Leverantörskedjelagar – små steg i rätt riktning

av HEINZ WERNER WESSLER

Många råvaror, men även färdiga produkter som mattor och kläder, exporteras från fattiga länder i det globala Syd till de rika länderna i Nord. Boomen för de ”sällsynta jordartsmetallerna”, som bland annat är betydelsefulla för batteriproduktionen, leder exempelvis i Kongo till att många människor skrapar fram kobolt, tantal, germanium och niob ur jorden under livsfarliga villkor – i varje mobiltelefons finns det kondensatorer, vid vars produktion tantal används. Bangladesh har under de senaste årtiondena blivit en viktig exportör av kläder på världsmarknaden – i sig en framgångshistoria, men även här arbetar många kvinnor för svältlöner under prekära människorättsliga villkor.

Parlamenten i två europeiska länder, nämligen Norge och Tyskland, har i dessa dagar antagit lagar som ska skydda de mänskliga rättigheterna i den andra änden av leverantörsledet i de fattiga länderna i Syd. Det handlar framför allt om importörernas ansvar för sina leverantörers intresse för mänskliga rättigheter i länderna i Syd.

Huruvida leverantörskedjelagarna i sin nuvarande form kommer att vara tillräckliga för att motverka orättvisa förhörhållanden vid brytningen av råvarorna återstår att se. Även många storföretag och ministerier för ekonomiskt samarbete i Norge och Tyskland har pläderat för skärpta lagar och bättre inspektionsmöjligheter. ”Fair Production” är inte minst ett försäljningsargument.

Omsättandet av folkrättsliga normer i tillämpbara lagar för globala leverantörskedjor är bara ett steg i rätt riktning. Orättvisa förhållanden inom produktionsvillkoren i svaga eller kollapsade stater får inte utnyttjas i vinstmaximerade syften. Det låter abstrakt, men det handlar om mänskliga rättigheter. Globala leverantörskedjor får inte leda till att utnyttjandet och brotten mot mänskliga rättigheter ökar i stället för att minska.

I sin berömda encyklika Centesimus annus, som kom för 30 år sedan (1991), strax efter Östblockets sammanbrott, gör Johannes Paulus II å ena sidan upp med marxismen men tar samtidigt ställning för de utnyttjades och förtrycktas berättigade delaktighet av världens rikedomar. Viktigt är här att det inte handlar om välgörenhet utan om rättvisa. Vinstmaximering får inte bli ett absolut mål för det internationella näringslivet, menar Johannes Paulus II. Företagens verksamhet ska tjäna människan, och hon får inte berövas sina utvecklingsmöjligheter. Påven Franciskus talar i detta sammanhang om gärna om ”människans fullödiga utveckling”.

De nuvarande ansträngningarna för att ge internationell rätt ett utvidgat giltighetsområde befinner sig trots flera års medvetandegörande fortfarande bara i början. Den tyska och den norska lagen är betydelsefulla tecken på att rättsliga normer inte måste göra halt vid landsgränsen. Det får inte vara så att vi med vår konsumtion producerar elände i andra delar av världen.

Viktigare än en egen nationell lag i Sverige är en multilateral vidareutveckling av motsvarande folkrättsliga normer på EU- och FN-nivå. Detta borde varje regering, som tar sitt internationella människorättsliga ansvar på allvar, engagera sig för.

 

Norge:

https://corporatejustice.org/news/norway-adopts-transparency-act/#:~:text=Under%20this%20law%2C%20citizens%20will,to%20seek%20remedy%20in%20court.

Tyskland:

https://www.bmz.de/de/entwicklungspolitik/lieferkettengesetz

Johannes Paulus  II:

Klicka för att komma åt 217000825.pdf

Klicka för att komma åt 217000825.pdf