politik och fördragen 1970 med de länder som hade fått lida mest under Nazityskland, Sovjetunionen och Polen, som fick sitt erkännande genom Nobelpriset. Även relationen mellan Förbundsrepubliken och DDR kom att normaliseras. Kalla krigets båda sidor tjänade på dessa uppgörelser som bidrog så mycket till avspänningen främst i Europa. Allt detta blev också till gagn för Sverige som nu fick större rörelsefrihet gentemot sina södra och östra grannar. Svenska politiker som Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme hade för övrigt hjälpt till att bereda marken genom att i Moskva och Warszawa tala om att den nye kanslern förtjänade att bemötas med förtroende, detta trots att Erlanders omdömen om Brandt enligt hans dagböcker var lite skiftande, mellan ”lysande” (1958) och ”oerhört överreklamerad” (1959) till ”aldrig varit så bra” (1965).

Denna östpolitik som Willy Brandt och hans koalitionsregering (socialdemokraterna och liberala FDP) drev igenom, och som fortsattes av efterträdarna Helmut Schmidt (SPD) och Helmut Kohl (CDU), mötte till att börja med hårt motstånd från den kristdemokratiska oppositionen (CDU/CSU) som från 1949 till 1969 hade lett alla västtyska regeringar. Men det hårdaste motståndet stod de organisationer för som samlade en del av dem, och deras efterkommande, som 1945 och framåt hade fördrivits från sina områden i det som nu var västra Polen och i Tjeckoslovakien. De kände sig svikna. Att kunna återvända till sina forna hem tycktes bli omöjligt. Oppositionen menade dessutom att fördragen med Sovjetunionen och Polen och ett närmande till DDR skulle innebära att tanken på en tysk återförening skulle överges. Men Willy Brandt och koalitionen såg annorlunda på återföreningsfrågan: Wandel durch Annäherung, det vill säga förändring genom närmande, var nyckelordet. Genom att mötas skulle de två tyska staterna skapa förutsättningar för en politik som skulle – någon gång – kunna sammanföra dem igen. Så blev det också, 20 år efter östfördragen. Under tiden underlättade denna politik situationen för befolkningen, inte minst i det av muren delade Berlin.

Ett villkor var dock att Förbundsrepubliken var och förblev stadigt förankrad i Västvärlden och det västliga försvarsförbundet NATO, och Brandt själv hade också som ordförande för SPD bidragit till att detta var fallet. Han var en sann europé och ansåg att det europeiska samarbetet var helt nödvändigt för att avspänningspolitiken skulle bli hållbar, men även att detta europeiska samarbete på sikt krävde ett närmande till de central- och östeuropeiska staterna. Hans strävan att bilda en verklig europeisk gemenskap innebar också att han engagerade sig hårt för att Storbritannien, trots fransk skepsis, skulle söka sig till och bli antaget av EEC (det som blev EG/EU), och att även skandinaverna skulle vara med. Men när det gäller det senare lyckades han inte riktigt, ja, Nobelpristagaren blev nu hårt attackerad i Norge när han där inför folkomröstningen 1972 om ett medlemskap i EEC (EG) talade för denna sak.

Skandinaven Brandt

Att man just i Norge tog illa vid sig av att mottagaren av Nobels fredspris ville få med Norge in i EG hade sin speciella bakgrund. Brandt betraktade Norge som sitt andra hemland, och i Norge såg man honom som ”vår man”. Och så inträffar detta inför Norges EG-omröstning! Han blev då åter ”tysken Brandt”. Minnen från hans första, något turbulenta år i Norge väcktes till liv. Brandt kom nämligen 1933 till Norge. Inte ens 20 år gammal hade han, som nu definitivt hade ändrat sitt namn från Herbert Karl Frahm till (författarnamnet) Willy Brandt, fått uppdraget av sitt vänstersocialistiska parti (ett parti som stod mellan socialdemokraterna och kommunisterna) att etablera en ny bas för motståndsaktiviteter efter det att makten i Tyskland hade överlämnats åt nazisterna. Att det blev just Norge berodde på att de tyska vänstersocialisterna trodde att Det Norske Arbeiderparti (DNA) stod dem nära, vilket inte riktigt var fallet. Följden blev att den unge tysken, som kom att engagera sig i DNA, av många uppfattades som en bråkstake. Och så började en läroprocess.

Brandts parti begärde mer. Han skickades på kortare nya uppdrag till bland annat Paris, 1936 som ”norsk student” till Berlin, och 1937 även som reporter till inbördeskrigets Spanien. Upplevelserna i Spanien, särskilt kommunisternas framfart mot andra socialistiska grupper, främst i Katalonien (Partido Obrero de Unificación Marxista, POUM; se George Orwell, Homage to Catalonia, 1938), bidrog till att i grunden förändra hans politiska hållning. Brandt själv förlorade också några nära vänner. Kontrasten mellan dessa upplevelser och det samhällsklimat som han efter återkomsten mötte i Norge botade honom från vidare revolutionära illusioner. Stalintidens Moskvaprocesser och Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 gjorde också sitt.

Denna politiska omvandling förstärktes slutligen än mer efter Brandts flykt till Sverige efter det att Norge i april 1940 ockuperats av Tyskland. Även om Brandt kom att betrakta Norge mer som sitt nya hemland än någonsin Sverige, så var det Sverige, svensk politik och svenskt samhällsliv som definitivt gjorde honom till ”socialdemokrat av skandinaviskt snitt”. Detta har han själv både sagt och skrivit i många sammanhang (så även när jag intervjuade honom i mars 1979). Det var svensk folkhems- och konsensuspolitik, välfärds- och rättvisetänkande som han anförde som vägvisande för egen del. Sedan får man inte glömma att han av hänsyn till det land som gav honom skydd under krigsåren drog sig för att påtala de mörka sidorna i Sveriges hållning – eller brist på hållning – under denna tid, och att i någon mån skönmåla dess politiska miljö och landvinningar. Man får också se detta i kontrast till de våldspräglade förhållanden på kontinenten som han hade lämnat.

I Sverige arbetade Brandt för Norges sak. Han var nog den publicist som skrev mest om situationen i det ockuperade Norge, bland annat med hjälp av den Svensk-norska pressbyrån i Stockholm som han skötte. Han reste även illegalt till Norge, med risk att bli igenkänd, fängslad och skickad till Tyskland. Men Brandts år i Skandinavien blev också något som utnyttjades av hans motståndare, när han hade börjat gå sin väg mot den politiska toppen. Många försökte komma åt honom genom grovt nedvärderande uttalanden om hans härkomst (som barn till okänd far) och hans antinazistiska insatser, som fick somliga att kalla honom Vaterlandsverräter. Brandt tog mycket illa vid sig. Desto mer beundransvärt var det att han ändå förde en politik som till slut handlade om att bygga broar och att inte låsa in sig i de rättänkandes tempel. Han såg ingen vinst i att hävda renlärighet eller att låta sig styras av konfrontationer. Och till skillnad från sina tyska belackare betraktades han inte bara i Skandinavien, utan i många länder som hade tvingats föra krig mot Tyskland, som ”den andre”, ”den bättre tysken”. Så blev den tyske politikern Willy Brandt både en out– och en insider, vilket nog bidrog till hans odogmatiska och toleranta hållning, till hans sätt att söka desarmera konflikter, även om han också kunde bruka hårda ord och inte drog sig för att attackera sina motståndare, om det nu gällde att få igenom sin politik eller att främja den egna karriären.

En tysk och internationell politiker

Det kan överraska att norrmannen Brandt – som sådan uppträdde han alltså länge i den svenska miljön – under krigsåren vände blicken alltmer mot Tyskland, det land som hade tagit ifrån honom hans medborgarskap och som var hatat av en hel värld. Han blev 1942/43–1945 tongivande i en internationell grupp av socialdemokrater som kom att kallas Lilla Internationalen i Stockholm. Där diskuterade ledande svenska och utländska ”demokratiska socialister” (de sistnämnda främst flyktingar från både axelmakterna och de ockuperade länderna) de stora frågor som skulle stå på efterkrigstidens dagordning: återuppbyggnad, öst–väst-samarbete, Tysklands- och Europapolitiken, en ny fredsordning och även Palestina och det nya judiska folkhem som var på väg. Brandt var den sammanhållande, förmedlaren, som hittade formuleringar som alla kunde acceptera, som vidgade perspektiven och dessutom satte allt på pränt (något som jag kunde ta del av i hans arkiv i Bonn). Det märkliga med dessa tankar är att mycket av det som sades senare blev den politik som fördes – inte minst av honom själv.

Med allt detta i bagaget återvände Brandt 1945 till ett besegrat, förstört och ockuperat Tyskland. Eftersom hans tyska medborgarskap hade tagits ifrån honom, anlände han i en norsk pressofficers uniform. 1947 avstod han från sitt 1940 förvärvade norska medborgarskap och arbetade inom det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) om vars medlemskap han hade ansökt redan 1944 i Stockholm. Och så började hans väg uppåt: 1949 ledamot för Berlin i Förbundsdagen i Bonn, 1951 medlem av Västberlins parlament, 1955 dess talman, 1957–1966 Regierender Bürgermeister (Berlins regeringschef). Det var dramatiska händelser som under denna tid satte sina spår och förberedde honom på den politik som han senare skulle föra. Det gällde både att sätta hårt mot hårt gentemot regimen i stadens östra del och sovjetiska framstötar, och att gjuta olja på upprördhetens vågor, som när revolutionen i Ungern 1956 slogs ned av sovjetiska trupper, vilket fick invånarna i Västberlin att vilja marschera mot Östberlin, eller den 13 augusti 1961 när muren restes mellan Berlins två delar. Och det gällde samtidigt att upprätta kontakter med den sovjetiska ockupationsmakten för att söka underlätta Berlinbornas liv i den instängda staden. Även i detta fick han viss svensk hjälp.

1961 och 1965 blev han båda gångerna nominerad som sitt partis kanslerskandidat men förlorade mot Konrad Adenauer respektive Ludwig Ehrhard. 1964 hade han blivit vald till SPD:s ordförande, och 1966 blev han utrikesminister och vicekansler i den stora koalition som då bildats av CDU/CSU och SPD. Kansler blev Kurt Georg Kiesinger, en före detta nazistisk medlöpare. Den tidigare motståndsmannen Brandt blev alltså dennes ställföreträdare; ingen lätt konstellation. Efter valet 1969, då SPD vann, blev Brandt nu själv kansler i koalitionsregeringen bildad av SPD och FDP. Nu kunde han driva den försoningspolitik österut som han hade förberett så länge och som han kunde förverkliga trots det hårda motståndet. Nu kunde också en ny politisk anda väckas till liv i Tyskland: Mehr Demokratie wagen (att våga mer demokrati) var ett ord av Brandt som togs emot med stor entusiasm. Men när det gällde just detta nådde han inte så långt som han hade hoppats. Problemen med både vänsterradikala grupper och kvarlevor av en föråldrad lagstiftning bromsade utvecklingen, för att inte tala om inre och yttre ekonomiska svårigheter.

I maj 1974 avgick Brandt som kansler, utåt mest på grund av en märklig spionhistoria (han hade DDR-spionen Günter Guillaume som medarbetare), men även trött och sliten, desillusionerad. Han förblev partiordförande och började spela en ny roll och på nya arenor. Övertalad av Palme och Kreisky att bli Socialistiska Internationalens president (1976–1992) förnyade han tillsammans med den nye generalsekreteraren, svensken Bernt Carlsson (död 1988 i flygkraschen ovanför Lockerbie i Skottland), denna organisation med gamla anor. 1977 åtog han sig ordförandeskapet för den av Världsbanken initierade Nord-Syd-kommissionen ”för överlevnad” som gav viktiga rekommendationer ”för fred, rättvisa och arbete mot bakgrund av fattigdomen och de sociala klyftorna i världen”, som förre statsministern Ingvar Carlsson uttrycker det i en skrift om Willy Brandt. Som ordförande i Internationalen gjorde Brandt på 1970-talet också mycket viktiga insatser för en demokratisk utveckling i Portugal och Spanien, efter det att diktaturerna hade fallit i dessa länder, och han använde sig då av sitt partis resurser.

Under sina sista år fick Brandt många olika uppdrag. Allt blev inte uppskattat. I Polen kunde oppositionen och Solidaritets representanter, som 1980/81 satte press på den kommunistiska regimen, inte förstå Brandts något kyliga inställning till denna demokratiska rörelse som i hans ögon var väl starkt präglad av katolicismen. Och östpolitiken, särskilt Polenpolitiken, vilade ju på att samförståndet mellan statsledningarna inte bröts sönder, och i denna balansgång mellan stöd för en demokratisk oppositionsrörelse och ett fortsatt närmande mellan ländernas regeringar såg sig Brandt tvingad inte till ett val, men till ett förhållningssätt som hårt kritiserades. Efter Jaruzelskis militärlagar (13 december 1981) bad i underjorden verksamma representanter för Solidaritet 1984 och 1985 Olof Palme om förmedling, men tydligen utan större framgång. Bitterheten inom Solidaritet var stor och höll i sig, även efter det att Polen sommaren 1989 hade fått en (nästan) demokratiskt vald regering. Trots det internationella stödet, efter Brandts knäfall framför Ghettomonumentet i Warszawa den 7 december 1970 och alla hans ansträngningar för en försoning, kände Brandt en viss besvikelse och kanske oförståelse för den polska rörelsen. Den hade ju till slut som mål att besegra den avskydda regimen, inte någon förändring genom ett närmande.

Det fanns även annan kritik. Brandts ofta kompromissinriktade och ibland medvetet avvaktande hållning kunde misstolkas. Den kunde uppfattas som uttryck för svaghet, som oförmåga att fatta beslut. Han upplevdes ibland som oklar och vag, som passiv, ja även deprimerad. Han kritiserades för att acceptera dåliga medel för goda ändamål, som när han hade överseende med brotten mot mänskliga rättigheter i Östeuropa för att kunna hålla försoningsprocessen igång, eller när han avstod från kritik mot USA:s krig i Vietnam för att inte riskera den utsatta befolkningen i Berlin som behövde amerikanskt skydd. Han tillät yrkesförbud och andra odemokratiska beslut för att kunna hålla en högljudd inre opposition stången. Mot slutet av hans liv ifrågasattes även hans omdöme, när det gällde vissa personalfrågor. Men ingen betvivlade hans intentioner, inte heller att han hade gett socialdemokratin i Europa ett nytt ansikte, nya impulser och ett framtidsperspektiv som aldrig förr, och inte heller sedan dess. Det var Brandts livserfarenheter som gjorde att han kunde sammanföra olika, ja motstridiga, intressen, både inom sig själv och i sin politiska gärning.

Utan freden – intet

Men för Brandt och hans politiska vänner fanns i hela den politik som de förde ett överordnat mål: freden. ”Nästa gång kommer det att bli ojämförligt värre. Det finns inget viktigare än detta: att hjälpa till att förhindra ett tredje världskrig”, som en av Willy Brandts pregnanta formuleringar lyder (1982). Detta var en huvudtanke i hans politiska gärning, som ledare i ett land som hade gjort sig skyldigt till så mycket ofred. Som president i Socialistiska Internationalen arbetade han vidare för detta mål. Liksom för en fortsatt konstruktiv östpolitik, för en politik för demokrati och samarbete i hela Europa (Brandt var 1979–1983 även ledamot i Europaparlamentet) och för mer rättvisa förhållanden i länderna i Nord och i Syd och för relationerna mellan dessa länder.

Och så fick Willy Brandt uppleva det som inte många, knappast han själv, hade kunnat tro på. Den 10 november 1989, dagen efter det att muren hade öppnats, stod han inför en enorm folkmassa i Berlin och uttryckte sin glädje över ”att Europas delar åter växer ihop”. I ett annat sammanhang lär han ha sagt: Jetzt wächst zusammen, was zusammengehört! (nu växer det ihop som hör ihop!). Dessa ord uttrycker nog Brandts syn på många problem i sin samtid som han fick uppleva och där han sökte bidra med förslag på lösningar, genom en ”de små stegens politik”. Det måste väl vara möjligt, menade han, att sammanföra människorna, även om vägarna dit kan vara rätt så krokiga! En sådan politik skulle vara en politik mit historischem Atem (fritt: med historiskt perspektiv och uthållighet)! Det är väl bland annat sådant som det är värt att påminnas om när vi nu uppmärksammar en av det gångna seklets stora.

Kommentarer

Det finns litteratur om och av Brandt även på svenska resp. norska, bland andra:

Willy Brandt: Möten och inblickar: Åren 1960–1975 (1976).

Willy Brandt: Att ta parti för friheten: Min väg 1930–1950 (1983).

Willy Brandt: Minnen (1990)

Willy Brandt, Bruno Kreisky & Olof Palme: Brev och samtal (1976).

Einhart Lorenz: Willy Brandt: et politisk liv (2013; norska/bokmål).

Ingvar Carlsson, Göran Holmberg, Einhart Lorenz & Klaus Misgeld: Willy Brandt från Hammarbyhöjden (2004).

Det finns många tv-program och filmer om Willy Brandt. 1984 och 1992 visades på SVT en film och intervjuer med honom, av Hans Hederberg. Stockholms stadsteater hade spelåret 2004/2005 pjäsen Demokrati av Michael Frayn på programmet. Den handlar om spelet kring Brandts tid som kansler och dess slut. Brandt spelades av Sten Ljunggren. 2007 anordnades en utställning om Brandt på ABF-huset i Stockholm.

Artikeln bygger på mina tidigare forskningar om den tyskspråkiga exilen i Sverige, om efterkrigsplaneringen under andra världskriget, om internationellt fackligt och socialdemokratiskt samarbete under 1900-talets andra hälft och om svensk-polska relationer på 1980-talet.

För Signums läsare kan det vara intressant att veta att Willy Brandt aldrig lämnade sin lutherska kyrka, även om han understundom betecknade sig som agnostiker, dock inte som ateist. Och så en liten anekdot: Willy Brandts äldste son, historieprofessorn Peter Brandt, berättar enligt en artikel i Die Zeit (2013:47, s. 16) att hans far strax innan han insjuknade i den cancer, som tog hans liv, skall ha sagt: ”Du, om jag skulle kunna önska mig ännu ett uppdrag – då skulle jag vilja bli tysk ambassadör vid Vatikanen. [Det] är ju underbart: att leva i Rom, god mat, kulturell rikedom, kloka samtalspartner.”

Klaus Misgeld är professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.