av JOHN SJÖGREN
I Expressen reagerar Joel Halldorf på Erik Agners något oväntade slutsatser i Aktuellt härom månaden. Agner, som är professor i praktisk filosofi, talar utifrån undersökningen The World Happiness Report. Pengar gör dig lycklig, barn gör det inte, slår Agner tillspetsat fast. Med andra ord: vill du bli lycklig, sterilisera dig och skaffa ett välbetalt jobb.
På detta har Halldorf en tänkvärd invändning. Kanske är lycka inte främst det som bör mätas, utan snarare upplevelsen av meningsfullhet. Och om det är mening, snarare än lycka, som mäts talar siffrorna ett annat språk. Föräldrar tycks, även om de inte är lyckligare än barnlösa personer, uppleva tillvaron som mer meningsfull. Framförallt visar siffrorna från Surveyinstitutet att låginkomsttagare med barn upplever mer mening än barnlösa höginkomsttagare. Halldorf vänder således på Agners råd: ”Om det är mening du söker, säg upp dig från ditt välbetalda jobb och bilda familj.”
I en tid när de vikande födelsetalen börjar bli ett alltmer reellt och allvarligt problem är Halldorfs perspektiv givetvis viktigt att lyfta. Men jag tror att båda de begrepp som Agner och Halldorf använder, lycka respektive mening, i slutändan blir missvisande i förhållande till erfarenheten av att som förälder få ta emot ett barn. Även som förälder är lyckan något som kommer och går. Men också mening är ett ord som inte riktigt lyckas fånga in vad det handlar om. Det är liksom för futtigt. Personligen föredrar jag det mer neutrala och en aning torra innebörd. Livet, med eller utan barn, är fullt av innebörd. Men inte alltid mening.
För även om mening inte är synonymt med lycka så har ordet ändå tydligt positiva konnotationer. Att vara förälder innebär förvisso till stor del att axla ett ansvar som är fyllt av positiv meningsfullhet. Men att bli förälder öppnar också upp möjligheten till den motsatta erfarenheten. För att ta ett av de allra värsta tänkbara exemplen: För den småbarnsförälder som ser sitt lilla barn långsamt tyna bort och dö i cancer är mening knappast ett gångbart begrepp. Till och med dess motsats, meningslöshet, blir ett för lättvindigt ord. Döden och lidandet må kanske ha en innebörd. Döden kan försöka tydas. Lidandet försöka förstås. Men att kalla det meningsfullt är ett hån.
Misstaget vi ofta gör är att framställa tillvaron som ett val mellan lycka och elände, absurditet och betydelse. Sanningen är ju att vi framlever våra liv i spänningen mellan mening och en total brist därpå, mellan långfredagens mörker och påskdagens ljusa morgon. Alltför ofta tenderar vi att vilja upplösa den spänningen, fly till den ena eller andra polen, i stället för att stå stadigt i, hantera och försöka hålla samman den paradox som vi alla placerats inuti. Och som kan, om vi accepterar den som just paradox, bli en källa till energi. För det finns ett ord för denna spänning mellan meningslöshet och mirakel: Liv.
Det vi människor allra djupast längtar efter är kanske varken lycka eller mening. Jag misstänker att det vi törstar efter allra mest är liv. Livet i hela dess underbara och fruktansvärda vidd. Den som blir förälder blir kanske i slutändan varken lyckligare eller mer uppfylld av mening än den barnlöse. Men en sak kan jag lova: Livat blir det.
John Sjögren 2025-04-15
Detta är en opinionstext.