Brytning med det självklara – aktuella utmaningar för kyrkan i Polen

Även år 2013 hör Polen till länderna med den största andelen kyrkomedlemmar i Europa. 95 procent av befolkningen är döpt och hör till den katolska kyrkan. Samtidigt har den institutionaliserade katolska kyrkan i Polen under senare år allt oftare dragit på sig kritik och med denna har brytningen med de religiöst självklara alltmer tilltagit hos befolkningen. Sålunda har antalet prästvigningar sjunkit med en tredjedel under de senaste tio åren; men än mer dramatiskt är läget för de kvinnliga ordnarna, hos vilka antalet aspiranter har sjunkit med två tredjedelar sedan 2005.

Gapet mellan de samhälleliga uppfattningarna om hur kyrkan borde vara och hur den upplevs av den enskilde blir allt större. I en opinionsundersökning utförd av opinionsinstitutet CBOS i mars 2013 instämmer 86 procent av de tillfrågade i påståendet att kritiken mot den katolska kyrkan på det hela taget helt eller delvis är rättvis.1 Samtidigt önskade sig de tillfrågade förändringar av den nye påven. Fortfarande år 2005 önskade nästan tre fjärdedelar av de tillfrågade att allt skulle förbli som det hittills varit, men år 2013 var det bara 37 procent som önskade det. 48 procent (2005 var det bara 13 procent) uttalade sig för ändringar i kyrkans lära. Kyrkan borde anpassa sig till verkligheten, modernisera sig och öppna sig.

Dessa påståenden gäller främst den katolska kyrkan, men man kan utgå ifrån att man vid en sådan opinionsundersökning i Polen kan dra slutsatser om uppskattningen av den egna kyrkan. På det hela taget har antiklerikalismen blivit salongsfähig, och den får hela tiden ny näring, vare sig det handlar om den kraftigt avvärjande och hjälplösa inställningen, i frågor om prästers sexuella övergrepp, om det bristande sociala engagemanget hos den katolska kyrkan i Polen, eller om det halsstarriga fasthållandet vid mycket rigida moraluppfattningar och de skarpa gränserna, när det gäller kritik mot den egna kyrkan.

Kyrkan har länge tigit om anklagelserna om övergrepp

Det går säkert en gräns mellan den nästan helt katolska befolkningen och den institutionaliserade kyrkan, men det går samtidigt att urskilja två strömningar i kyrkan. Den större delen av episkopatet hör till det konservativa lägret och präglas ofta fortfarande av konfrontationen mellan kyrka och stat under kommunisttiden, och man har svårigheter med den nuvarande utvecklingen i Polen och Europa. Av biskoparna är nästan hälften över 70 år. Kyrko- och Polenexperten Theo Mechtenberg skriver att ”modellen med kyrka och nation i symbios var kanske ändamålsenlig under kommunismen, men i dag är den något absurd” och han betonar att ”inte ens under den ändå diskutabla förutsättningen av ett ’katolskt samhälle’, likt det som Polens hierarki under primas Glemp antog i början av 90-talet” skulle man kunna dra den slutsatsen.2

Enligt Mechtenberg präglas ”striden om den ’polska’ kyrkans utformning av två motsatta uppfattningar: å den ena sidan en mycket starkt nationellt präglad bild av kyrkan, som sprids av pater Rydzyk och hans medieimperium, och å den andra sidan en ’mer öppen katolicism’, såsom den företräds av den Krakówbaserade katolska veckotidningen Tygodnik Powszechny och av intellektuella katolska kretsar”.

Kritiker har det svårt

Samtidigt som pater Rydzyk, grundaren av den ärkekonservativa och antisemitiska Radio Maryja, under senare år visserligen fått restriktioner från den statliga sidan, när han inte fick någon licens för en egen tv-kanal, TV Trwam, gratulerades han dock i december 2011 av kardinalstatssekreterare Tarcisio Bertone i påven Benedictus XVI:s namn till ”20 år av uppoffrande evangeliseringsmission” och Bertone förklarade att Radio Maryja stärker den katolska tron och gör mötet med Gud möjligt. Detta är obegripligt, eftersom radiostationen har fortsatt att sprida antisemitiska, främlings- och Tysklandsfientliga program. Här skulle det vara önskvärt med ett entydigt ställningstagande från Vatikanen för att stärka de delar av episkopatet som ofta uttalar sig kritiskt om mediemogulen Rydzyk.

Den polska kyrkan har länge tigit om det växande antalet anklagelser om övergrepp, och först nu, vid biskoparnas möte i oktober, har man gett efter för det ökade trycket på offentlighet och utförligt tagit sig an frågan. Samtidigt väckte ordföranden, ärkebiskop Józef Michlik (Przemysl), stor ilska med sitt yttrande om att en skilsmässa ökar risken för barn att bli utsatta för övergrepp. Man enades om några åtgärder som terapibehandling av offren, inskränkningen av samarbetet mellan kyrkan och åklagarämbetet liksom om förebyggande åtgärder och medvetandegörande. Biskopskonferensen bad också om förlåtelse för pedofilifall och bedyrade att sådana inte kommer att tolereras i fortsättningen.

För närvarande är två präster, som varit verksamma i Dominikanska republiken, föremål för utredning. De anklagas för ett stort antal övergrepp mot ungdomar. I april 2013 inledde en organisation med namnet ”Var inte rädda” sitt arbete, som syftar till att ge offren en röst och som kräver att kyrkan inleder en dialog med dem som utsatts för sexuella övergrepp. Föreningen vill ”vara en partner för kyrkan. I dag betraktas vi ofta som utpressare”.3 Hittills har föreningen få medlemmar, och det avskräcker från att tala offentligt om offrens lidanden. Men experter utgår ifrån att mörkertalet för antalet offer är mycket högre och att Polen i allt högre grad kommer att ta itu med frågan.

Parallellt med mycket konservativa och avvisande röster hörs dock även regelbundet biskopar, präster och personer inom det katolska lekfolket som kräver reformer och förändringar av sin kyrka. Sedan länge tar av tradition den liberala och öppna tidskriften Tygodnik Powszechny och dess samhälleliga omgivning på sig denna roll. Sedan 2007 finns det i några städer så kallade Tygodnik Powszechny-klubbar, som arrangerar samtal, evenemang och temakvällar. Samtidigt har polacker i utlandet dragit igång två klubbar i Berlin och London. Gruppmedlemmarnas ålder och bakgrund varierar. Det som förenar dem är en längtan efter en aktiv dialog kring utvecklingen i deras kyrka och i personliga trosfrågor.

Lika stark som samhällets längtan efter förändringar i kyrkan är, lika svår är ofta den väg som de personer måste vandra, som offentligt uttalar kritik mot sin egen kyrka. Detta fick den tidigare chefredaktören för Tygodnik Powszechny, den kritiske intellektuelle Adam Boniecki, erfara för två år sedan, när han fick talförbud av sin orden. Och i somras fick den 52-årige församlingsprästen Wojciech Lemanski uppleva samma sak, då han av ärkebiskop Henryk Hoser (Warszawa-Praga) tvångspensionerades på grund av bristande lydnad. Sedan flera år hade han ständigt hamnat i konflikt med ämbetskyrkan. Han hade vid upprepade tillfällen kritiserat kyrkans bristande beredskap att betala skadestånd vid sexuella övergrepp, och han anklagade kyrkoledningen för intolerans i debatten om konstgjord befruktning. Dessutom ska kyrkan ha reagerat för svagt på antisemitiska incidenter.

Den polska pressen har i detta fall mycket tydligt ställt sig bakom Lemanski. Till och med den tidigare konservativa tidskriften Wprost frågar sig om det har blivit dags för en nyorientering liknande den hos den internationella lekmannarörelsen Wir sind Kirche.4 Enligt deras uppfattning är en reform av den polska kyrkan nödvändig för att förhindra att hon förlorar ytterligare betydelse i samhället. Den polska tidskriften Newsweek skrev att kyrkan hade bestraffat Lemanski, eftersom han var för öppen, anspråkslös, dialogberedd och tolerant.5

Lemanski hörde till de få katolska präster som engagerar sig i den judisk-kristna dialogen och varje år i Treblinka erinrar om mördandet av judar. Dessutom hade han restaurerat gravstenar från övergivna och förstörda judiska begravningsplatser och ställt två av dessa i sin kyrka i närheten av altaret. Även för detta fick han kritik – för att ha förvandlat kyrkan till en synagoga. Samtidigt utnämnde republiken Polen honom redan 2008 till riddare av Polonia Restituta-orden för hans judisk-kristna engagemang.

Nästa år ska en efterträdare till den nuvarande ordföranden för episkopatet väljas. Som kandidater nämns ärkebiskop Hoser av Warszawa-Praga och Warszawas ärkebiskop, Kazimierz Nycz. Därmed blir valet ett viktigt beslut om inriktningen mellan den konservativa och den närmast liberala flygeln av episkopatet. Detta blir också ett intressant beslut mot bakgrund av Franciskus reformorienterade pontifikat. På samma sätt som i den tyska biskopskonferensen kan man också i det polska episkopatet framför allt iaktta en osäkerhet om hur man ska tolka de tydligt förändrade tongångarna från Vatikanen och vad de innebär för den egna kyrkan. Redan fattigdomskravet ställer till det för Polens välbärgade kyrka.

Samtidigt har man reagerat med stor glädje på den planerade helgonförklaringen av påven Johannes Paulus II. Tillsammans med Johannes XXIII kommer den förre polske påven att helgonförklaras den 27 april 2014, söndagen efter påsk. Denna den gudomliga barmhärtighetens söndag införde Johannes Paulus II själv. Därefter ska Karol Wojtyla bli skyddspatron för nästa Världsungdomsdag som kommer att äga rum i Kraków.

Viktiga ekumeniska steg

Lika svårt som den polska ämbetskyrkan har för förändringarna inom kyrka och samhälle, lika intressanta var två ekumeniska steg som togs gentemot Ryssland och Ukraina i år och i fjol. Sommaren 2012 reste den ryske patriarken Kirill I till Polen för ett fyradagarsbesök, hans första besök i ett EU-land sedan han utnämndes 2009. Under detta besök undertecknade han och ordföranden för det polska episkopatet i balsalen i Warszawas kungliga slott en försoningsdeklaration, som man hade filat på i tre års tid: ”Vi tror att den broderliga dialogen mellan polacker och ryssar har stöd av Jesus Kristus. Därför kommer vi att kunna skörda frukterna av detta samarbete […] Att förlåta betyder inte att glömma. Att förlåta innebär att avstå från hämnd och hat och att delta i uppbyggandet av endräkt och broderlighet mellan människorna, våra folk och länder.”

Vid utvärderingen av förklaringen hänvisades det ständigt till brevväxlingen mellan polska och tyska biskopar 1965. Men den pensionerade ärkebiskopen av Gnesen, Henryk Muszyn?ski, pekade redan i förväg på ”att förklaringen – i motsats till den historiska brevväxlingen mellan det tyska och polska episkopatet – inte innehöll någon konkret syndabekännelse, eftersom vi inte lyckats uppnå detta i denna etapp”.

Som helhet mottogs detta försoningssteg mycket positivt, om än av olika skäl. Chefredaktören för den liberala dagstidningen Gazeta Wyborcza, Adam Michnik, skrev att detta är ”en bra dag, ty den gemensamma deklarationen kan samtidigt driva ut rysskräckens ande ur den polska katolicismen och polackskräckens ande ur den rysk-ortodoxa kyrkan”. Dessutom skulle uppropet kunna bidra till en vetenskaplig bearbetning av den gemensamma historien. För episkopatet fanns det dock, förutom försoningsmotivet, också en önskan om en gemensam ”kamp” mot kyrkornas tillbakagång i det offentliga livet – den rysk-ortodoxa kyrkan är trots allt ett bålverk mot radikalliberalt tankegods.6

Problemområden som den svåra behandlingen av den katolska minoriteten i Ryssland eller den smärtsamma bearbetningen av flygolyckan i Smolensk utelämnades, medan exempelvis förföljelsen av kristna under kommunisttiden omnämndes. Kardinal Nycz från Warszawa ser i den gemensamma förklaringen framför allt ett uppdrag åt politikerna: ”Det gäller för politikerna att i konkreta beslut och handlingar omsätta det som vi har uttryckt med evangeliets språk.”

Efter de polsk-ryska ansträngningarna hamnade under sommaren 2013 de polsk-ukrainska relationerna i fokus. I år är det 60 år sedan den ukrainska motståndsarmén (UPA) genomförde en massaker av polska civila i Wolhynien, som vid denna tidpunkt hörde till de av Tyskland ockuperade polska östra områdena. Detta hör till ett av de mest smärtsamma kapitlen i den konfliktfyllda polsk-ukrainska historien, då båda sidor vid olika tidpunkter fick uppleva svåra övergrepp. Än i dag är antalet offer för Wolhynienmassakern oklart och en central stridsfråga – som mest talas det om 80 000 till 100 000 döda.

Efter långa debatter om skärpan i ordalydelsen antog sejmen i juli 2013 ett uttalande, i vilket den ”wolhyniska tragedin” fördömdes som ”etnisk rensning med drag av folkmord”. Denna formulering fick kritik i ukrainska medier. Den polske utrikesministern, Radoslaw Sikorski, hade före beslutet varnat för en alltför hård ton, då detta skulle kunna äventyra de komplicerade polsk-ukrainska förbindelserna och skada Polens ansträngningar att knyta Ukraina närmare till EU. Den polska ämbetskyrkan hade tillsammans med den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina under lång tid arbetat på en försoningstext. Till en början såg det ut som om det inte skulle gå att nå konsensus om ordalydelsen, eftersom den polska sidan krävde en tydlig ursäkt från den ukrainska sidan, men i sista minuten lyckades man enas om den allmänna formuleringen ”vi förlåter och ber om förlåtelse”. Undertecknandet av försoningsförklaringen ägde rum, när den ukrainske grekisk-katolske ärkebiskopen Swiatos?aw Szewczuk besökte Polen i slutet av juni.

Den komplexa polsk-tyska historien

Under juli månad ägde en rad minnesevenemang rum i Polen och Ukraina. I början av juli träffades forskare, experter och journalister från de båda länderna i ukrainska Pawliwce. Förutom en ekumenisk gudstjänst hölls ett seminarium där de polsk-ukrainska förbindelserna diskuterades. Den 11 juli hedrades offren för Wolhynienmassakern vid en officiell ceremoni i Warszawa. President Bronislaw Komorowski avtäckte på Wolhynienplatsen ett minnesmonument över offren. Ukrainas ambassadör närvarade inte vid minnesceremonin. Chefredaktören för den polska dagstidningen Rzeczpospolita, Bogus?aw Chrabota, varnade för att göra minnet av massakerna till ett politiskt slagträ. Han ansåg visserligen att ett folkmord ägt rum i Polen på den tiden. Men krav på gottgörelse och skadestånd från Ukraina leder inte framåt och saknar grund. Polen bör understödja Ukraina på dess väg in i EU och dess försök att bli verkligt ett demokratiskt land.7

S?awomir Sierakowski, chefredaktör för Krytyka Polityczna, betonade att man inte borde kvitta de ömsesidiga förbrytelserna mot varandra och hänvisar till att Polen betedde sig mot Ukraina som den sovjetiska ockupationsmakten gjorde i Polen. Han pläderade för tålamod när det gäller det förflutna. I samband med detta deltog den polske presidenten i en minnesceremoni som arrangerats av den lokala katolska församlingen i den ukrainska staden Luck, där han bland annat sade att det alltid finns en tredje part som, på bekostnad av de bägge nationernas frihet och oberoende, tjänar på den polsk-ukrainska konflikten. Beklagligt nog blev det i motsats till för tio år sedan inte någon gemensam polsk-ukrainsk minnesceremoni.

Medan relationerna med de östliga grannländerna förblir en politisk och samhällelig utmaning, befinner sig de polsk-tyska relationerna för närvarande i lugna vatten och blir alltmer europeiserade. Polen har också utvalt Angela Merkel – hon står för kontinuitet, är förutsägbar och god vän med den polske premiärministern Donald Tusk. Polen och Tyskland har också tjänat mycket på Polens inträde i EU för snart tio år sedan, och båda har hittills jämförelsevis stabila tagit sig igenom den ekonomiska krisen. Polens avvaktande inställning till ett framtida inträde i Eurozonen är en komplicerad fråga. Här hade Tyskland önskat sig ett omedelbart inträde, men den allmänna inställningen till euron är i dagens Polen mycket skeptisk.

Tusk är medveten om att han för närvarande inte skulle få majoritet i sejmen för en grundlagsändring. Opinionsundersökningar visar klart att mindre än en tredjedel av befolkningen vill ha en anslutning till euron. En annan svår fråga är de båda ländernas olika energipolitiska satsningar. I Polen dominerar kolet och man planerar att bygga ett första kärnkraftverk. Tyskland står inför ett energiskifte med en utbyggnad av förnyelsebara energikällor. Även här kommer det att bli EU:s uppgift att medla mellan de olika energipolitiska inriktningarna.

Känslomässigt är det bara en tysk film som de senaste månaderna rört upp sinnena – andra världskrigsdramat Unsere Mütter, unsere Väter. Den felaktiga och ensidigt antisemitiska framställningen av det polska hemlandets armé ledde till protester från flera delar av Polen; framför allt skrev den nuvarande polske ambassadören till ZDF och påpekade att framställningen var orättvis och sårande. Producenten Nico Hofmann bad efter detta om ursäkt i en intervju med den polska tidskriften Polska/The Times och bedyrade att han i dag skulle ha vinklat den annorlunda och att det var ett stort misstag att inte inkludera några polska historiker i förberedelserna.

Under tiden köpte även USA filmrättigheterna och det återstår att se hur reaktionerna blir från de drygt 10 miljoner polackerna i USA. I framtiden borde det vara en självklarhet för en filmproducent att vid historiska filmer om Polen ta hänsyn till expertisen hos polska historiker; så komplex och smärtsam har ofta den polsk-tyska historien varit.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 11/2013.

Noter

1www.cbos.pl/EN/publications/reports/2013/037_13.pdf, 2013-10-10.

2Polen-Analysen, nr 120 från 2013-02-05, s. 4.

3http://religion.orf.at/stories/2580445/, 2013-10-06.

4Se Wprost 2013-07-16.

5Se Newsweek 2013-07-16.

6Se Rzeczpospolita 2012-08-16.

7Se Rzeczpospolita 2013-07-11.

Ulrike Kind är statsvetare och historiker, verksam i Berlin.