av gästkrönikör SARA PARKMAN
Vi står på en strand och letar bland de släta stenarna efter en prislapp”, skriver Johannes Anyuru i en essä om sitt sökande i den muslimska mystika traditionen.
Vi har just lämnat ett riksdagsval bakom oss, kulturen blev som vanligt en fråga där politikerna målar med små, banala och obetydliga gester. Så torftigt! säger jag högt till köksradion efter ytterligare en uppräkning av plattityder.
Både Martin Gelin och Sverker Sörlin har under året gett ut två läsvärda böcker (Mjuk makt och Kulturens värde) som tar strid för kulturens självklara tyngd och plats i vårt samhälle. Men ingen av dessa böcker lyckas likt Anyurus formulering greppa det omätbara värdet av kulturen. Eftersom vi inte finner prislappen på stenen lyckas ingen heller sälja den. Därav blir kulturens existens i sin egen rätt omöjlig i en tid där allt är mätbart i nytta och kapital.
I våras släppte jag mitt fjärde soloalbum: Aster, atlas. En skiva som likt mina tidigare verk, hämtar materia från den kristna traditionen. I Expressens kulturpodd utbrast Victor Malm ”Det känns som Livets Ord” efter min tonsättning av Salomos vishet. Min första känsla av att vara missförstådd byttes snabbt till insikten att det som musikskapare i Sverige är omöjligt att arbeta med referenser bortanför det självupplevda eller autentiska (även om det nog inte var det som Malm direkt refererade till). Musiken förväntas vara en direkt spegel av mitt jag här och nu.
Men när jag turnerar i Europa är den gemensamma religiösa referensramen så mycket djupare, referenserna fäster och publiken kan omsätta det in i sin tolkning av musiken, oavsett individens egen religiösa uppfattning. I den kontexten kan också jag utvecklas och utmanas som skapare.
Nog generaliserar jag, men den gängse okunskapen kring kristendomens kulturhistoria och estetik i Sverige är så utbredd både bland kritiker och publik, och det gör det kulturella landskapet just … torftigt.
Jag vill varken frälsa eller missionera med min musik. Det jag vill är att skapa utrymme för att kliva in i det ogreppbara. Plocka ner skönheten och liksom med ett vackert dukat bord bjuda in människor att ta del av härligheten. Jag vill hålla på med musik för att det är livet i koncentrat, och dessutom är det roligt!
Kulturen måste få kliva vidare från att enbart vara en samhällsnytta. Här bär kyrkan och kulturen samma ok av legitimering genom funktion. ”Gå med i kyrkan så blir du nykter! Bra skönlitteratur höjer barnens betyg!”
För är det inte en enorm tjusning om vi sätter musiken i en vetenskapshistorisk kontext? Vi har höghastighetståg, antibiotika och demokratiska val, vi vet hur en befruktning går till. Men fascinationen över musikens kraft och varför den berör så djupt kvarstår som ett olöst mysterium än i våra dagar.
Däri landar jag i en vilande lycka, i ett ”Jag vet inte”. Varför känns musiken så mycket? Är det hjärnans synapser, det förlorade paradiset eller en teknisk tonsättartriumf som skapar gåshuden på mina armar? Jag vet inte, svarar Johannes av Korset inför kärlekens mysterium, och för mig bor musiken på samma plats.
Hur implementerar man detta i ett kulturpolitiskt samtal och konkret beslutsfattande av fördelning av resurser? Jag vet inte. Men det är inte min uppgift att lösa.
Min gåva att förvalta är att spela på Guds strängar och skapa en parentes i tiden där musiken låter oss möta Gud för en kort stund.
Sara Parkman är folkmusiker och sångerska.
Ur Signum nr 6/2026, s. 3.