Wilsons vildmark

Den som uppmärksamt läser Edward O. Wilsons senaste bok Livets framtid (2002), upptäcker att där finns två röster, som vill göra sig hörda. Den ena håller sig nära god skolboksstandard; den är förnuftigt resonerande, använder många latinska namn, biologiska teorier och övertygande sifferuppgifter. Men i några passager sker en växling. Överraskande känsliga bilder dyker upp. En livligare röst kommer till tals, en som nästan blygt prövar ett mer innerligt, ivrigt tonfall. Prövar om också det kan bära över något med vikt till läsaren. Det tycks mig som om de två rösterna kommer från skilda platser och inte helt känns vid varandra.

I första hand är E.O. Wilson känd som en mycket kompetent, närmast auktoritativ biolog och ekolog. Han var den som grundade sociobiologin på 70-talet och under senare år har han varit en förgrundsgestalt i arbetet att rädda artrika biotoper undan förstörelse. Han ser det som en del av sitt yrkesansvar som naturvetare att analysera den utmaning människan idag står inför. De fakta han utgår från i Livets framtid kan sammanfattas i tre punkter:

1. En alltför stor och alltför snabbt växande befolkningsökning har skett; vid mitten av 1900-talet fanns cirka 2,5 miljarder människor på jorden, vid sekelskiftet var det 6 miljarder och försiktiga prognoser tyder på att 8 miljarder passeras före år 2050; förhoppningsvis kommer sedan tillväxttakten att klinga av så att befolkningen stannar i närheten av 10 miljarder vid seklets slut.

2. Nästan hela denna befolkningsökning sker i världens fattiga länder, där tillväxten ligger på i genomsnitt 1,7 % jämfört med 0,3 % för den rika delen av världen; det betyder att de fattigas antal stadigt ökar; vid mitten av 1900-talet var deras andel cirka 68 % av världens totala befolkning, idag är den 80 % och beräknas stiga till över 90 % några år-tionden in på 2000-talet; samtidigt antas avståndet i materiell standard mellan rika och fattiga länder fortsätta att öka under överskådlig tid.

3. Den större delen, kanske 70–80 %, av världens biologiska mångfald finns i de regnskogar och andra vildmarker som nu exploateras i rask takt för att ge plats åt en växande befolknings växande behov; om denna exploatering fortsätter i nuvarande skala kan mer än hälften av alla jordens arter vara utplånade på några decennier; massutrotningen kommer i princip att vara oåterkallelig.1

Detta är i grova drag de icke förhandlingsbara fakta som ligger till grund för Wilsons analys. Slutsatsen är enkel och tvingande: vi befinner oss mitt i en våldsam konfrontation som kan få förskräckande konsekvenser. Om det skall finnas plats för 6–10 miljarder människor på jorden så blir det inte så mycket kvar för andra arters livsbehov. Om dessutom alla fattiga skulle leva på den materiella standard som vi vant oss vid som självklar i den rika världen, så räcker inte jorden till. Utmaningen består i att vi kan förutse en storskalig utrotning av levande arter – men kan vi hejda den?

Massutrotning

Nu är förödelse av naturen inte ett nytt fenomen i människans historia. När homo sapiens spred sig från Afrika till Euroasien, Australien och Nordamerika, så sammanföll hennes intrång i nya områden med en plötslig utplåning av ett antal större däggdjurs- och fågelarter. Dessa tidiga utrotningsvågor var emellertid selektiva, småskaliga och kom inte i närheten av det som sker idag. Modern teknik har gett oss tidigare oanade möjligheter.

Men inte heller en storskalig massutrotning är ett nytt fenomen i livets historia. Senaste gången var för 68 miljoner år sedan. Ödeläggelsen då orsakades förmodligen av ett meteornedslag och mellan 50 och 75 % av alla då levande arter dog ut. Men den katastrofen blev bara en episod. Livet repade sig. Mångfalden kom tillbaka och blev så småningom än mer överväldigande rik än den varit före katastrofen. Så kommer säkert att ske också nu, livet kommer att repa sig även om det tar några miljoner år men det är ju nu en gång så att evolutionen arbetar över dessa tidsskalor …

Så skulle en saklig biolog kunna säga, men det gör inte Wilson. Istället hävdar han med stort eftertryck att vi begår en oförlåtlig dumhet mot oss själva och mot allt levande om vi tillåter utarmningen att fortsätta. När han säger så är han inte längre bara biolog.

Wilson visar med stöd av många fakta att vår situation är akut kritisk. Det är bråttom. Det är nu, i detta årtionde, som effektiva motåtgärder skall sättas in. Med snabba satsningar från den rika världen på många tiotals miljarder dollar, skulle en del av jordens artrikedom ännu kunna räddas. Miljövårdsorganisationer kan köpa avverkningsrätter i hotade regnskogar för att inte avverka. De kan på andra sätt förvärva större vildmarksområden och göra dem till naturreservat. Dessutom måste den rika världen satsa på sådana åtgärder som kan bromsa befolkningstillväxten i den fattiga världen, så att trycket minskar på de sista artrika vildmarkerna. Ett första mål bör vara att åtminstone 10 % skall förbli fredat från mänsklig åverkan. Men Wilson är mer radikal än så och hoppas på en framtid, där hälften av jorden landyta är reserverad som ett ostört tillhåll för det vilda.

Som hängiven och nyfiken biolog är den vetskapen särskilt svår för honom att det finns ett okänt antal ännu okända arter av växter och djur i de nu hotade regnskogarna, arter som människan aldrig kommer att lära känna, om inte skogarna kan räddas. Här finns en överflödande genetisk potential, en rikedom, en mångfald av möjligheter som människan knappt får ana. Säkerligen finns här många ännu okända läkeväxter.

Men tiotals miljarder dollar – det är inte små summor, så hur argumenterar Wilson till vildmarkens försvar?

Lönsam

För att ge tyngd åt sina argument visar han med siffror och exempel på satsningar som på sikt kan bli lönsamma. Framsynta kemiföretag har börjat köpa rätten till ”bioprospektering” av intressanta regnskogsområden. Utan att egentligen störa de skogar man arrenderar letar man systematiskt efter det som kan vara användbart. Och eftersom ett patenterat läkemedel som säljer bra i den rika världen är en mycket lönsam affär, så är företagen beredda att betala åtminstone ganska bra och pengarna kan användas till fortsatt miljövård. Möjligen är också ”ekoturism” en framtidsbransch, som långsiktigt kan göra vildmarken lönsam. Men då gäller det att satsa medan den ännu finns kvar.

Wilson finner också ett annat, i mitt tycke något märkligt argument för att satsningarna bör ske nu. Många av de länder som berörs är myc-ket fattiga. Svårt skuldsatta, närmast bankruttmässiga. De befinner sig alltså i underläge vid förhandlingar med miljövårdsorganisationer om priser och andra villkor för upprättande av skyddade vildmarksområden. Därför: nu är det billigt och det gäller att passa på!

Men Wilson är väl medveten om att hans argument egentligen inte övertygar. Framtida lönsamhet, bioprospektering, ekoturism och andra ”ekosystemtjänster” räcker inte för att motivera de stora finansiella satsningar som är nödvändiga. Om man dristar sig att söka besvara frågan ”Hur mycket är en art värd?” genom att ange en viss summa dollar, då är man ute på farlig mark. Om frågan ställs, måste den besvaras från ett annat perspektiv. Den som vill försvara jordens artrikedom måste vädja till annat och mer än lönsamhet, för de flesta levande arter betalar sig antagligen inte alls i vårt ekonomiska system, vare sig på kort eller lång sikt.

Frågan om levande arters värde är emellertid av sådan dignitet att fokus måste flyttas från det som värderas till den som värderar. Det som då blir ifrågasatt är inte andra levande arter utan människan själv och hennes värderingar. Inte de som befinner sig i underläge, utan den som har överläget. Så frågan blir om det finns något ”mer och annat” i människan som vädjar till henne att rädda utrotningshotade arter och deras biotoper. För Wilson är det uppenbart att om detta något verkligen finns, så kan det bara finnas i människans gener.

Det mänskligas genotyp

I en tidigare uppmärksammad bok On Human Nature (1978) har Wilson gjort en ansats att beskriva den mänskliga naturen ur ett konsekvent evolutionsbiologiskt perspektiv. Om denna metod är tillfredsställande, bör den ge oss svar på vilka mänskliga gener naturvårdsarbetet kan räkna med. Hans slutsatser i On Human Nature är i korthet: Under nästan hela sin tillblivelsehistoria har människan levat i familjeflockar på kanske 20 till 100 vuxna individer. Det var i den omgivningen hon blev biologiskt formad. Hennes historia har bland annat gjort henne genetiskt benägen att utveckla starka lojaliteter till en vi-grupp, och motsvarande aggressivitet mot de-grupper. Hon har vidare en biologisk fallenhet att göra sig strikta regler för rätt och fel, rättvist och orättvist och att handla därefter, ofta under starka emotioner. Hennes värderingar utgår väsentligen från generna, tar sig via hormoner och nervsystem till moralsystem, handlingsmönster och socioekonomiska strukturer. Allt detta är som det måste vara för varje livsduglig biologisk art och det vore helt rationellt om vi fortfarande hade levat på stenåldersvis, men det gör vi ju inte. Vi står inför svårigheten att anpassa våra stenåldersgener med dess benägenhet till stenåldersvärderingar och stenåldersbeteenden till en ny och av generna oförutsedd omgivning, vårt sekulära och globala samhälle. Generna har så att säga kvar sina stenålders- alternativt järnåldersgudar, illa anpassade till samhälleligt framåtskridande.

Det kritiska momentet i det övergångsskede där vi befinner oss består däri att alla gamla riktmärken, gudar och myter visat sig opålitliga. Terrängen är helt ny. Det finns ingen tillförlitlig karta. Kompassnålen snurrar fritt. Då gäller det att hålla sig nära den rena naturkunskapen. Den säger oss att när vi anar en riktning, förnimmer en darrning hos nålen, en böjelse att gå åt ett visst hål, då har vi några gener där som inspiratörer. Därför blir det möjligt att med rent naturvetenskapliga metoder undersöka den mänskliga själen och kartlägga dess genetiska grund. Vi kan alltså skaffa oss en ny, pålitlig karta, genkartan. Våra subjektiva värderingar blir då helt objektiva och vi kan förtänksamt botanisera bland alla vildvuxna trossatser och lojaliteter och välja ut dem som befrämjar fortsatt socioekonomiskt framåtskridande. Wilson är helt övertygad om att vi inom en generation eller två kommer att ha tillgång till själens biologi, tack vare genetikens och neurovetenskapens fortsatta utveckling. Om det då visar sig att den mänskliga naturen behöver reformeras, t.ex. i moraliskt avseende, öppnas ett nytt arbetsfält för genetisk ingenjörskonst. Men inför det perspektivet tvekar han. Det får ses som en nödfallsåtgärd. Han hoppas att naturvetenskapen kan finna andra vägar för att ge människan inspiration till ett moraliskt handlande.

Inspirerande myter

Wilson är övertygad ateist och för honom är den naturvetenskapliga materialismen en självklar sak. Boken On Human Nature är skriven i den andan att det inte kan finnas, inte får finnas något område som är undandraget naturvetenskaplig undersökning. Han kan ge svar på tal, när Gud försmädligt läxar upp den uppnosige Job: ”Gör dig redo, var en man, ge mig besked när jag frågar! […] Har du varit framme vid havets källor eller vandrat genom de dolda djupen? Har du skådat dödens portar, portarna till det yttersta mörkret? Kan din tanke fatta jordens vidd? Låt höra, om du vet allt detta!” (Job 38:3 och 16f). Ja, säger Wilson, utan att tveka, vi känner allt det här och vi kan ge besked om ännu mer. Vi behöver inte vika undan för dig! Vi är jämbördiga i kunskap eller kommer snart att bli det!

Men han inser att denna hållning ger problem. Människans nuvarande genotyp är sådan att hon ändå behöver utomvärldsliga gudar som stimulans för sin mytopoetiska fallenhet. Från dem hämtar hon fortfarande mycket av sin kraft och inspiration. Naturvetenskapen har härvidlag varit en förlust. Världen har blivit människan kall och avmystifierad. Vetenskapen bör därför ta på sitt ansvar att ställa sina resultat till förfogande som råmaterial för mer utvecklingsbefrämjande myter. Sådana moralskapande system av myter kommer också att uppstå, menar han, när behov föreligger.

On Human Nature är alltså optimistisk. Wilson ser med förtröstan fram mot ett gränslöst naturvetenskapligt framåtskridande och han hoppas på vetenskapens mytskapande kraft. Hans förhoppningar kan väl sägas ha blivit infriade med marginal. Genkartering är idag rutin, HUGO avslutat. Nya tekniker har blivit skarpa verktyg för att analysera genetisk mångfald. Idag finns dessutom möjligheter att bevara åtminstone en del av den genetiska potentialen i de hotade vildmarkerna även om dessa skulle skövlas. Sårbara genotyper kan samlas in och långtidsförvaras på genbanker. Det är visserligen kostsamt men kräver inte så stort utrymme. Noshörningens genotyp får plats i ett pyttelitet provrör. Kanske finner vi säkra metoder att återuppväcka utdöda arter. Även om vildmarken inte står att rädda, går det åtminstone att säkra det vildas genotyper. Sedan, efteråt, får vi se vad vi kan göra åt saken. Det insam-lade materialet kan möjligen användas för att komponera nya, mer ändamålsenliga ekosystem. Genbanker som moderna varianter av Noaks ark, vore inte det ett kraftfullt mytmaterial för ett ekologiskt tusenårsrike med människan som dominanten?

Wilson diskuterar dessa möjligheter i Livets framtid. Visst, genbanker kan vara en nödfallsåtgärd om inget annat hjälper, men samtidigt förkastar han det som alltför riskabelt. Vår kunskap om komplexa ekosystem är ännu bristfällig och det bör vi inse. I det avseendet är vi fortfarande klåpare. Dessutom, om den yttre vildmarken blir helt ödelagd, blir det antagligen nödvändigt med en grundlig omstrukturering av människans genotyp, så att hon blir bättre anpassad till sin sterila omgivning. Det som i On Human Nature var optimistiska framtidsvisioner blir i Livets framtid skräckscenarier. Försiktigt backar han ut ur den position han tidigare intagit och vädjar om uppskov.

Uppskov

Redan i On Human Nature fanns en antydd tvekan. I en bisats vacklade han omärkligt inför möjligheten att storskaligt reformera det mänskliga med genetiska metoder. Det fanns för honom något motbjudande i den tanken. Han var lättad över att själv slippa ta ställning till frågan. Han gav sig uppskov. Utvecklingen hade ju då inte kommit så långt att metoderna var riskfria. Ännu fanns några vita områden på kartan, men enligt den grundsyn han företrädde och företräder kommer också de att snart vara utforskade. Naturvetenskapen får aldrig stanna upp inför det okända. Ändå verkar det som han hoppades att det i den mänskliga naturen med dess rika mångfald av okända gener skulle finnas några, som hindrar människan att fullfölja en oåterkallelig reformering av sig själv. Han nästan vädjade, fast tyst, outtalat om uppskov för dessa okända geners skull och det av läkedom som kanske finns där.

I Livets framtid, 25 år efter On Human Nature, vädjar han för att bevara den orörda vildmarken med dess rika mångfald av okända arter; han vädjar om uppskov för de okända arternas skull och det av läkedom som kan finnas bland dem. Visserligen lämnar han inte sitt biologiska idiom, men hans röst är nu innerlig, angelägen. Han tror att människan har en stark genetisk dragning till naturen, till det vilda och okända. Att våra gener gör det möjligt för oss att känna medlidande med andra varelser, även med dem som tillhör andra arter. Att vi har gener för aktsamhet, ansvar och kärlek till allt levande, gener som gör oss skickade att begrunda skapelsen och att ansvarsfullt skydda vår levande planet. Att dessa gener ibland säger oss att vi kanske bäst bevarar hemligheten orörd. Denna vädjande röst är ny, oskyddad och övertygande även om jag har svårt att se att det kan finnas evolutionsbiologisk täckning för alla de gener han hänvisar till. Dessa gener, som bara råkade följa med det mänskliga genomet, har hos honom fått karaktär av skyddsänglar, som han hoppas på och vädjar till. Hans vädjan för det ännu okända får en mytopoetisk kraft.

Vördnad för de levande

Hos Wilson finns alltså en tillförsikt att vi kan och kommer att lösa de svåra problem vi står inför. Han grundar sin tillförsikt på de moraliska gener, som gör att människan kan hysa en ansvarsfull kärlek till det levande. Men ”moraliska gener” – finns det egentligen?

För att få en tydlig kontrast till Wilsons syn på moralens grund, kan det vara verkningsfullt att jämföra den med Albert Schweitzers analyser i Kultur och etik (1923). Sammanställningen Wilson – Schweitzer kan tyckas hårresande, men jag tror ingen av dem skulle ha några invändningar. Och om man inte fäster alltför stor vikt vid deras tidstypiska idiom, finner man att de kanske når fram till samma bejakelse. Schweitzers ”vördnad för livet”, som en moralisk grund för mänsklig kultur, motsvaras av Wilsons ”kärlek till det levande”, som en grund för en hållbar mänsklig framtid.

Men trots de stora likheterna finns en avgrund mellan dem, närmare bestämt en avgrund på 80 år av vår historia. Schweitzers Kultur och etik var ett beskt bokslut över den ytliga framstegstro som hade präglat vår civilisation under det gångna seklet. På 1800-talet hade man konstruerat kompletta världsåskådningar, med den mänskliga moralen inbyggd som en framstegsbefrämjande detalj. Därmed var det moraliska valet garanterat riskfritt. Resultatet av den fria viljans beslut var redan förutsett i det övergripande systemet. Det bestod bara i att läsa den rätta kartan på rätt sätt.

För Schweitzer vara detta ett tankefel som lett till en svår utarmning av det moraliska. Om vår kunskap vore objektiv och fullständig, då funnes inga problem, då behövde vi ingen moral. Men vårt dilemma är att vi alltid måste handla utifrån en bristfällig kunskap som gör vårt handlande riskfyllt. Den positionen är konstitutivt mänsklig och inte bara ett övergående besvär. Den vetenskapliga utforskningen av naturen kommer att fortsätta och måste fortsätta. Om det tvekar Schweitzer aldrig. Han är en varm anhängare av upplysningstiden, med dess nyfikenhet och krav på objektiv kunskap. Problemet är bara att vi med dessa metoder aldrig får svar på våra avgörande, existentiella frågor. Oss återstår då tillit: att våga loda djupet av det som är djupast sant för oss i vår subjektiva utsatthet och lita på att det också är djupast sant för andra. Att djup gemenskap mellan de levande är möjlig. Längs denna inre väg når Schweitzer till en förlösande upptäckt i en vördnad för livet, för alla levande. En tjänande hållning i arbete.

Men den framstegstro Schweitzer förkastade överlevde både första och andra världskriget. Idag har den ett säkert fäste inom naturvetenskaperna. Det är här framstegen görs. Här finns inga gränser. Wilson kan inte överge hoppet om att det finns eller snart kommer att finnas mer riskfria vägar än de Schweitzer hänvisar till. Snart kommer vi att veta mycket mer. Bristen på objektiv kunskap om den mänskliga naturen är bara ett tillfälligt besvär. När det gäller moral och andra existentiella frågor hänvisar han till generna. Vi får surfa på vår genotyp så länge det går, men vi kan byta ut olämpliga delar av den om det kniper. Han tycks tro att det finns utvägar av riskfri naturkunskap. Jag tror han har fel. Det är långt ifrån säkert att vi kommer genom vårt trångmål oskadda. Kanske måste vi ut på djupare vatten.

Men avgrunden mellan dem är djupare än deras syn på vår naturkunskaps tillförlitlighet. Schweitzers bejakelse, vördnad, började med människan och vidgades så småningom till att omfatta allt levande. Men det mänskliga förblev i centrum. Wilsons bejakelse började med leddjur, särskilt myror, och utsträcktes, efter viss tvekan, att gälla mer komplexa organismer, även människan. När Schweitzer gjort sitt bokslut över europeisk framstegstro, skaffade han sig läkarutbildning, flyttade till Västafrika och satte upp en läkarstation i vildmarken, där han arbetade resten av sitt liv. Han ville göra vad på honom ankom för att sona en del av Europas koloniala skuld mot afrikanska folk, de fattigaste, mest drabbade. De ingick självklart i hans vi-grupp. ”De av lidande märktas brödraskap.” Bara så, menade han, kan det mänskliga försvaras och bevaras.

För biologen Wilson är perspektivet annorlunda. Under de 80 år som skiljer honom från Schweitzer har jordens befolkning tredubblats. Risken finns att den ytterligare fördubblas under de kommande 100 åren. Vi nalkas den gräns där människan är problemet. De fattiga är för många. På Schweitzers tid var regnskogen i Västafrika ännu förhållandevis glesbefolkad. Idag är den en hot spot, där artrikedomen är akut hotad av skogsskövling. Wilsons vädjan i Livets framtid gäller framför-allt sårbara arter runt om på jorden. Hans röst blir innerlig, angelägen när han talar om (och med) Emi, en av de få levande noshörningarna av arten Dicerorhinus sumatrensis eller om den sydamerikanska pilgiftsgrodan Phyllobates terribilis, vars existens hotades, när dess biotop var på väg att avverkas. Eller mauritiusfalken, Falco punctatus, som man lyckades rädda på 70-talet när bara ett enda häckande par återstod. Dessa och otaliga andra populationer var och är hotade av utplåning, vilket knappast kan sägas gälla den mänskliga populationen. Hennes genotyp är inte sårbar, däremot hennes värdighet. Om det värdefulla, det som är värt vår uppmärksamma omsorg, främst är det som hotas av utplåning, då är människan inte särskilt värdefull längre. Vi är redan nu alltför många.

Och just här är vår världs avgrund och den svåra fråga som biologen Wilson undviker: Hur skall något av mänsklig värdighet kunna överleva den tid vi står inför? Vilka skall innefattas i vi och de enligt våra gamla geners normsystem? Vilken sinnesändring är nödvändig för att vi skall ta oss igenom denna gamla vildmark? Vi är ju föga hjälpta av djupfrysta skyddsänglar som deponerats för slutförvaring på genbank.

Not:
1) Den som vill ha fler detaljer hänvisas till det material som finns på www.unfpa.org samt till World Population Profile: 1998 som är tillgänglig på www.census.gov/ipc/www.