av SVEN HEILO
Mark Twain besökte Wagnerfestspelen i Bayreuth flera gånger, senast 1891. Givetvis kunde han inte låta bli att säga något kvickt om Wagners musik: Wagner’s music is better than it sounds. Han fick dock ge sig på nåd och onåd efter att ha sett flera föreställningar av Parsifal och fann musiken ”exquisite” och ”delicious”, men invände att han helst velat lyssna på Wagner utan de vokala partierna och bara låta sig överväldigas av orkesterprakten.
En som inte heller brydde sig om de långa textpartierna var Anton Bruckner, som i likhet med Twain bara lyssnade på orkestern. Det som hände på scenen intresserade honom inte och vid premiären på Tristan und Isolde i München satt han med ett partitur utan text för att enbart studera harmoniken och orkesterklangen. Den tyske dirigenten William Steinberg, flykting till USA 1934, som spelade in förspelet till Parsifal, med Pittsburghs symfoniorkester någon gång på 1950-talet hade som nästa verk på skivan musiken till den scen i tredje akten som kallas ”Långfredagsundret” – men utan sång. En kritiker skrev om skivan att han tyckte att det var en lättnad att slippa få orkestersatsen störd av den mångordige gamle gralriddaren och berättaren Gurnemanz, som förklarade varför naturen och våren blommade upp efter Långfredagens sakrala innebörd.
Där berörde han problemet med Wagners verk. Redan Lohengrin (1851), som sagts vara ”den gamla operakonstens död” var behäftad med det som är svårast för lyssnare av idag – de långa textpartierna. Det är omöjligt att ta till sig innehållet i de fyra delarna av Der Ring des Nibelungen utan att i förväg ha läst in sig och förhoppningsvis kunna tyska. I nutida CD-utgåvor av Ringen ges i det åtföljande texthäftet emellertid goda översättningar av texterna på engelska, tyska och franska. Även den som kan tyska kan dock få problem, för Wagner försökte efterlikna forntidens allittererande stavrim i de fornnordiska sagorna och det är ibland aningen svårtolkat.
Därmed är vi inne på Wagners källor till Parsifal. Den medeltida berättelsen om den heliga Graal, som delvis hör hemma i den keltiska Artursagans krets, återgavs på 1100-talet av Chrètien de Troyes Li contes del Graal, som i sin tur påverkade Wolfram von Eschenbach (1170–1220) som utgav sin version av Parsifalomkring 1210. Den utgavs på tyska 1833 och Wagner läste den 1846 innan han började skriva på sin opera Lohengrin. Under medeltiden förekom en kult kring den heliga Graal som sades vara det kärl i vilket Josef från Arimataia samlade blodet från den korsfäste. Den kulten har ingenting med nattvarden att göra. Det finns avbildningar från 1300-talet av knäböjande riddare kring ett kupolförsett kärl på ett bord.
I Wagners drama är det Graal som är medelpunkten. Det heliga kärlet förvaltas av ett ridderskap lett av Titurel, i deras borg på berget Monsalvat, tillsammans med den lans vilken den romerske soldaten stack upp i Frälsarens sida. Riddarna samlas rituellt kring Graalskärlet, som ordensmästaren Amfortas ensam har rätten att utföra riten med. Den kan ytligt och sceniskt sett visserligen påminna om en liturgisk manifestation, men har ingenting med eukaristin att göra.
Därmed kan den svenska musikkritikern Kajsa Rootzéns (1904–1978) föraktfulla karakteristik av Parsifal som en ”svart mässa” avfärdas. Musiken i tredje akten med Långfredagsmusiken är genomgående lågmäld, lyrisk och präglad av stråkar, träblåsare och horn, nästan sublim. Man kan hålla med den amerikanske musikkritikern som var glad att slippa få orkestersatsen störd av sångare.
Vi torde på gott och ont aldrig bli fria från Wagners inflytande som idag återfinns i filmer, regi och scenografi. Den amerikanske musikkritikern Alex Ross i tidskriften The New Yorker, erbjuder i sin bok Wagnerism – Art and Politics in Shadow of Music ett brett panorama över Wagners nutida inflytande även på andra områden än musikens.
Sven Heilo 2025-04-14
Detta är en opinionstext.