Begreppet ”vidskepelse” hos Ulf Lundell

av JOHAN WALLESJÖ

”Gud är alltid närvarande, det är jag som är frånvarande.” Orden skrev Ulf Lundell till mig i ett brev hösten 1995. Det var förstås jag som hade skrivit ett brev till honom, och han som sedan var generös nog att besvara det.

I Signum nr 6/2020 skrev jag en text om Ulf Lundell och hans attityd till tro och religion i dag, utifrån hans svit av dagboksanteckningar, Vardagar, och i relation till hans besjungna och beskrivna erfarenheter i slutet av 1980-talet.

Under våren har ytterligare två tjocka Vardagar-volymer kommit, nummer 4 och 5. Och läsaren behöver inte vända alltför många blad innan det kan konstateras att Lundell förblir konsekvent i sitt fälttåg mot religion, tro och Gudsuppfattningar. Han anser sig följaktligen varken religiös eller troende, men tycks svårt provocerad av alla som är det. Och samtidigt närmast besatt av att skriva och tänka om det. Efter att ha läst alla bokdelarna och följt recenserandet av böckerna, förvånas jag över att hans numera så tydliga och ältande ståndpunkter på just det här området fått så liten uppmärksamhet.

Ulf Lundell definierar kort och gott religiösa som sådana som tror på vad de inte vet. Vid något tillfälle i en av böckerna kallar han allt i den vägen för ”vidskepelse”, vid ett annat är det i synnerhet kristendomens samtliga 2000 år som får bära epitetet. Vare sig han vill det eller inte, är Lundell i dag tveklöst en av Förbundet Humanisternas främsta missionärer (ett ord han själv starkt ogillar när det kombineras med kristendom), och borde vara självskriven medlem.

Lundell ägnar otvivelaktigt en avsevärd tankemöda åt tro, andlighet och religion. Men i de flesta fall är det tankar som, åtminstone satta på pränt, helt saknar nyanser eller går att sortera. Rätteligen fylls han med avsmak inför att religion får konsekvenser i form av våld, intolerans och ett alltför påfluget missionerande – men något annat har inte uppstått i dess spår. Tron som existentiellt personligt möte, en relation, prövas inte som alternativ. Att han själv inte längre befinner sig i det landskapet, eller delar en sådan världsbild, är en sak och inte så mycket att säga om. Men när Lundell utan synbar urskiljning underkänner alla andras erfarenheter och avfärdar dem som ”vidskepelse” – då skulle man i all ödmjukhet ändå önska sig ett visst mått av sans och nyansering.

Som när han – och vilken gång i ordningen har jag för länge sedan tappat räkningen på – hakar upp sig på Joel Halldorfs krönikor i Expressen, och skriver: ”Han har Jehovas Vittnens sko på ena foten och det har alla kristna. Dom kan inte tåla hedningarna, måste omvändas.”

Hans nyfikenhet och uppskattning av filosofen Martin Hägglund är också återkommande. Och när Lundell läser en tidningsrecension av filosofens sommarprogram i radio, reser han omedelbart ragg när han förstår att recensenten är ”troende” och inte delar Hägglunds filosofiska hållning. Lundell blir provocerad och kan inte släppa saken, trots att han själv inte lyssnat på programmet.

Numera tycks Ulf Lundell vara en av dem som med förkärlek skiljer tro och vetande åt genom skarpa gränsdragningar, där den ena inte vill eller ska ha något med den andra att göra. Om detta skulle mycket kunna sägas; man kunde förstås problematisera det faktum att det finns flera betydelser av begreppet ”tro”, precis som att ”vetande” i de allra flesta fall är en form av tro det också.

Men ändå intressantare ändå är kanske att försöka se hur Ulf Lundells egen livsåskådning ser ut i dag. Något man visserligen bör vara försiktig med att dra alltför snabba slutsatser om. Men en livsåskådning, det har naturligtvis Lundell precis som alla vi andra. Han ger en intressant hint om den i slutet av tegelsten nummer 5. Det visar sig, och har antytts tidigare, att Viljan är författarens ledstjärna i framför allt Arthur Schopenhauers anda: ”Min syn på världen utgår från Viljan som driver allt/framåt, ingen vet varför/Det räcker för mig/Det får bli hur spöklikt eller lustfyllt det vill.”

En nog så intressant och sympatisk utgångspunkt, som väl också måste betecknas som en ”tro”. För vad är det som säger att just denna föreställning om Viljan inte är något annat än det somliga väljer att avfärda som – vidskepelse?

Johan Wallesjö 2021-06-24

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.